September eleven. Beslan i Nordossetien. Och nu ambassadbränningar och hot mot skandinaver. Dags att stryka muslimska länder från listan över platser jag vill besöka?

Tror inte det.

Att sätta likhetstecken mellan all världens muslimer och potentiella terrorister är lika korkat som att sätta likhetstecken mellan svenskar och Knutbyhärvan.

Naturligtvis är det inte så.

Flera i min vänkrets är muslimer.

En spelar hårdrock, en annan har lyckats dricka mig under bordet, en tredje slåss för rätten att bära huvudduk och nyttjar sällan något starkare än te.

Men ingen kastar bomber.

Ingen av dem har minsta tanke på att spränga sig själva i luften så fort de ser en Coca Cola-burk eller amerikansk flagga.

Majoriteten av världens drygt 1,3 miljarder muslimer tycker ungefär likadant. Terror är inget som hör hemma i religionen.

Islam finns i Sverige, usa, Indonesien, Iran, Albanien och en hel drös andra länder. Sunni, shia, alevism, sufism med mera.

Precis som i den kristna världen skiljer sig engagemanget från individ till individ. En del är mer troende än andra. I det stora hela är det ändå väldigt, väldigt få som tror på en religion påtvingad med våld och fascism.

Al-Qaida och annan våldsbenägen fanatism är kanske inte en flugskit i ett muslimskt kosmos, men bra nära. Precis som hos oss vill folk bara klara sig igenom sin vardag. Punkt slut.

Kanske är det som med Rödluvan och vargen. Om fördomarna upprepas tillräckligt ofta, blir de lätt till sanning.

Medias fokus vilar på arga muslimska män som har något vansinnigt i blicken, som hyllar självmordsbombare och terrordåd. Efter en veckas tevetittande har jag viss förståelse för att vanligt hyggligt folk kan bli skärrade på samma sätt som människorna en gång i tiden blev för gamle gråben.

Islam har i och för sig skrämt européer långt före påsksmällare och Stephen King. Redan under ottomansk tid framställdes muslimer som vår absoluta motsats. Barbariska, blodtörstiga och giriga. Skrämseltaktiken verkar ha varit lika effektiv då som nu. Det ottomanska väldet var knappast mer intolerant eller orättvisare än något europeiskt land med maktambitioner. Men de muslimska styrkorna anlände i sällskap av djävulsåbäken till kaffekokare, av kåldolmar och främmande mat vid en tidpunkt när allmogen sällan smakat något starkare än barkbröd och kokta ärtor.

Muslimerna var helt enkelt annorlunda och kunde därför demoniseras.

Tycker mig se en snarlik logik än i dag. Även bland oss resenärer. Ett terrordåd i Egypten medför massavbokningar, medan liknande händelser i London eller Thailand får betydligt färre att ändra sina resplaner.

Muslimska Sharm el-Sheijk och Hurghada låter helt enkelt farligare än Rhodos och Costa del Sol, just för att platserna ligger på muslimsk mark.

Men är de verkligen mer osäkra?

Tveksamt.

Unga, arga män som skriker död och hämnd existerar framför allt i oroshärdar dit få om ens några turister söker sig.

Själv har jag aldrig stött på dem under mina många resor till muslimska länder.

I stället har jag förvånats över religionens mångfald.

I Istanbul kan islam likaväl dyka upp i skepnad av sång, dans och musik som instängd burka. Ovanför Gyllene Hornet mötte virvlande aleviter, män, barn och kvinnor som sjöng och dansade tillsammans i en rit tillägnad kärlek och solidaritet.

I Istanbul, Damaskus, London och Jerusalem möter däremot exemplen på hur det kan gå när religioner kidnappas och används för dunkla syften som saknar stöd i religionerna de hänvisar till. Bomber och blod, intolerans och trångsynthet.

Det är inte människorna bakom detta som ska få bestämma över oss. Som ska få forma vår världsbild eller vår bild av islam.

I år är det 2006 och myten om den terrorvänlige muslimen borde låta lika korkad som sagan om den elaka vargen, lika korkad som att bomber och hot kan skapa ett samhälle som någon vill leva i.