Folkslaget heter egentligen kayan eller padaung. Traditionen med, långa, gyllene halsar har följt dem något århundrade. Ringar vars vikt för en vuxen kvinna uppgår till cirka tio kilo, som tynger ner skulderbladen, pressar ihop revben och skapar den säregna giraffeffekten.
Hit till Mae Hong Son kom de först på 1980-talet, som flyktingar från diktaturens Burma. Till en början placerades de i flyktingläger. Men när lokala köpmän upptäckte långhalskvinnornas attraktionskraft, flyttades de till besöksvänliga byar.
Nu pryder de affischer på Mae Hong Sons flygplats och hotell. Och stans resebyråer erbjuder dagsutflykter till byarna där de bor. Paket som omfattar transport, lunch, guide och entrébiljett.
Redan upplägget börjar få mig illa till mods. Men jag gör misstaget, sväljer lockbetet, de iögonfallande bilderna av leende kvinnor, och följer med.
Vi åker längs vägskyltar som pekar mot long-neck women. Väl på plats drabbas jag av en obehaglig känsla att befinna mig på ett zoo vars attraktioner är människor, sårbara flyktingar uppställda för en spektakulär freak show där besökare kör upp kameran i ansiktet på invånarna, fotograferar och förstrött betraktar utbudet av souvenirer.
Den unga kayankvinnan Su, som är nybliven mamma, säger att livet i byn är bra, att familjen tjänar pengar och känner sig trygg.
Men ju längre vi sitter där och pratar, ju mer förändras bilden. Utstyrseln av ringar, som fångat Sus hals, fjättrar henne vid byn.
– Min dotter ska inte ha några ringar, säger Su bestämt.
– Hon ska få leva sitt liv precis som jag önskat att jag hade fått leva mitt. Resa. Gå på universitet. Bli tuff och självständig.
På många håll i Burma, dit inga turister når, har traditionen med halsringar dött ut. Men inte här, i norra Thailand.
2005 öppnade fn-organet unhcr möjligheter för Mae Hong Sons flyktingar att söka sig vidare till ett tredje land. Många burmesiska flyktingar gjorde så.
Men 20 kayaner, med grönt ljus från mottagarländer i väst, fick aldrig något utresetillstånd från Thailand. Lokala myndigheter påstod att de inte räknades som flyktingar, eftersom de inte längre bodde i själva flyktinglägret.
Inför sådana förklaringar infinner sig lätt en gnagande känsla av att långhalskvinnorna blivit brickor i ett spel. Att den lokala turistnäringen fruktar att turisterna ska överge Mae Hong Son om långhalskvinnorna försvinner. Att det är turismen som håller Su och hennes väninnor fångna.
Trist. För Mae Hong Son har kvaliteter nog att locka besökare utan denna form av turism. Trakten är gudomligt vacker med vattenfall, knixande floder och djungelklädda berg. En natur som är fri och inbjudande.