När jag skrivit om diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter får jag få eller inga reaktioner. Men så fort det handlar om djur brukar det hetta det till. Varje gång jag nämnt tjurfäktning i Spanien i en reseskildring brukar jag utsättas för dödshot.

I Vagabond nr 6–7 i år påstod jag i min krönika att jag under min nästa semester skulle ägna mig åt aktiviteter som är moraliskt förkastliga i Sverige men accepterade på andra håll i världen. Jag föreslog att jag skulle dricka två pint öl och därefter köra bil på Irland, vilket är lagligt där men inte här – så länge promillehalten inte överstiger 0,8. Jag skulle också ägna mig åt elefantjakt i Moçambique, som det finns en laglig kvot för, och gå på tjurfäktning i Andalusien, som där, men inte här, både är lagligt och etiskt korrekt.

Rattfylleriet reagerade ingen på. Däremot svarade flera läsare att det inte var elefanten och tjuren som borde dödas – utan ”lägre stående kötthjärnor” som jag. Det tolkade jag som att brevskrivaren var vegetarian eller möjligtvis vegan, och att han antog att jag var köttätare.

Jag förstår om man ogillar och låter bli att titta på tjurfäktning, som ju är en grym och på många sätt osmaklig dödslek.

Men varför denna otyglade ilska?

Jag ville förstå vad det är som gör djurvännerna så mycket argare än dem som försvarar mänskliga rättigheter. Så jag började läsa på.

Djurskyddsrörelsen, läste jag, ställer krav på att kor, höns och svin måste behandlas schysst och slippa onödigt lidande medan de skakar runt i transportfordon eller trängs i sina bås i väntan på att mjölkas eller slaktas. Håller med, tänkte jag.

Djurrättsrörelsen går ett steg längre. Den vill flytta fram positionerna och låta djuren omfattas av mänskliga rättigheter. Rörelsen tar avstånd, läste jag vidare, från artismen, som betyder diskriminering av andra arter och är ett begrepp som utvecklats av den australiska ekofilosofen Peter Singer. Ägande, förslavande och slakt av djur är enligt djurrättsrörelsen lika illa som om det handlade om människor.

I alla lägen försöker jag försvara tanken om alla människors lika värde. Men samtidigt, inser jag nu, har jag skildrat människor som äter kött. Jag har till och med beskrivit hur jag själv, utan att delge läsarna en enda kritisk tanke, frossat på grillade kroppsdelar från döda djur. Och jag har skildrat spanjorer som leker dödsdansen med tjurar, utan att själv tydligt ta avstånd från traditionen.

För djurrättsrörelsen har jag därmed positionerat mig som bödel, alternativt medlöpare eller ”dum vuxen”. Med en psykoanalytisk förklaring skulle man kunna säga att ilskan som djurrättsaktivister känner beror på att de ännu inte mognat till ansvarsfulla vuxna – och därför på barns vis identifierar sig med de oskyldiga djuren, som ju precis som barnen står under den vuxna människans auktoritet.

Med mina arga kritikers ord är och förblir jag en ”lägre stående kötthjärna”.

Men nu förstår jag bättre varför de är så arga.

Och jag är förberedd att försvara deras rätt att känna ilska.

Så länge de inte gör med mig som spanjorerna gör med tjuren.