Det finns schysta länder, länder som känns trygga och hemtama. England
har kladdiga vingummin och fotbollslag som är bekanta från Tipsextra.
Danmark har smörrebröd och inbillat eller verkligt gemyt. USA har Sex &
the City och miljöer som tack vare teve känns mer hemtama än, tja, låt
säga Estland och Lettland. Så har vi Grekland, Spanien och, trots den
fruktansvärda flodvågskatastrofen, Thailand. Nu börjar det brännas lite.
Fortfarande riktigt kaffe och bankomater som tar plastkort, men ändå
lite främmande. Sedan har vi resten. Länderna utanför västvärlden. De
tveksamma nationerna som ibland kallas för skurkstater, ibland ännu
värre saker; områden som i våra nyheter domineras av våld, katastrofer
och mörkt elände.
När såg du senast en glad arab i teve? En muslim som inte förknippades
med intolerans och tickande bomber? Ett inslag från Afrika som sprudlade
av glädje och framtidstro?
Härom vintern åkte jag till Syrien, ett land med tvivelaktigt rykte och
suddig terroriststämpel. Mitt i lejonets kula kunde man ju förvänta sig
att tevesändningarnas unga, fradgatuggande män stod beredda att slita
mig i stycken i islams eller någon annans namn. Naturligtvis blev det
inte så. I stället för fientlighet möttes jag av motsatsen, av nyfiken
värme och exceptionell gästfrihet. Tänker inte på något slags officiell
hållning. Utan bemötandet från vanligt folk på gatan. Små saker i
resandets vardag som till slut bildar ett mönster. Ung, vänlig man som
lotsar mig till busstationen i Aleppo, betalar biljett och stolt vägrar
ta emot ersättning. Affärsägaren, som så snart han insett att jag inte
är någon vinstbringande kund, försvinner bak ett draperi och kommer
tillbaka med tekittel, två koppar och sockerskål. I Syrien slutar mina
restaurangbesök ofta med överraskningar: fruktfat, kaffekannor, baklava
och sötsaker. Rätter som jag inte beställt, som får mig att kalla på
kyparen för att reda ut ett missförstånd. Då reser sig alltid någon,
höjer sitt glas till skål och saluterar högtidligt:
–Ahlan fi Suriya, välkommen till Syrien!
Syrien gick ju bra. Tur säger du då. Men det brukar gå ungefär lika
smärtfritt även i andra länder som ofta framställs som problemområden
med vassa kanter och utan hopp. Bangladesh tycks förknippas med
fattigdom och naturkatastrofer på samma sätt som Frankrike med goda mat
och Gränna med polkagrisar. Visst, cykloner och översvämningar drabbar
emellanåt landet, detsamma gäller politiska oroligheter och ekonomiska
orättvisor. Men här finns också annat: stoltheten över hemlandet, en
vacker nation av flodarmar och skimrande risfält, av Chittagongs
djungelklädda höjder och stranden i Cox Bazar som kommer med epitetet
»längst i världen.« Under båtfärd över Gangesdeltat blir jag inbjuden
att dela middag med kapten Rafiquil. Bland nattliga ljud, eldflugor och
spelande insekter sitter vi ute på däck och äter grillad fisk med curry
och ris. Få resor i mitt liv har känts så fridfulla som denna.
Rån och misshandel påstods vänta mig i Ukraina. På Krakows
järnvägsstation vägrade man i det längsta att sälja mig någon biljett
dit eftersom landet sades för farligt. Väl ombord på tåget gick det som
det gick: ryska kupégrannar som bjöd på vodka, höstäpple och mörkt bröd.
Lika lugnt och behagligt flöt dagarna i landet. En religiös procession i
Lvov, sovmorgon i Muckachevo, lift med ett ungt par till Ungern.
Albanien är en annan sådan där vit, eller kanske snarare svart europeisk
fläck. Problem finns och kommer säkert att existera ett tag till.
Samtidigt känns det fel att framställa allt som mörkt. Reser runt i
landet under några heta septemberdagar och hänförs av allt det vackra,
orörda. Även när solen gått ner känns Albanien, hur många problem det än
må ha, som ett utsnitt från 1950-talet, stillsamt och oskuldsfullt.
Fördomarna och förmaningarna om Syrien, Bangladesh, Ukraina och Albanien
vilar säkert på ett uns av sanning, innan allt förvrängdes och blev
överdrivet. Vissa länder är säkert farligare än andra. Så är det nog.
Ändå handlar det i slutänden om tur och otur, att befinna sig på fel
plats vid fel tillfälle, och så lite hur man beter sig själv, vilka
signaler man sänder ut. Det gäller även i schysta länder som England,
Danmark och USA.