Resekatalogen frestade med perfektion. Flärdfull färd följt av hotell med marmorvestibul och väskbärare i förtroendeingivande uniform. Eller all inclusive, fullständig koll på resbudget och alla möjligheter att låta hjärnan hoppa över på autopilot.
  Frestande som sagt. Ändå valde jag ryggsäck, bucklig lokalbuss och egenhändigt snickrad resplan.
  Pengar och plånbok påverkade förstås valet, men också något annat. För ingen annan resform har gett mig så mycket frihet, så starka minnen som när jag kuskat runt på egen hand med packningen på ryggen.
  Då ska du ändå veta att jag bär på 40-åringens inneboende motstånd mot umbäranden, att jag kanske inte är kvalificerad för färdtjänst, men ändå står eller snarare ligger närmare denna transportform än rullskridskor och joggingskor. Trots detta påstår jag att ryggsäcksluffandet är den överlägset bästa och mest njutbara formen av resande.
  Det är sant, missförstånd och fadäser kommer med någorlunda regelbundenhet. Att i stekande sol kånka runt med 20 kilo på axlarna är uthärdligt, men sällan njutbart. Att tvingas avverka fem hotell innan det uppenbarar sig en ledig bädd är irriterande. Att vänta på en buss som aldrig dyker upp har också minimalt underhållningsvärde.
Ändå blir det slutgiltiga intrycket en söt smak av frihet. För jag stannar var jag vill, när jag vill och spräcker redan vid lunch det schema som jag skissat på under frukosten.
  Ryggsäcksresan formas nämligen ständigt om. Färden lyfts av oväntade miljöer och bekantskaper. För att ta mig vidare tvingas jag ta kontakt med människor. Folket i länderna där jag reser blir en del av själva resan i stället för en kuliss till densamma. Kunskap och förståelse följer på köpet. Ofta även vänner för livet. Som Meltem i en trädhuskoja innanför strändernas svall vid turkiska Olympos. Som den nepalesiska trekkingguiden Ram som drog mig tvärs igenom Himalaya och vidare till ett hem med halmtak, syskon, föräldrar och väntande risskörd. Som Merilin i Tallinn och Gökçe i Istanbul.

Inte ens suspekta fortskaffningsmedel förmår längre avskräcka. Det har varit lokalbussar med svårare lutningsgrad än tornet i Pisa, en utrangerad Mercedes som startade till korancitat, hjulångare i Bangladesh och en liten folkilsken ponny i Api Himal. Inte alltid så bekvämt, men tillsammans har de tagit mig till oförglömliga upplevelser, till den stjärnklara ökennatt där beduinhövdingen serverade bittersött kaffe i sitt tält och kvinnorna sjöng sig varma genom natten, till bybröllopet på Kreta där det bjöds på hemkört vin och stulen get, till en nattlig vandring bland Gangesslättens eldflugor. Hur många all inclusive erbjuder den potten?
  Visst, individuellt resande kräver engagemang och tolerans mot det obekväma. Ändå är ryggsäcksluffandet i grund och botten både enkelt och bekymmerslöst. Fixa lite god litteratur, en bra resehandbok och någon roman eller reportagebok med anknytning till ditt resmål. Fortsätt med kartboken hemma på köksbordet, läs på och memorera godbitarna. Schemat för färden bör sedan, som om det varit ett klädesplagg, utformas lätt och ledigt.
  Med den friheten sväljer jag mer än gärna fadäserna. Till och med den färd genom Västbengalen då min tågkupé oväntat förvandlades till något hett och hetsigt som ett KU-förhör. Någonstans söder om Siliguri fylldes vagnen av överförfriskade banktjänstemän på helgutflykt till Calcutta. Sverige, förklarade banktjänstemännen ivrigt, var ett land där kvinnorna ständigt gick nakna, där riksdagen ägnade sig åt erotiska utsvävningar, ett Sodom och Gomorra som dessutom innehöll Björn Borg, oförsvarligt mycket barrskog och ABBA.
  För att bryta diskussionen försökte jag kasta mig in på deras revir. Visa! skrek jag därför med gäll röst, slet upp plastkortet ur min plånbok och fortsatte lika kort: Works in Calcutta?
  Tilltaget lyckades bryta den samlade upphetsningen. Tystnaden tydde på chock och förvåning. Mitt ressällskap kom ifrån den politiskt oroliga papegojnacken på gränsen till Bangladesh. Där existerade varken bankomater eller plastkort. Visa betydde visum och avsaknaden av ett sådant definitivt trubbel. Nu hotade de med polis. Nu hotade de med häktesförhandlingar i Calcutta.
  Så blev det inte. När tåget saktade in vid Howrah kastade jag upp packningen på ryggen och försvann ut i mörkret.
  Med en resväska hade det aldrig gått.