FÖRR VAR DET BARA VI proffs som fick skriva i tidningen. Ni andra – ni som inte jobbade som journalister – fick nöja er med att anteckna i dagböcker, skriva vykort, använda era surt förvärvade sommarjobbspengar till att trycka en stenciltidning i 100 ex – eller helt enkelt nöja sig med att drömma om att bli publicerad och läst av många.
När jag 1983 reste till Asien fanns inte internet. Det jag skrev från resan (i en röd-svart anteckningsbok) har hittills – ett kvartssekel senare – i stort sett bara lästs av mig själv.
DAGENS RESENÄRER SKRIVER inte dagbok i anteckningsböcker, de skriver direkt i olika fora på internet. Vissa av er har bara vänner och släkt i läsekretsen, andra har hundratals, ibland tusentals okända läsare.
Bra eller dåligt?
Mest bra, anser jag.
Jamen, det publiceras ju så många dåliga texter och trista bilder!
Javisst, men skönheten ligger i mångfalden och avsaknaden av redaktörer/smakdomare. Att leva med internet är att leva med en störtflod av information. Du får som läsare själv axla rollen som redaktör/smakdomare, vilket kräver att du lär dig sovra, välja, hitta.
Du som inte lär dig välja bort det dåliga och hitta det som är bra blir nog automatiskt fiende till den digitala revolutionen.
ÄNDA SEDAN FÖRSTA NUMRET AV Vagabond som kom ut våren 1987 har era – resenärernas/läsarnas – delaktighet varit väldigt viktig. Vi har alltid trålat bland reseberättelser som finns där ute i jakt på spännande berättelser, men har av praktiska skäl bara kunnat publicera en bråkdel av alla spännande texter som finns.
Men nu: tack vare Vagabond Community – som vi startade våren 2009 – kan alla publicera sina reseerfarenheter på vagabond.se utan att gå omvägen via en skeptisk och kritiskt granskande redaktör.
Skönheten ligger i mångfalden. Och godbitarna, ja de publicerar vi utdrag ur i varje nummer av Resemagasinet Vagabond.
Bli Vagabondskribent nu!