Vagabond i Indien

Varanasi 20 februari:

Mycket Indien för pengarna

Vad är det som händer? Bröllop svarar Sunil, vars taxi fastnat i trafikknuten och tvingar oss att kliva ur och fortsätta till fots.

 

Det är bröllopssäsong. Stan kokar av liv. Men inte bara bröllop väl? Nej, resten är som det brukar vara. Stor andlig frid och ett världsligt kaos. I Shivas stad trängs miljoner människor.

 

Tiotusentals av dem är på väg till floden. Ganges. Badet som ger bättre karma, bättre allt.

  

Cykelrikshor i en plingande symfoni, rasslande kedjor. Heliga män med målade pannor, orange kläder och vandringsstav. Kor och hundar på gatorna, tjattrande, bråkande apor på hustaken. Turister som inspirerats av miljön, och ser ut och går som heliga män.

 

På en båt på floden i det persikofärgade morgonljuset. Alla badande pilgrimer, eldslågorna som flammar vid bålen på kremeringstrappan, den grå askan av före detta människokroppar som skyfflas ner i floden. Själar som finner högre stadier.

 

Sedan in i gränderna, de tusenåriga. Varma, trånga, omslutande. Små trånga kiosker, järnfat med kokande olja, pojkar som kavlar chapatis. En labyrint, spännande och full av bjärt målade små saker (schampopåsar, gröna betelblad, gudabilder), dunkel och tidlös.

 

Tillbaka till floden. En naken sadhu med en kropp och rastaflätor insmorda i grå aska. Han snurrar sin snopp flera varv kring en pinne och blickar ut över åskådarna och floden med pigga ögon. Stolt över att kroppens plågor inte berör honom. Upphöjd. Nästan moksha, befrielse från samsara, det eviga kretsloppet.

 

Men jag är kvar i världen och tänker mest på hur hungrig jag är och hur gott det vore med frukost.

 

Boktips: Guru av Zac O Yeah, en välskriven andlig reseskildring till hinduismens utmarker och okända fickor. En bok som vidgar den begränsande bild av hinduism som du lärde dig i skolan.

 

 

 

  New Delhi 17 februari:

Connaught Place 32 år senare

PK står mitt i Connaught Place i hjärtat av Indiens huvudstad New Delhi. Här hade han för 32 år sedan sitt staffli och här ritade han folks porträtt på tio minuter för att tjäna ihop pengar till mat. ”Ten minutes, ten rupies”, stod det på ett plakat han hade skrivit.

 

Han var student på Delhis konstskola och bidragen från staten och pappa hemma i Orissa i östra Indien räckte bara halva månaden. Stundtals hade han ingenstans att bo och sov under broar och i parker.

 

I dag är fontänen på Connaught Place ersatt av en låg amfiteater i röd sten inramad av gräsmattor, dammar och planteringar.

 

PK tittar sig omkring på de antikinspirerade pelarna på husen runt Connaught Place och minns studenttiden och känner att han har svårt att förstå att han i dag faktiskt bor i ett stort fint gult trähus i Västergötland och inte på en pappaskiva under Minto Bridge i Delhi.

 

 

Athmallik 14 februari

Barden, skrivaren och soldaten

När PK går ner till floden har han ett följe av bybor efter sig. Bredvid honom går hans personliga livvakt och Binod, byns skrattande bard, som tjoar, slår i cymbaler och i triumf ropar ”Harivol, harivol, harivol (Gud är stor) samtidigt som han höjer händerna mot skyn och rosslande skrattar med blottlagda tänder, rödfärgade av många års beteltuggande. Han ropar ”Harivol” minst en gång i minuten hela dagen, därför kallas han inte vid sitt namn utan helt enkelt för ”Harivol”. Titta där kommer Harivol, säger byborna.

 

Den skrattande barden är bramin och har kommit av egen vilja. Vakten tillhör de erkänt tuffa Assamtrupperna och är hitsänd av delstatsregeringen. Dalitpojken PK har alltså det bästa beskydd från de högsta makterna. Halvvägs till floden bjuder Binod in PK in i sitt hus och visar honom husaltaret. Där inne finns ingen gudafigur, utan en bild på PK och hans svenska fru, som prästen tillber.

 

PK ser besvärad ut, säger att det är svårt att leva upp till alla förväntningar och skakar på huvudet åt uppståndelsen.

 

Men inte nog med en vakt, en skrattande bard och några hundra bybor som betraktar PK med stor vördnad och beundran, i följet finns också braminkvinna Supriya som håller på med en bok om den oberörbara pojken som fann kärleken och bröt alla normer. Hon följer tätt i hans skugga, samma skugga som braminer förr i tiden skydde, för att få stoff till sin dokumentation.

 

– Du är en hjälte, säger hon till PK och skrattar. Du är en hjälte i hela Orissa. Men berget självt verkar fattar inte hur högt det är.

Ständigt ett steg bakom PK: en vakt från de beryktade Assamtrupperna.

 

Prästen Binod höjer armarna och utbrister skrattande: ”Harivol”.

 

 

Athmallik 15 februari:

Ekoturism i Jan Lindbladhs skogar

Krokodiler, vilda elefanter och hjortar. Bo i tält på en sandbank i Mahanandiafloden. Paddla kanot på floden och rid elefant och promenera i skogen. Det gjorde också den svenske naturfilmaren Jan Lindbladh, fast han bodde i naturreservatets gästhus – tälten på sandbanken fanns inte då.

 

Tältbyn kallas The Goorge Retreat, naturreservatet Tikarpadi Wildlife Reserve. Det öppnade för två månader sedan och drivs av en liten personalstyrka ett tjugotal volontärer, varav 90 procent är daliter (lågkastiga). Turister du här är du är du med och skapar jobb till en eftersatt grupp i Orissa. Dessutom blir du pionjär: få européer besöker denna del av Orissa sedan britterna halade Union Jack och drog den 15 augusti 1947.

 

Man måste boka i förväg hos Wildlife District Forest Officer i Angul, varifrån man sedan tar bussen till Tikarpadi. För att komma till Angul tar du också bussen från exempelvis Cuttack eller Bhubaneshwar. Jag kan skaffa telefonnumret om du mailar mig, även om det kan ta någon vecka innan du får svar.

 

 

Athmallik 13 februari:

Vända hem i triumf

En oberörbar som dyrkas av braminer. När PK (läs Pi-Kej) Mahanandia åker hem till sin by i det före detta kungadömet Athmallik i östra Indien möts han av en välkomstorkester. Den går framför vår fyrdjulsdrivna Chevrolet på bygatan och spelar en galen melodi. Trummor, klarinett, bastuba. Gnisslande, vinande, bankande. Bybor kantar huvudgatan, stirrar gör respektfulla hälsningar. PK får en blomstergirlang runt halsen.

 

Och det här är ändå ingenting mot den gången för tio år sedan. Då hade polischefen i delstaten Orissa ordnat en helikopter – och PK hans följe kom ner från himlen som gud

med sina änglar. En berörbar gud.

 

Nu bor vi i hans hus mellan bergen och floden. Det byggde han för några år sedan för att kunna ha en plats att återvända till nån gång om året och stödja lågkastiga bybor med olika projekt. Här kan han också låta tankarna från barndomen komma tillbaka. Det gör de också när berget, ängen, trädet, huset … barndomslandskapet framträder – som en film som spelas upp för hans inre blick.

 

I år är det 30 år sedan han flyttade till Sverige. Kärleken till Lotta tog honom till ett hus i skogen i Västergötland, jobb som teckningslärare, familj, två barn. Han har blivit svensk, men ändå inte.

 

Han återvänder allt oftare till Athmallik i östra Indien. När han var liten fick hans familj emellanåt utstå spott och spe av de högkastiga. Prästerna kastade sten på honom om han närmade sig templet och brahminpojken som var olydig och lekte med PK blev efteråt ”tvättad” med kospillningen för att renas från den ovärdiga beröringen.

 

I dag är allt annorlunda. PK är byns hjälte sedan han har hjälpt till att finansiera vattenpumpar, en skola och arrangerat studiecirklar för kvinnor i byarna runtomkring.

 

Hans oberörbarhet har förbytts i en vilja att beröra. Även braminer i byn kommer fram och hälsar vördnadsfullt, böjer ner huvudet i respekt och vidrör hans fötter med fingertopparna – en traditionell hälsning när man möter sina föräldrar, en äldre, en överordnad.

 

Men rykten florerar. Många bybor anser att den nya bensinmacken också är PK:s förtjänst, liksom det för säsongen ovanligt kraftiga regnet (regn är alltid välkommet i en risodlingsbygd) som smattrar mot plåttaken. När allt kommer omkring, praktiskt taget allt positivt som hänt på sistone är det nog faktiskt PK som fixat.

Läs intervjun med PK, publicerad i Vagabond för tio år sedan.

 

 

PK äras med blomstergirlang när han återvänder till hembyn.

 

 

Bombay 11 februari:

Bombay good place for rich people

Är Bombay en bra plats att leva på? frågar jag taxichauffören som kommer från Varanasi i Nordindien och lever i slummen.

 

– Yes, Bombay good place for rich people! svarar han och menar faktiskt även sig själv en smula, för i Bombay tjänar han stora pengar, som han skickar hem till Varanasi och försörjer fru, tre barn, en ogift syster och två föräldrar.

 

 

Bombay 10 februari:

Vill du bli miljonär?

På Coffee Day på fjärde våningen i Atria – ”…the Millennium Mall” – träffar jag Dipali.

… och menade den nya friheten som en arbetande singelkvinna har i en storstad som Bombay. Kraven på att gifta sig finns, men fram till den stunden är kommen kan man jobba, umgås med vänner, både män och kvinnor, åka på semester tillsammans med dem, och leva ett liv som tills nyligen var mycket ovanligt i Indien.

 

Känns det fortfarande så, frågar jag när våra cappuccinos ställs på bordet mellan oss.

 

– Ja, jag har svårt att tänka mig något bättre liv än detta.

 

– Då sa att när det gäller att hitta den rätte mannen att gifta dig med litar du inte helt på ditt eget omdöme, du sa att du hade stort förtroende för dina föräldrar när det gäller att välja.

 

– Sa jag det? Jo, jag litar fortfarande på dem, säger hon och skrattar.

 

Men sedan förstår jag att scenariot med arrangerat äktenskap kanske ändå har blivit blekare. Dipali pratar om att flytta utomlands, kanske Paris, Singapore.

 

– Livet verkar så lätt där, allt praktiskt som tar sån tid i Bombay är hur enkelt som helst där. Och så kanske man kan träffa nån där.

 

När vi är klara med kaffet går vi ner på första våningen där företaget där hon jobbar är med och arrangerar en modevisning för barn. Dipalis företag står för marknadsföringen av flickparfymen Barbie, rosa flaskor och söt doft, som tioåringar älskar.

 

Små barn i tuffa kläder och bandanas knutna runt huvudet dansar och poserar medan föräldrar och andra vuxna fotograferar och klappar händer.

 

Efter en stund känner jag mig olustig i denna luftkonditionerade, fläckfritt rena värld av glas och stål. Utanför dunkar Bombays puls i den tropiska kvalmiga avgasmättade kvällsluften över gropiga gator kantade av slumbostäder och reklamskyltar för mobiltelefonabonnemang.

 

När jag var i Bombay på en researchresa för sju år sedan stirrade Big B, Bollywoodskådespelaren Amitabh Bachchan, ner på oss från plakat med reklam för ”Kaun Banega Crorepati?” (”Vem vill bli miljonär?”). Nu går frågeprogrammet åter i tevekanalen Star Plus, men med Big B:s ärkerival, Shah Rukh Khan eller kort och gott SRK, som programledare.

 

SRK tittar på mig när jag kommer ut från Atria. Jag tycker att hans läppar rör sig.

 

– Vill du bli miljonär? verkar han säga till mig.

 

– Eller du? frågar han med sitt återhållsamma charmiga leende och tittar på mamman som kokar ris utanför slumhyddan på trottoaren.

 

 

Bombay 8 februari:

Konverteringstabellen

Bombay är min dåtid och framtid, min mardröm och min önskedröm.

 

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder den välmående medelklassförorten Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor, med Dharavi, Asiens största slum.

 

En av Bombays många taxichaffisar som inte luras.

 

Cucu Godhwani och jag sitter i en bucklig Fiat Padmini, en indisk variant av 1958 års modell av Fiat 1100, en av Bombays alla paradoxer. I Indiens kapitalstarkaste stad – finansiellt centrum med rekordtillväxt och en börs som de senaste fyra åren stigit med 400 procent – är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

 

Vem är Cucu Godhwani? Jo, en man som jag pratade med på planet tillbaka hem från Madras. En man som också symboliserar Bombays halsbrytande kontraster: han har sitt arbete i en läderfabrik som ligger i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

 
På taxibilarnas motorhuvar sitter ålderdomliga taxametrar som visar vad din resa skulle ha kostat om klockan stannat 1967. Men chauffören har en konverteringstabell i handsfacket så att han snabbt kan se vad inflationen åstadkommit. 12 rupier på taxametern… få se här, betala 169 rupier.

 

Cucu Godhwani har för säkerhets skull en egen tabell i kavajfickan så att han kan dubbelkolla vad chauffören kommit fram till.

 

– Jag har bott hela mitt liv i Bombay. Jag är streetsmart, det är bara nykomlingar som blir lurade.

 

– Jag har bara bott här en månad, säger jag.

 

– Här, ta min tabell! Använd den! Låt dig inte skörtas upp!

 

Tacksamt tar jag emot konverteringsnyckeln och känner mig genast mer hemmastadd i staden.

 

Bombaytips: Vill du heller inte bli lurad på taxipriset? Lugn, undvik bara taxibilarna utanför hotellen och på vissa strategiska platser i turistkvarteren Colaba så kommer du att finna att det är ordning på taxichaffisarna. De luras (oftast) inte. Men trots det procentuellt stora lurendrejeriet handlar det om små summar. Att åka de sex kilometerna mellan Colaba och Malabar Hill ska kosta nio kronor. Säg att chaffisen tar i och begär det dubbla och du får betala 18 kronor: okej, du är lurad på nio kronor.

 

 

Madras 1 februari:

Percy försöker övertyga mig

Jag snackar en stund med Percy Barnevik på det svensk-indiska handelsseminariet på Hotel Taj Coromandel. Han lägger handen på min axel, böjer sig fram och pratar engagerat och länge om sitt biståndsprojekt, Hand in Hand, i södra Indien; om att ge makt till kvinnorna på landsbygden, att inte glömma fattigdomen.

Percy Barnevik med sina indiska volontärer som arbetar med

medborgarkontor och mikrolån på landsbygden i delstaten Tamil Nadu.

 

Medan resten av det svenska näringslivet försöker korrigera bilden av Indien som inte enbart fattigt och eländigt försöker Percy övertyga mig om att Indiens ekonomi visserligen går lysande, men att det också finns lika många fattiga i Indien som människor i hela Afrika.

 

Javisst är det så. Jag vet, säger jag, imorgon ska jag åka till de allra fattigaste delarna av Sydindien och göra ett reportage om ett av den indiska statens största misslyckanden: att ordna utbildning och vård för landsbygdens daliter och stamfolk.

 

Det känns lite lustigt att det är just Percy – före detta ABB-ledare, nu ledamot i GM:s styrelse, sedan länge tjenare och ryggdunk med eliten av det indiska näringslivet – som står och liksom försöker övertyga mig om att Indien fortfarande har många fattiga.

 

 

Madras 31 januari:

Ett skepp kommer lastat

Där var näringslivsminister Maud Olofsson med sin gälla röst som överröstade de smattrande indiska välkomsttrummorna… okej, de var lite överdrivet. Stackarn, alla driver med henne. Där var också Göteborgskommunalrådet Göran Johansson, förre ABB-chefen Percy Barnevik och 120 svenska näringslivsrepresentanter. Och så jag.

 

Ostindiefararen Götheborg kommer lastad med vänskap –

och PR för en halvstor, hyfsat gemytlig västsvensk stad.

 

Hamnen i Madras. Solen steker. Plötsligt seglar hon in, ostindiefararen Götheborg efter en 17 dagar lång färd från Singapore.

 

Jag går ombord tillsammans med ett hundratal indiska journalister och tevekamera-team. Uppmärksamheten är enorm. Det doftar tjära och trä. Det doftar historia. Men vad gör skeppet Götheborg i Indien?

 

– Vi kommer lastade med vänskap, säger den svenske kapteneni ett tal på kajen.

 

Ett PR-jippo för Sverige, javisst, men också en förverkligad dröm för ett gäng seglingsentusiaster. Att få segla till Kina och tillbaka, precis som på 1700-talet.

 

På kvällen viger en tevekanal 19 minuter åt Götheborgs ankomst till Madras.

 

Morgonen därpå är det stort svenskt-indiskt handelsseminarium på Hotel Taj Cormandel. Göteborg marknadsför sig som näringslivsdestination för indiska företag, men jag känner att intresset är större den andra vägen. Svenskt näringsliv är extremt intresserat av det allt starkare varumärket Indien. Det är här man ska vara om man vill hänga med när gäller högteknologi och tillgång till kvalificerad (och relativt billig) arbetskraft. Inte i Göteborg.

 

 

Bombay 31 januari:

Multiplex City

Bombay är multiplext. Jag har hittat på ordet själv. Det betyder ”samma story, gestaltad på olika sätt”. Det låter bra, dessutom gör det att jag kunde sätta en rubrik på den här rapporten som alluderar på Suketu Mehtas aktuella succéreportagebok ”Maximum City”.

 

Varför är Bombay multiplext? Jag har varit inne på det i en tidigare rapport och pratat om en schizofren stad, en grym stad och stad där skiljelinjen mellan fattigt och rikt är så tunn att de båda världarna snubblar på varandra.

 

De rika måste ha vakter som motar bort de fattiga så de inte tar sig in i de fina salongerna. Det lyckas de med. Men en meter utanför dörren har de fattiga slagit läger och plågar oss som har det bra med att bara vara och genom sin närvaro visa hur det här samhället är funtat.

 

Jag tjatar om det här. Men det är den starkaste känslan jag har här i Bombay. Den förföljer mig. Den ockuperar mitt tänkande.

 

I Multipex City lyser Bombaybörsens logga (BSE = Bombay Stock Exchange) i natten och påminner om börsuppgången och den höga tillväxttakten i ekonomin, gestaltad i aktiviteten och uppfinningsrikedomen som skär genom klasser och kaster. Alla strävar, jobbar, kommer på finurliga sätt att tjäna pengar, inte bara de välbärgade.

Ja, ibland känns det som om man är i London. Ibland!

 

I Multipex City grumlar slummen alla tankar om en stad där alla har så det räcker för att leva ett värdigt liv. Stadens politiska koalition mellan hindunationalisterna Shiv Sena och BJP säger att den vill gott, men för en politik som leder mot en snar implotion. Det verkar i alla fall så. Men den kommer aldrig att ske: livskraften är för stark och Bombayborna allt för inställda på uppåt-framåt … men kollapsen är så nära att det känns som om Bombay balanserar på lina.

 

Dagens boktips: Balanserar på en lina, just det … Den bästa Bombayroman jag läst på svenska kretsar kring just denna känsla. Läs Rohinton Mistrys ”En ömtålig balans” – den är en läsupplevelse med sådana känslomässiga dalar och toppar att man känner sig emotionellt torktumlad efteråt.

 

Fotnot: För den språkligt intresserade kan jag nämna att multipex är det engelska uttrycket för flersalongsbiografer, som börjat slå ut Bombays gamla vackra ensalongsbiografer, precis som i väst.

 

 

Bombay 30 januari:

Art deco i biomörkret

I början av 40-talet slog Liberty Theatre upp portarna för första gången med Raj Kapoors film ”Awara”. Biografen är byggd i art deco med röda heltäckande mattor, speglar, infällda lampor och svängda, avrundade former i ljust och mörkt trä. Totalt 1 196 sittplatser på parkett och på balkonger.

 

Ägaren Nazir Hoosein har behållit den som ensalongsbiograf trots att ekonomin stundtals varit knackig. Han hatar flersalongsbiografer och har bestämt sig för att fortsätta trots förlust. Han drar in pengar på annat håll.

 

Varför finns det inga bioälskande mecenater i Sverige som kan fortsätta driva alla vackra gamla antik- och jugendinspirerade svenska ensalongsbiografer?

 

Besök den! Genomlid hindifilmen som du förmodligen inte förstår så mycket av (välj en film med mycket aktion och lite dialog). Njut av en biograf som Indiens k-spanare spanat in för länge sedan och klassat som ett nationellt monument.

 

Var? Liberty ligger på 41 Marine Lines, mittemellan pendeltågstationerna Marine Lines och Churchgate.

 

 

Bombay 29 januari:

Gamla Bollywoodaffischer

Indiska filmaffischer under de senaste 70 åren är modern konsthistoria. Till nyligen var de sedan alltid designade av bildkonstnärer; signerade, välgjorda, fantasieggande konstverk. Dessutom trycktes de inte alltid. Biograferna anlitade konstnärer som på annonstavlorna utanför biografen kopierade ursprungsaffischen.

 

Bilden: Zimbo var Indiens motsvarighet till Tarzan.

 

I dag däremot ser filmaffischerna ut som i väst och allt designas i datorernas layoutprogram och mångfaldigas via tryckpressar och distribueras för uppklistring.

 

Vill du köpa gamla fina indiska filmaffischer från 30-talet fram till 70-talet, då de var som vackrast? Då har jag ett guldtips. Ta dig till Chor Bazaar (som betyder Tjuvarnas marknad, fråga mig inte varför den heter så, inte nu, jag kanske kan ta reda på det och förklara sen nån gång …). I På 38 Mutton Street i Chor Bazaar finns den lilla antikvitetsaffären Mini Market, där Wahid Mansoori och hans pappa Sajid säljer diverse gamla prylar, emaljreklamsyltar och Bollywoodaffischer. Hälsa från mig!

 

Dagens bonustips: Det finns en bok som uteslutande handlar om de indiska filmaffischernas historia, utgiven i Storbritannien: ”Living Pictures – Perspectives on the Film Poster in India” (red David Blamey och Robert D’Souza).

 

 

Bombay 28 januari:

Favorithotell stängt for renovering

I mina guideböcker "Indien - personlig guide" och "Mumbai & Goa" (Vagabond) rekommenderar jag varmt Shelleys Hotel på Strand Road/P J Ramchandani Marg i Colaba i Bombay/Mumbai. Många har mailat mig och sagt att de inte svarar i telefon eller på mail. Jag vet varför. De har stängt för renovering. Oklart när de öppnar igen. Testa Strand Hotel (tel 0091- 22-228 822 22 ) i huset bredvid eller Sea Face Hotel (www.seapalacehotel.com) ytterligare ett hus bort. Inte lika bra och prisvärda som Shelleys, men ok.

 

 

Bombay 27 januari:

En hårfin linje i Bombay

Bombay är förmodligen jordklotets grymmaste plats.

 

Ingen annan grym plats är så behaglig. Det är säkert att gå på gatorna, Bombayborna är ofta tillmötesgående, om de inte är för stressade, man möter leenden, nyfikna frågor, kan få vänner ganska lätt.

 

Det är gott om fantastiska restauranger, kaféer, takterrasser med barer och utsikt över Arabiska havet, glasskiosker med förstklassig italiensk glass, kul diskon, vackra art deco-biografer och så Bollywood och den skimrande glamouren kring filmindustrin.

 

Konstgallerierna är bra, diskussionerna på kaféerna är spännande. Och att jogga på strandpromenaden på Marine Drive tillsammans med hundratals andra hurtiga Bombaybor en i snygga sportkläder tidig morgon är ljuvligt.

Kort sagt: man kan ha en underbar tid i Bombay.

 

Ingen annan grym plats är så frestande. Utanför restaurangen sitter en tiggande familj, sneglar in i den luftkonditionerade lampglittrande salongen, känner doften av mat, längtar.

 

Tigger av de mätta matgästerna som kommer ut i den varma fuktiga natten. Förbannar sin olycka, gråter, vädjar, konstruerar luftslott.

 

I ingen annan stad på jorden är linjen så tunn.

På Road No 5, en tvärgatan till Carter Road i förorten Bandhra, sitter medelklassungdomar på trottoarkaféer och dricker espresso, äter tandoori chicken, röker vattenpipa, plåtar varandra med sina mobiltelefoner, sms:ar, tjoar, fnittrar. En kvinna går förbi, säger: ”Jag har inte tid, jag har fullt upp, håller på att lära upp en ny betjänt där hemma …”.

 

50 meter från Road No 5 ligger fiskarnas slum. Doften av torkad fisk och skit, urin och stillastående vatten med flugsvärmar som hovrar ovanför. Familjer på gatan som diskar, sover, skiter, gråter, skrattar, spelar kort, jobbar, ja gör allt man gör i livet för öppen ridå.

 

Det här var en av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.

 

Det är därför Bombay är så grymt. Man får veta alldeles för mycket.

 

 

Bombay 25 januari:

Ho, ho, ho, ha, ha, ha

På gräsmattan framför Gateway to India står jag och 20 indiska kvinnor och män och skrattar. Textilexportören Girdhar G Peshawarai leder skrattfesten, skrattyogan, tokskrattgymnastiken.

 

Vi sträcker upp händerna mot den morgonbleka himlen som korsas hit och dit av kraxande kråkor, andas genom den ena näsborren, andas genom den andra. Böjer oss fram, sätter ihop händerna, blundar, och skrattar.

 

– Ha, ha, ha! Ho, ho, ho! Hi, hi, hi!

Så skrattar vi som i Amerika; klatschar ena handen mot ena knäet och flabbar rått.

 

Som i Belgien; slår oss för knäna och brister ut i bubblande skratt.

 

Som i Danmark; skrattar kvävt med handen för munnen som för att hålla tillbaka något som annars skulle välla ut.

 

Som i Finland; fryser, skakar och skrattar.

 

Och som i Sverige; håller ena handen mot örat som en telefonlur, säger ”Hello, wrong number” och skrattar hejdlöst.

 

– Ha, ha, ha! Like in Sweden. Ho, ho, ho!

 

Testa själv i morgon bitti. Varför inte skratta som i Indien. Hur? Hitta på något. Bara det är kul, löjligt, fjantigt, skrattretande.

 

Dagens Bombaytips: Skrattyogarörelsen startade här i Bombay – det finns nu tusentals skrattklubbar över hela världen. I Bombay finns flera hundra. De träffas varje morgon i stadens parker. Girdhar G Peshawarais grupp skrattar loss i den lilla parken framför Gateway of India klockan sju alla dagar i veckan utom söndagar. Vill du fråga Girdhar om skrattets helande kraft, maila honom på girdharp@hotmail.com.

 

Bilden: Är i dag inte tagen av mig, utan av fotograf Anja Liljefors, vars Bombaybilder ni kommer att få se i Vagabond senare i år.

 

Bombay 23 januari:

Nationalism på bioduken

Hur mår Bollywood? Bättre än någonsin; publiken växer, filmstjärnorna glittrar, den tekniska kvalitén stiger, tycker vissa. Jo, men innehållet har blivit infantilare, tycker andra.

 

En kritisk röst är Amrit Gangar, filmhistoriker i Bombay. Jag träffar honom i det nyklassicistiska Asiatic Library, en skinande vit uppenbarelse i det gråmurriga, svartmögelfläckiga gamla stadskärnan av förfallna viktorianska byggnader från slutet av 1800-talet.

 

– Min favoritperiod i Bollywood var 50-talet. Den gyllene perioden. Intrigerna och sångerna har inte blivit bättre än då, säger han.

 

– Och den indiska nya vågen som började med ”Bhuvan Shome” 1969 och varade en stor del av 70-talet. Då var den konstnärliga nivån hög, mycket tack vare Nehrus och Indira Gandhis satsning på nationellt filminstitut och filmarkiv. Nu är statens satsning på film minimal.

 

– Och dagens filmer?

 

– De är infantila. Inget för vuxna tänkande människor.

 

– Men Rang De Basanti, 2006 års hit som handlar om globaliserade indiska ungdomar med västerländsk livsstil som plötsligt börjar intressera sig för de vackra ideal som Indiens frihetshjältar hade? försöker jag.

 

– Tänk att den var vårt bidrag till årets Oscar. En sådan larvig film. Dessutom har den ett nostalgiskt, chauvinistiskt budskap.

 

– Men vad är det som driver Bollywood?

 

– Pengar förstås. Det är i princip bra. Pengar är sekulariserade. Värre är det när hindunationaliströrelsen, till exempel det extrema marathi-hinduiska partiet Shiv Sena (Shivas armé), sponsrar Bollywood för att det ska producerar nationalistiska filmer.

 

– Det är positivt att Shah Rukh Khan (en av Bollywoods största stjärnor) är muslim, fast utan uttalad muslimsk identitet. Han kan gestalta hinduiska karaktärer. Kanske en påminnelse för publiken om att religiös identitet mår bra av att tonas ner.

 

Säger Amrit Gangar i Indiens mest kosmopolitiska, men också mest schizofrena stad: mångkulturell och tolerant, men också skådeplats för 1992–1993 våldsutbrott när slummens hinduer dödade slummens muslimer. Den muslimska maffian svarade med att spränga flera bomber runt om i stan. Ventilen hade pyst ut lagrad vrede som växt efter hindunationalisternas rivning av en moské i Ayodhya i norra Indien. Kort efter våldsutbrottet var det businesss as usual och toleransen återupprättades. Schizofrent.

 

Dagens Bombaytips: Läs den fascinerande Bombayskildringen ”Maximum City” av Suketu Mehta. Gå på någon av de fina gamla ensalongsbiograferna Eros, Regal eller Liberty byggda i art deco-stil. Promenera runt i Bombay Fort, 1800-talsstaden som bjuder på miljöer från Dickens London. Drick iskaffe och surfa trådlöst på internet på Barista, till exempel den bredvid Regalbiografen i Colaba.

Trivandrum 18 januari:

IT-hype i kokospalmsskogen

– Vi vill inte bara skapa öar av framåtskridande, säger Techno Parks vd Radhakrishna Nair. Vi vill sprida utvecklingen över hela Kerala.

 

Jag träffar honom i teknikparkens huvudbyggnad och sveps med av hans optimism. Jag var här för tolv år sedan också. Då var denna IT-satsning ny, ett fåtal företag hade dragit igång. I dag huserar här 110 företag med sammanlagt över 15 000 anställda.

 

Men vad menar han med att sprida utvecklingen?

 

Jo, Techno Park är ett statligt initiativ. Och igår lade delstatsregeringen, som leds av kommunistpartiet CPI (M), ett förslag om en ny IT-satsning för hela Kerala. Det ska bli teknikparker lite varstans – och bredband till varenda by.

 

Toonz Animation är en av Techno Parks uppkomlingar. På Toonz görs såväl handtecknade som datoranimerade 3-D-filmer. Jag visas runt en hel förmiddag och lär mig att en scen på två sekunder handtecknad film är jobb för tre–fyra personer i två–tre dagar. Inte undra på att det mesta görs i datorer nu för tiden.

 

De startade som en kul idé med ett fåtal medarbetare för sju år sedan. I dag har de 500 anställda. Kunder är bland andra Disney, Paramount Pictures, BBC, liksom flera indiska film- och tv-bolag.

 

Toonz senaste produktioner?

 

Jo, Geet Mahabharata, en tecknad serie med 176 avsnitt som bygger på det hinduiska eposet Mahabharata och ska gå i indiska Cartoon Network.

 

Och Hanuman 2, en uppföljning på biosuccén Hanuman 1. En fantasyfilm där det flera tusen år gamla hinduiska eposet Ramayanas handling har förflyttats till vår tid. Den onda kungen på Lanka, som rövar bort Sita från prins Rama, är nu en mångmiljonär och affärsman. Ett skrupellöst korrumperat indiskt nouveau riche-monster.

 

Två filmer enbart för indiska biografer och tv-kanaler. Jag lovar. De kommer inte till Sverige. Fast det vore kul om de gjorde det; mycket roligare än Spindelmannen och Batman – och ett skönt avbrott från all amerikansk barnkultur.

 

 

Trivandrum 15 januari:

En guideboks makt

Jag har känt Rajiv sedan 1995. Han har en resebyrå i Trivandrum, där också hans fru Sarita jobbar. Ett brunmurrigt kontor med stökiga bord, gamla gulnade reklamaffischer på väggarna och dörren ut mot den kvalmiga gränden alltid på vid gavel.

 

De senaste fem åren har de haft fullt upp. Turismen till Kerala har ökat. Mest kommer indiska turister, lockade av delstatens förföriska reklamkampanj i indiska tidningar och tv: ”God’s own country”, och så bilder på kanoter med traditionellt klädda män som paddlar i spegelblanka floder, silverglänsande fiskar som hoppar ur vattnet och kokospalmer, miljoner kokospalmer.

 

Men också allt fler svenskar hittar hit, även om de utgör rännilar i jämförelse med den indiska turistfloden.

 

– Det är sååå många svenskar här, och alla ska till Varkala . Nästan inga åker till Kovalam, säger Rajiv och ser bister ut.

 

– Jaså, hummar jag, osäker på vart han vill komma.

 

– Ja, det är ditt fel. Alla har din guidebok* och …

 

– … i den skriver jag positivt om Varkala och mindre fördelaktigt om Kovalam. Är det du menar? säger jag, och försöker dölja mitt smickrade leende(tänk att något jag skrivit styr folks beteende, kan det vara så?).

 

– Just det! Ropar Rajiv så att jag studsar till.

 

– Men du är väl glad hur som helst. Du har ju resebyrå, är i resebranschen.

 

– Jag klagar inte, säger Rajiv och fyrar av sitt skratt; Rajivs berömda vansinnesskratt som låter som en galande tupp som plötsligt får 10 000 volt genom kroppen.

 

* ”Indien – personlig guide” (Vagabond, 2004). Ny upplaga kommer hösten 2007.

Tack och lov för tiggare

 

 

Kovalam Beach i Sydindien 16 januari:

En utvecklingsoptimists bekännelse

Kovalam Beach förändring mellan 1983 och 2007 berättar om hur Asien förändrats fundamentalt på ett kvarts sekel.

 

Jag var här då, på sydindiska Keralas populäraste strand, jag var här två gånger på 90-talet och jag är här nu.

 

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en försämring, om man tänker som en nostalgisk ryggsäcksluffare och förväntar sig att Indien för evigt ska vara en billig semester i en primitiv palmbladshydda vid en exotisk strand.

 

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en förbättring, om man tänker som en utvecklingsoptimist och gläds åt social rörlighet och ekonomiska framsteg, även om det innebär att möjligheten att idka bohemiskt strandliv för fem spänn om dagen för evigt är förbi.

 

Då var det mest ungdomar här. Jag var 21 år. Alla verkade vara just 21 år. Vi vita västerlänningar spenderade minimalt med pengar, trängde in oss flera i samma rum i palmbladshyddan, åt ris och grönsakscurry och drack te – vårt samlade bidrag till Indiens BNP var cirka noll komma noll-noll-noll-ett, eller möjligtvis ännu mindre.

 

De bruna indierna serverade, sålde, körde riksha, lurades eller nöjde sig med att bara glo. Festliga typer, inte som vi – men billigt var det.

 

I dag ser det ut så här på Kovalam Beach: antalet unga ryggsäcksturister är försumbart. Istället består turisterna av ungefär en femtedel medelålders brittiska och tyska charterturister med kulmagar och tjocka plånböcker och fyra femtedelar indiska medelklassturister som badar med kläderna på.

 

Palmbladshyddorna har fått ge plats för betong- och stenhus med verandor och pooler. Allt är proprare, gedignare, mer kapitalintensivt och paradoxalt nog mera indiskt.

 

Bredvid mig på middagsrestaurangen med tända ljus vid borden: indiska par, indiska barnfamiljer, indiska ungdomsgäng. Av någon anledning tolkar jag just detta som att människorna på jorden, trots att vi håller på och ödelägger själva planeten, totalt sett har blivit något lyckligare de senaste 25 åren.

 

Kovalam är inte längre ”…a cheap holiday in other people’s misery” som Sex Pistols sjunger i ”Holiday in the sun” från 1977. Kovalam är en uppvisning av ett nytt Asien.

 

Rajiv Udayabhanu (vars efternamn för övrigt betyder soluppgång) är resebyråföreståndare i Trivandrum, närmaste staden – han sammanfattar situationen:

 

– De indiska turisterna spenderar mer pengar än ryggsäcksturisterna från väst. Och de kommer året runt. Det ger fler jobb, mer välstånd. Det är bra för Kerala, där arbetslösheten annars är hög.

 

Dagens strandtips: Förutom Kovalam Beach finns också vackra Varkala Beach fem mil norrut. Det är dit ryggsäcksturisterna dragit. Där bor man fortfarande i palmbladshus. I min guidebok ”Indien – personlig guide” (Vagabond) står allt du behöver veta för att ta dig dit.

 

 

Cochin i Sydindien 14 januari:

Ett annat Indien

Delstaten Kerala är ett annat Indien. Jag märker det på en gång när jag landar i Cochin, Keralas största stad, en gång i tiden känt för export av kryddor och kokospalmsprodukter, nuförtiden omgiven av många små elektronik-, datoranimerings- och teletjänstföretag.

 

Som turist fascineras man av att Cochin globaliserades tidigt i historien. Man tittar på de gamla kinesiska fiskehåvarna från Kublai Khans dagar, St Francis-kyrkan där Vasco da Gama låg begraven i 14 år innan hans kropp flyttades till Lissabon och den judiska synagogan, som påminner om att det levt judar här sedan tusentals år tillbaka.

 

Men vad är så annorlunda här jämfört med övriga Indien?

 

Jo, taxichauffören som möter mig på flygplatsen tar i hand, tittar mig i ögonen som en jämlike och pratar perfekt engelska.

 

Det betyder: Kerala är inte lika hisnande hierarkiskt som resten av Indien och utbildningsnivån är högst i landet med 95 procents läs- och skrivkunnighet (65 procent i hela Indien).

 

Jag ser inga tiggare överhuvudtaget, möts inte av en hord av unga män som vill bära min väska och möts på hotellet, som heter Klippdrottningen, av enbart kvinnlig personal.

 

Det betyder: Kerala har ett för Indien unikt välfärdssystem med hyfsat fungerande primärvård och socialhjälp och kvinnorna är lika välutbildade som männen och i större utsträckning än i övriga Indien ute på arbetsmarknaden.

 

Lägg till att Kerala har en levande kulturell tradition med bland kathakalidans och pompösa tempelfestivaler med elefantprocessioner, bland i Kochin i februari och Trichur i maj.

 

Lägg till följande spännande ideologiska mix: Kerala styrs av kommunistpartiet CPI (M), har en näringslivsvänlig politik, har rötterna i en matrilinjär tradition och är religiöst tolerant med stora grupper muslimer och kristna vid sidan av den hinduiska majoriteten – som aldrig bråkar med varandra.

 

Lägg till att Kerala är smärtsamt grönt, prunkande, fuktigt (och myggigt, men dessbättre fritt från malaria). Ett tropiskt drivhus med kokospalmer, tapioka- och risfält och ljusa sandstränder.

 

Finns det då inget negativt att säga? Jo, en hel del, men om det berättar jag längre fram.

 

Dagens Keralatips: Den utmärkta portalen www.kerala.com, den mustiga Cochinskildringen i början av Salman Rushdies ”Morens sista suck”, Keralaförfattaren Arundathi Roys ”De små tingens gud” och kapitlet ”Kommunistisk välfärd” i min bok ”Moderna Indien”, som nu säljs för bara 98 kr i Vagabonds bokhandel.

 

 

Cochin i Sydindien 13 januari:

Omskakande fakta

I tisdags sköt Indien upp en raket i rymden och placerade ut fyra satelliter. Det var inte första gången: Indien har ett eget rymdprogram sedan 1982. 2015 ska man för första gången skicka upp en egen bemannad rymdfarkost och 2017 är det  tänkt att man ska lansera en egen rymdfärja som kan skjutas upp och landa gång efter gång. Fast redan nu bor ju en indier i rymden, nämligen Sunita Williams som liftade upp till den internationella rymdstationen ISS med amerikanska Discovery.

 

Hälften av Bombays befolkning på närmare 20 miljoner människor bor i slummen.

Nobelpris i olika kategorier har hittills tilldelats sammanlagt sju indier – bland annat Rabindranath Tagore (1913, litteratur), Amartya Sen (1998, ekonomi) och V S Naipul (2001, litteratur) – även om Naipul aldrig bott i Indien (hans förfäder emigrerade från Indien till Trinidad på 1800-talet).

 

2006 var det 6,8 procent av alla barn i Indien mellan 6 och 14 år som inte gick i skolan, en ökning med 0,3 procentenheter från 2005.

 

På 500-talet räknade den indiske vetenskapsmannen Bhaskaracharya ut att det tar 365,259756484 dagar för jorden att snurra runt solen, hyfsat exakt – och förvånansvärt uppkäftigt mot alla religiösa myter om hur universum ser ut. I Europa blev man ju i ytterligare nästan ett millennium framöver bränd på bål om man snackade om att världen var ett klot som snurrar runt solen.

 

Fortfarande är det snarare regel än undantag att Indian Railways tåg kommer fram i tid.

 

Dagens lästips: Läs Naipuls fascinerande roman ”Ett hus åt mr Biswas” som handlar om en indisk släkts öde i karibiska Trinidad.

 

 

Bombay 8 januari: 

Från min indiska bakgård

Frosten glimmar

En kylig vintermorgon i New Delhi. I natt var det inte varmare här än i Skandinavien. Några grader över nollstrecket. När dagen gryr ligger dimman tät över huvudstaden.

 

Tidiga pendlare på väg ner i den nya tunnelbanan är klädda i tjocka jackor och insvepta i yllesjalar. På trottoarerna värmer sig uteliggarna över löv- och sopbrasor. Jag tänker på den amerikanska klimatrysaren ”The Day after Tomorrow”, där man i en scen får se forskare intervjuas vid en klimatkonferens i New Delhi: utanför kongresscentret ser man cykelrikshor som trampar fram i snömodd medan snöflingor faller tungt.

 

På Hotel 55 vid Connaght Place står takfläktarna stilla – de behövs inte så här års. Elementen är på för fullt.

 

Jag går ut på stan. De turister som inte dragit söderut till värmen i Goa och Kerala shoppar varmare kläder i Palika Bazaar och köar för biljetter på tågen och lågprisflygen söderut.

 

Jag funderar på att gå till Nirulla’s, min favoritglassbar i New Delhi, men ändrar mig och väljer ett uppvärmt kafé med kondensdimmiga fönsterrutor och beställer en rykande varm kopp sydindiskt kaffe och drömmer om söderns palmer.

 

Dagens resetips: Spice Jet (www.spicejet.com) för flygbiljetter som är billigare än tåget och långfärdsbussen.

 

Dagens sightseeingtips: Den nyligen introducerade guidade vandringen i presidentpalatset Rashtrapati Bhavan, byggt av britterna för sin indiska vicekung, designat av stjärnarkitekten Edwin Lutyens. Mer imponerande än Drottningholm, Versailles och Schönbrun. Öppet månd, onsd, fred och lörd 10–17.

  

 

New Delhi 7 januari:

Nu utreder polisen barnamorden

På teven i mitt härligt varma rum på Hotel 55 zappar jag mellan 98 kanaler. Förbi flimrar en värld av indiska matprogram, Bollywoodfilmer, tecknade barnfilmer, nyhetsuppläsare med allvarliga miner, modeller på catwalken. De har en sak gemensamt. De är alla indiska. Indien är en egen medieatmosfär, nästan 100 procent fri från västerländsk kultur.

 

Två barnkanaler visar tecknade äventyrsserier som bygger på hinduiska epos. En med motiv ur Mahabharata, en som bygger på Ramayana: guden Rama och apguden Hanuman räddar Sita från den onda kung Lanka. Tänk er svenska kommersiella kanaler veva dataanimerade filmer med bibliska eller varför inte fornnordiska storys. Barnens nya hjältar: Moses och Thor.

 

På nyhetskanalerna handlar det om barnamorden i förorten Noida, en snabbt växande New Delhi-förort med callcenters, IT-företag, shoppinggallerior och en stor medelklass – och i kilar mellan betong och glas slumbostäder med fattigfolk.

 

Över 20 barn och kvinnor från fattiga familjer i Noida har försvunnit de senaste åren. Nu har man börjat hitta döda kroppar. Invånarna i Noida är arga på polisen som nonchalerat anmälningarna om försvunna.

 

Men sedan tidningarna började skriva och Noidainvånarna började protestera på gatorna är det full fart på myndigheterna. Poliser har avskedats, polisutredningen har fått högsta prioritet, en regeringskommitté har tillsatts.

 

En ljuspunkt i mörkret: när politiker och polis inser att man har ögonen på sig börjar de agera. I Indien i dag – med vital press och medborgare som är medvetna om sina rättigheter – har det blivit svårt att mörklägga.

 

Ett effektivt vapen mot en korrumperad polismakt: medborgarmakt och mediemakt.

 

Dagens mediatips: Veckotidningen Outlook, www.outlookindia.com.