Vilka startar restrender? Charterbolagen? Media? Reklamfolk och kändisar?
Nix! Fågelskådare är kanske inte bäst, men i alla fall först. Åtminstone när det gäller resmål. Låt oss ta fallet Thailand, landet som är svenskarnas favoritresmål under vintern, som är en uppskattad reträttpunkt undan snöskottning och februarimörker. På 1970-talet lät det annorlunda. Då, när det svenska folkhemmet betraktade Thailand som antingen en stor bordell, opiumhåla eller bara allmänt suspekt och hälsovådligt, for ornitologer kors och tvärs i landet. De trampade genom regnskog och mangroveträsk för att sedan svalka sig i havet och i en liten bisats, efter det extatiska uppräknandet av fnittertrastar och fregattfåglar, konstatera att det här var ett jäkligt kul land att resa i med fantastiska stränder och ännu bättre mat.
Mönstret går igen för Turkiet, Bulgarien, Marocko, Tunisien och Gambia, ja till och med Grekland. Någon ville se en fågel, såg den, kom hem och berättade eller skrev en reserapport. Några år senare var Svensson där med parasoll och solskyddsfaktor 12.

Nu hör det till saken att jag är jävig, att jag redan sedan liten sprungit efter fåglar med kikare runt halsen. I dag är jag fanatiker, snudd på fundamentalist, en kikarförsedd taliban. Och jag är långt ifrån ensam. Entusiasmen delas av hundratusentals, kanske miljontals världen över. Så många har drabbats av farsoten att det finns speciella researrangörer för ornitologer, ett stort antal hemsidor, diskussionsforum, särskilda bokhandlar plus ett antal raffinerade hjälpmedel med klar James Bond-potential. Förebilden till James Bond var förresten just fågelskådare. När Ian Fleming i princip avslutat manuset till Casino Royale, fattades bara ett lämpligt namn till huvudrollsinnehavaren. Han fann det hemma i bokhyllan. James Bond stod det på ryggen till The birds of the West Indies, ett ornitologiskt pionjärverk skrivet av en outtröttlig amerikan som hoppade runt mellan öarna i Karibiska havet och till slut lyckades bokföra 98 procent av Västindiens fågelarter.

Världen rymmer ungefär 10 000 olika sorters fåglar. Att se allt är i princip omöjligt. Den som kom närmast hette Phoebe Snetzinger, en amerikanska som skådade sig frisk från vad som ansågs som obotlig cancer och lyckades kryssa av drygt 8 500 arter innan livet tog slut i en vänsterkurva på Madagaskar, i jakt på en ännu inte avkryssad fågel.
Fågelskådarresor går ofta till länder dit de vanliga resenärerna inte hunnit eller vågat ta sig. På nätet hittar jag en rapport från Afghanistan. Resorna dit ägde rum 2002, alltså året efter de ödesdigra smällarna i New York när al Qaida och Usama Bin Laden över en rykande, blodig natt blev kända begrepp världen över. Vreden vändes mot Afghanistan; då i detta sammelsurium av krutrök och ångest for en fågelskådare runt i Heratprovinsen och letade upp ovanliga lärkor. Dumdristigt? Eller uppoffrande nyfikenhet och beundransvärd entusiasm inför jordens möjligheter? Välj själv.

Riktiga passioner gömmer alltid på en gnutta abnormitet, på en jakt efter allt starkare upplevelser. För fågelskådare går färden ofta mot otrampad mark, mot vita fläckar, och så vips är en trend skapad. Nya länder blir populära, ovanliga fåglar blir sedda och naturskydd och jordens bräckliga mångfald får behövligt fokus.
Ögnar igenom utbudet hos svenska specialresebyrån Avifauna: Iran, Arabemiraten, Ussurien och Nigeria är några av resmålen. Brittiska Birding World Wide har expeditioner till Sulawesi och Halmahera, till Assam, Sikkim, Irian Jaya och Papua New Guinea. På nätet finns mängder av information om hur man tar sig runt i udda länder, fixar tillstånd och överlever; var stigen börjar, var den slutar och var man kan få en kopp anständigt kaffe klockan fyra på morgonen.
Ornitologer trampar upp stigar för andra resenärer. Bläddra i charterkatalogerna om tio år och du finner kanske Irian Jaya och Iran. Kom då ihåg var du läste dessa rader. Fågelskådare är inte bäst. Men oftast först på plats.