Karin träffar John Lennon i Indonesien.
Postkontoret. Den första sevärdheten han pekar ut åt mig. Jag tittar dit med spelat intresse, men han fattar. Jag skiter väl i Posten. Han har presenterat sig som John Lennon, och det tycker jag är mycket mer intressant. Så vi bockar av dem i rask takt: stora moskén, minareten, den holländske generalen som sköts ihjäl där, guvernören som bor där och det 780 ton tunga fartyget som spolades tre kilometer upp på land av tsunamin och har fått ligga kvar – precis där. Några knäpp med kameran. Ett traditionellt hus på styltor och museets höjdpunkter: en tvåhövdad kalv och en plansch om universums skapelse. Det får räcka så.
Jag kan i och för sig uppskatta den uppstoppade monsterkalven som en grotesk påminnelse om hur vi fascineras av det som är annorlunda. Men jag vill hellre prata om sådant som förenar oss, mig och John Lennon. Och, som tur är – det vill han också.
– Tror du på ödet? säger han när vi struntar i att vara guide och kund längre, och blir två personer med ungefär likadana hjärnor.
Med skillnaden att hans hjärna bor i Banda Aceh, Sumatra, där tsunamin åt upp halva befolkningen, där rebellerna och armén legat i krig under hela hans uppväxt, och där man smyger eller betalar sig förbi sharialagar och grannars anklagande ögon – medan min arma hjärna är fri att transporteras hit och dit över jordklotet i jakt på svaret på frågor som den han just ställt.
– Jag tror inte på ödet, säger jag. Jag tror att man har makt att forma sitt eget liv.
Lennon tar mig ner på jorden igen.
– Om du var jag skulle du kanske tänka annorlunda, säger han, och får en djup rynka mellan ögonen.
– Jag fattar faktiskt inte varför sådana som du kommer hit. Om jag kunde resa härifrån skulle jag göra det direkt.
Han är 31 år och borde vara gift, tycker folk. Borde ha lite kortare hår, tycker mamma, gå till moskén lite oftare, och inte hänga med utlänningar, bules, som sätter griller i hans huvud. Alla tycker synd om stackaren som är ogift, som hellre lyssnar på Arctic Monkeys, fortsätter att plugga på universitetet och som, i takt med att kompisarna gifter sig, tvingas hitta nya vänner, yngre och yngre. Senast blev han erbjuden att bli kompis med sin bästis kusins brorson.
Vi skrattar åt eländet.
Sedan blir han allvarlig. Ibland önskar han att han skulle vakna upp med en annan hjärna. En som var nöjd med att skaffa familj, bo kvar i Banda Aceh och ta ett korrumperat jobb som statsanställd. Pengar under bordet och lata dagar på kafé. Det vore något det. Om han bara kunde sluta vara John Lennon, som tror och hoppas på något bättre.
Favoritkaféet. Den första icke-sevärdheten han visar mig. Dvd-butiken som säljer piratkopior med polisens goda minne. Handen för munnen, när vi fnittrande inser att kaffet var spetsat. Hemliga affären som säljer öl. Funland med spelmaskiner och karaoke. En glass med chokladsås innan jag måste gå. Sänkt blick och skeden som skrapar hårt i botten på bägaren när han förstår att det här är hejdå.
»Fem minuter till«, bönar han. Ett leende under lugg. »En minut?«. Imorgon blir hans liv som vanligt igen och han vill inte det. Vill inte leka med bästisens kusins brorson. Vill inte vara den som alltid blir kvar, med fel hjärna i fel del av världen.
3 favoriter i Banda Aceh
Besök Pulau Weh
En timme med båt från Banda Acehs hamn ligger snorkel- och dykparadiset Pulau Weh. På Yulia’s i byn Iboih har du ett gnistrande akvarium precis utanför din bungalow.
Cykla
I Banda Aceh finns en »bicycle community«, och vill du bli en av dem kan du kontakta Aceh Adventure. De anordnar turer ut på vischan, till risfält, djungel och mer eller mindre hemliga stränder (aceh-adventure.org).
Drick kaffe
Vad gör man i en stad där såväl biografer som barer är bannlysta? Hänger på kafé, såklart. I och med uppbyggnaden efter tsunamikatastrofen har kaféerna mångdubblats, och många har dessutom gratis wifi. Chek Ukee, vid floden, är ett stort och populärt kafé. Drick svart, starkt kaffe och ta för dig av kakorna, »kue«, som ställs fram på bordet.