Cigarrens många sidor

Eftermiddagssolen lyser genom bruna träpersienner i cigarrfabriken Francisco Donatién på västra Kuba. Cigarrdoften i den stora salen är mjuk, vaniljaktig och kommer från fermenterade tobaksblad. 27-åriga Enise Sánches Reyes har tre timmar kvar på sitt skift som torcedora, cigarrullerska. Med flinka fingrar bearbetar hon nougatbruna tobaksblad, förvandlar dem från oansenliga växtdelar till exklusiva rökverk gjorda för att avnjutas i de finaste salongerna.

När Enise rullat femtio cigarrer binder hon ihop dem med ett vitt tygband. Några av buntarna går direkt till en vakuumkammare, andra till kvalitetsbedömning. Misstag kostar pengar. Enises arbetskamrat, en rundlagd kvinna i 35-års-åldern, får en bunt cigarrer kastad till sig av en av kvalitetsbedömarna.
– Det kanske inte är någon bra idé att äta glass samtidigt som man rullar cigarrer! ropar en kvinnlig arbetskamrat bakom henne.

Hela raden av arbetare brister ut i skratt. Hon granskar sina underkända cigarrer noggrant, rycker på axlarna och suckar. Yrkesstoltheten är stor. En lärling får gå i cigarrskola i drygt nio månader innan denne – förutsatt att han eller hon blir godkänd – får börja arbeta som cigarrullare. De nyexaminerade cigarrullarna får börja med att rulla de minsta, enklaste och billigaste cigarrerna för att sedan avancera till de kraftigare och dyrare. Enise rullar Cohiba Robusto – tjocka, exklusiva cigarrer med stark arom.
Cohibacigarrerna är kända för att ha varit favoriten för, numera rökfria, Fidel Castro.

En cigarrullare gör omkring 120 medelstora cigarrer per arbetsdag. En cigarrullare arbetar sex dagar i veckan, åtta timmar per dag. Av de 150 arbetarna på Francisco Donatién-fabriken är den äldsta cigarrullaren 70 år, den yngsta 20.

Enise berättar att hon tjänar 180 dollar i månaden, en summa som hon bara kan komma upp i om hon säljer cigarrer på den svarta marknaden. Cigarrullarna får ta med sig fem cigarrer hem per arbetsdag. Löneförmånen går oftast till turister som kan köpa kvalitetscigarrer för runt en dollar styck mot de statliga affärernas 8–10 dollar styck. Straffen för svarthandel är hårda. Medelinkomsten på Kuba ligger på 15 dollar i månaden, många pensionärer får blott en femtedel av den summan.

Kubas cigarrindustri är en paradox på världen vi lever i i dag: fattiga bönder i ett av världens få kvarvarande kommunistdiktaturer odlar bladen som i omvandlad form är något av det yttersta tecknet på pengar, makt och överflöd – en tjock, handrullad havannacigarr.