Maldiverna. Tusen palmkantade paradisöar utströdda i ett azurblått hav strax väster om Indien. Jag har själv aldrig varit där, men gissar att de är precis så härliga som de ser ut att vara i turistbroschyrer, tidningar och på vykort. Ett himmelrike av bad, sol och korallsand mellan tårna, allt det som jag drömmer om under kalla vinterdagar – om det nu fanns några sådana längre. Varje dag den här vintern har min tjocka jacka blivit kvar på en krok i hallen. Klimatet tycks ha spårat ur.
Jag har inget emot att snön inte klär in hela Svea rike i vinterskrud, men några steg framåt i ekvationen är det inte lika trevligt längre. För att citera DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs på vad som kan hända om klimatförändringen får fortsätta: »Södra Frankrike och centrala Spanien kan få rena ökenklimat. Sommartemperaturerna ökar och nederbörden halveras under det närmaste seklet. Jordbruk blir en omöjlighet.«
Hundra år. Öken i Spanien och Frankrike. Smaka på den.
Om hundra år kommer inte bara dunjackstillverkningen ha gått i stå och Champagnedistriktet vara torrlagt, mina drömöar kommer också vara borta. Den ynka höjd Maldiverna har över havet bäddar för dess undergång – bokstavligen. När temperaturen stiger smälter polarisarna och havsnivån höjs. Allt detta är ett resultat av avgaser och utsläpp från hushåll, metanpruttande kor, fabriker, båtar, bilar och flygplan. Och det är nu det blir riktigt jobbigt. Mitt levebröd bygger på att folk vill flyga ofta och gärna (Vagabonds elbilsspecialer har aldrig sålt särskilt bra). Själv flyger jag om inte varje månad, så nästan. Detsamma gäller de andra på redaktionen.
Personliga utsläppsrätter har varit uppe till diskussion. Förenklat kan man säga att det handlar om ett slags konto som reglerar den maximala mängd koldioxid som en person får göra av med under en livstid. För min del hade det där kontot tömts ungefär lika snabbt som alla andra konton jag har.
En annan lösning som det talats om är att införa ett antal nya miljöavgifter. I mina öron låter det som att sätta plåster på ett sår, i stället för att akta sig för kniven.
Ett tredje alternativ är att privatpersoner avstår från att flyga helt och hållet, vilket var ämnet på brittiska The Guardians förstasida nyligen. I artikeln intervjuas Tony Blair. På frågan om han kommer att sluta med flygburna semesterresor svarar Blair bestämt nej, med motiveringen: »Vetenskapen kommer rädda planeten.«
Jag hoppas förstås att han har rätt. Till dess att vetenskapsmännen trollat fram en kur mot klimatförändringen kommer jag att fortsätta resa – med lite sämre samvete, men med desto mer medvetenhet. I den mån det går kommer jag välja tåget framför flyget.
En sak som jag redan nu gjort är att avge ett så kallat klimatlöfte. Gör det du också. Du hittar det med tillhörande personligt utsläppstest på
http://skarv.snf.se/klimatloftet.