Jag blev kallad till Stockholm en gång på det ljuva nittiotalet. Jag var en sådan där som inte visste vad hon skulle bli när hon blev stor, och eftersom en kompis till mig just då jobbade som redaktör för programmet »Efter Plugget«, som visades i ZTV, handplockades jag till den del av programmet som kallades »gör om mig«. I Stockholm blev jag föremål för en panel bestående av en headhunter, en yrkesvägledare och Bert Yogson – astrolog, mental tränare och (inte helt otippat) yogainstruktör, känd från en och annan veckotidning.
DENNA NÅGOT UDDA TRIO skulle gemensamt bestämma vilket yrke som skulle passa mig.
I tre dagar blev jag grillad av mina experter, alltmedan tv-kamerorna rullade. Headhuntern lät mig fylla i en massa formulär, yrkesvägledaren la huvudet på sned och undrade vad jag egentligen ville med mitt liv. Bert Yogson hade lite andra metoder.
Jag satt i hans studio vid Hornstull, omgiven av lavalampor och kuddar och tvingades tralla med när han spelade Gärdeby gånglåt på pianot, eftersom hans mormor var från Leksand och jag råkar komma från Dalarna.
Efter att ha frågat ut mig lite om min bakgrund ville Bert leka en lek som gick ut på att han ställde frågor som jag skulle svara blixtsnabbt på. Bert frågade fort och jag svarade fort.
Så när han rabblade »du-står-på-Arlanda-och-har-en-miljon-kronor-på-fickan – VAD GÖR DU?« hörde jag mig själv flämta till innan det bubblade ur mig:
»Jag åker till … KANADA!«
Det var ett mycket egendomligt ögonblick. Jag vet inte var det kom ifrån. Det bara kom.
I nästa sekund undrade jag tyst för mig själv hur jag kunde säga något så dumt. Men Bert Yogson bara slöt ögonen och sa »mmm, du är en globalt tänkande människa«.
GLOBALT TÄNKANDE? Han satte mig på Arlanda med en miljon på fickan, vad skulle jag ha gjort? Tagit flygbussen in till stan och satt in pengarna på sparkontot?
Nä, globalt, jag vet inte. Snarare en lite konstigt tänkande människa skulle jag ha sagt.
För vad ska man egentligen göra i Kanada?
Landet är ju som en snällare och sundare variant av USA. En sex tidszoner lång landsväg genom oändlig snårskog. Som Sverige fast större.
Med andra ord – inte så jättespännande.
Tror jag. Jag har såklart ingen aning. Det verkar inte så många andra ha heller.
KANADAS ÖDE TYCKS vara att ligga på väntlistan. Stackarn trillar liksom alltid ner i prioritetsordning när man får vädring på Nya Zeeland, Indonesien, Nepal och Peru. Varför är det så? Jag har återigen ingen aning. Men tecknen på att jag borde åka dit fortsätter att dyka upp, allt tydligare, allt tätare.
Som i våras, när jag flög från Seattle till Köpenhamn och råkade hamna bredvid en författarinna jag läst och uppskattat. Hon visade sig bo i Vancouver. Vi bytte e-postadresser och nu har jag en stående inbjudan till British Columbia. Eller för ett par veckor sedan, när det damp ner ett mejl i inkorgen från en gammal gymnasiekompis tillika duktig fotograf som jag inte sett på evigheter men haft sporadisk kontakt med. Han undrade om jag ville åka till Newfoundland för att »det verkar häftigt«. Jag svarade såklart ja, och la till ett »Det verkar JÄTTEHÄFTIGT!«. Men jag har fortfarande ingen aning. Allt som dyker upp på näthinnan är ihjälklubbade sälungar och stora fluffiga hundar.
Jag vet nästan ingenting om Kanada, men jag har en känsla av att jag måste dit någon gång.
Kanada är mitt öde. Precis som att vara resande journalist. Det var nämligen det den udda trion kom fram till att jag skulle bli.
Karins tre Kanadadrömmar
Fast att hon inte har någon aning
British Columbia
Utforska Vancouver, paddla med späckhuggare, ta en tur till Klippiga bergen, känna av stämningen inför vinter-OS 2010 och dricka lokalt producerat vin. Det finns ju så oändligt mycket att göra här. Tror jag.
Toronto
För att jag träffat så många trevliga »torontonians« på resande fot. Lägg till den internationella filmfestivalen i september och det faktum att staden är en av de mest multikulturella i världen. Detta måste vara Kanadas intellektuella centrum. Eller?
Newfoundland
För att en ö vid den nord-atlantiska kusten bara måste vara så där härligt tuff, vindpinad och ruggig att man kan hitta rätt originella människor där. Och för att det är så häftigt. Det är jag nästan säker på.