Efter att ha drömt om en plats hela mitt liv måste jag erkänna att det var med skräckblandad förtjusning jag ensam satte mig på planet. Skulle verklighetens Island verkligen ha en ärlig chans att slå mina drömmar?

Jag hade inte behövt oroa mig

Det är dag tre på min femdagars vildmarksritt kring det mytomspunna området Thingvellir öster om Reykavik. Vi töltar snabbt över en flod, hästarna frustar upphetsat och hovarna klapprar och stänker i flodbädden. Röken från en underjordisk källa stiger mot himlen bakom bergen.

Vi hoppar av hästarna och leder dem genom en trång passage. Klipporna är svarta och efter att ha tittat på dem några minuter framträder ansikten av människor och troll överallt. Det är lätt att se hur de fornnordiska sagorna kom till.

När vi kommit genom berspasset öppnar sig en oval gräsplan, så grön att det sticker i ögonen. Vi är framme. Vi har kommit till Hästarnas dal. Tystnaden är öronbedövande.

Några timmar senare kommer vi fram till vår övernattningsplats, en stuga som används när herdarna vallar ner fåren från bergen på hösten. Vi är helt ensamma. Inte en bil. Inte en väg. Inte en människa så långt ögat når. Det finns ingen el men det behövs inte heller, midnattssolen hinner bara lämna oss några få timmar varje natt och lämnar då kvar en rosaskimrig himmel som aldrig riktigt mörknar. Vi stannar uppe länge den natten, sitter i köket med levande ljus och diskuterar. Sagor, Isländsk ekonomi, den alldeles speciella kemin mellan en häst och en ryttare. Ämnena varierar med deltagarna och i vår brokiga skara finns det intressanta ämnen att ta av. Det är en magisk plats.

Sista dagen ska vi klättra ner för vulkanen. Det är dimma och svårt att se mer än tre meter framför hästens öron. På kvällarna när jag krupit ner i sovsäckens varma trygghet har jag läst ur Twilight böckerna och medan Vengur säkert tar mig nedför berget ett steg i taget flyter mina tankar iväg. Böckernas sagofigurer är med mig och jag kan nästan se dem smyga runt på de dimhöljda kullarna. Dimman tätnar ytterliggare men blir fuktigt varm istället för varm. Vi passerar några av Islands "hotspots".

Plötsligt stannar guiden och det är dags att hoppa av. I den 7 gradig, fuktiga dimman klär vi nästan av oss ner på bara skinnet. Vi springer över det fuktiga gräset fram mot vårt mål - floden. En känsla av totalt välbehag och avslappning sprider sig i våra kroppar när vi sjunker ner i det 45 gradiga vattnet. Island är sannerligen ett magiskt land.

Island är och kommer alltid vara Mina Drömmars Land.