SITTER VID MIN DATOR. En lång rad fetade rubriker visar på oöppnade mejl. De flesta är från frilansare, något är från min vd, ett annat är en förfrågan om praktik. Men där finns också mejl från turistbyråer, flygbolag och researrangörer. De flesta är pressmeddelanden, andra är av en helt annan typ: »xxx lanserar från och med nästa höst resmålet xxx. Följ med oss redan nu på en gratis pressresa! Begränsat antal platser (minst 2 journalister, max 12). Först till kvarn-principen gäller!«
Så ser resejournalistiken ut idag. Köpt journalistik, där journalister åker på exklusiva gratisresor under en vecka eller två, slussas omkring på de bästa hotellen i de bästa områdena, äter gott, dricker gott och är ständigt underhållna (eller övervakade om man så vill) av researrangörernas informatörer och lokala turistbyrårepresentanter. Det är viktigt att journalisterna mår bra. Då skriver de bra. Och skriver de bra så kanske de får följa med på en gratisresa igen. Och så snurrar det runt i beroendespiral.
JAG VET. För sex år sedan, innan jag började på Vagabond, åkte jag på en pressresa som jag misstänker inte betalades av redaktionen som skickade mig, utan av researrangören som ville presentera resmålet.
Vi åt gott, drack gott och transporterades varje dag friktionsfritt mellan restauranger, stränder och hotell. När minibussen som tog oss runt stannade till någonstans så hastade vi ut likt ett rödbränt lämmeltåg och träffade samma människor och tog samma vybilder. Journalistiken, om man kan kalla den så, blev förstås usel.
JAG TRÄFFADE EN FRILANSARE för en annan resetidning häromåret. Hon hade varit på en pressresa till Isla de Margarita i Venezuela. Jag har alltid varit nyfiken på landet så jag frågade hur prisnivån var.
– Åh, det vet jag faktiskt inte, svarade hon. De betalar ju allting så jag växlade aldrig några pengar.
Hon hade alltså besökt landet, men själv aldrig köpt något på hela resan. Hur kan man kalla sig resejournalist och beskriva ett land utan att ens ha kommit i kontakt med deras valuta? Hur trovärdigt blir ett sådant reportage?
PÅ VAGABOND ARBETAR VI INTE SÅ. Vi betalar våra resor själva. Och vi förväntar oss att våra frilansare också gör det. Paketerade resor åker vi på någon enstaka gång om det passar vinkeln på reportaget (till exempel seglingar, gorillasafari och kryssningar), men i nio fall av tio reser vi helt på egen hand. Åker buss med lokalbefolkningen, bor inkognito på hotell som vi själva bokat och tar oss runt för egen maskin för att hitta bra restauranger, spännande utflykter och andra kul restips.
Jag är övertygad om att det är detta som har gjort oss till vad vi är idag – Sveriges största resemagasin. Det vi skriver, positivt eller negativt, ska du som läsare kunna lita på. Det hoppas jag du känner när du slår dig ner i soffan med nya numret av Vagabond.