Annons
Annons
Mikael Persson

Mikael Persson

Estland

Vita nätter i Tallinn

Det känns som att komma hem, men ändå inte. Staden som reser sig ovanför Finska viken ser ut som ett stort Visby. Människor som i en Zorntavla. Utanför ringmurarna en natur som en Liljefors.

Text: Mikael Persson • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

FIOL, CELLO OCH LJUS FLICKSÅNG. Tonerna hörs in i espressobaren. Jag lämnar mitt kaffe och följer musiken genom KatarinagrÙ�nden till en fuktig port. Det är höst i Tallinn. Flyttfågelformationer klyver en himmel så blå som en himmel bara kan bli på norra halvklotet. Kastanjer slÙ?pper ljusgröna frukter mot stensättningen. Träden brinner. Och staden badar i musik.
Inne i Katariina kirk ljuder kör och orkester. “Püha Miikaeli mõõk”, Sankt Mikaels svärd, väntar på uruppförande. Knappt fyra dagar kvar till premiären. Repetitionen går mot sitt slut.
Mitt i vimlet av pojkar och flickor, ribbstickat och träningsoveraller står Kadri. Hon går i årskurs sju. Håret är kastanjefärgat, tyglat i två korta flätor. Munnen formar ett flöde av stolthet och lycka. Det här är hennes stad, hennes land, hennes dag. På läktarraderna sitter föräldrar uppkrupna och dricker karamelldoftande te och lyssnar.
Sång och stråkar börjar på nytt. Musiken svävar, sätter sig i hjärtan och husväggar, tappar plötsligt i tempo och kommer av sig en aning. Den kvinnliga dirigenten höjer fingret och spänner ögonen i barnen:
–Vill ni inte ha rast eller?
LUSTFULL LEK och koncentration, toner och piano, men i grund och botten något större än så. Estlands kropp och själ finns här. Sovjettiden tvingade landet in i en hatad tvångströja. Ryska språket användes i lekskola, universitet och av myndigheter. Landet tvingades till och med på ett främmande alfabete. Kartor och jordglobar försågs med rysk text. Allt som kunde uppfattas som estniskt, nationalistiskt eller i huvudtaget i opposition förbjöds.
Moskva lyckades kuva det mesta utom folks tankar. Drömmarna fanns kvar. Decennierna efter första världskriget hade bjudit på en fikonsöt smak av frihet. De var fria, de kunde bestämma över sina liv, skratta och gråta på sitt eget språk. Parentesen blev kort; två årtionden. Men likväl mirakulös kan det tyckas.
Estlands historia är en resa genom ockupationer: 1200-talets danska kungar följt av tyska ordnar och svensktiden under Gustav II Adolf. 1700-talets ryska tsarvälde slöt sig om landet fram till första världskriget. Vid dess slut uppstod en strimma hopp. Landet är litet, folket mindre; drygt en miljon utkastade i en historisk centrifug. Logiskt sett borde esterna gått under för länge sedan, raderats bort från de svarta podsoljordarna, assimilerats eller försvunnet i något slags darwinistisk tystnad.
Kadri sjunger, strålar och blir nästan självlysande i kyrkans dunkel. Hon sjunger på sitt eget språk. Hon finns här och nu. Saker som egentligen borde vara självklara. Men Estland existerar till viss del just tack vare sången. Nationen byggde sin folksjäl kring musik och teater. Stalins paranoja kunde bryta ner muskler och vapen, men blev förvirrat inför ett språk den inte förstod.
NÄR SOVJETVÄLDET FÖLL, föll det nottecken och crescendo, inte kulor och vapen. Den estniska revolutionen sjöng sig till frihet. Till skillnad från de andra baltiska länderna, krävde frigörelsens slutskede inga människoliv.
Små kulturer går under, det är inget unikt. Att de reser sig och får kraft på nytt
är ovanligare. Riin möter mig vid färjan. Septemberluften bär en doft av fuktig jord i sina porer. Ljuset spelar i vattenpölar. Solstrålar åker kana nerför ringmuren, träffar torn och bastioner och får hennes hår att blänka rågblont.
Visst ja, det var så hon såg ut, som en ung Sharon Stone eller en kortklippt Agneta Fältskog. Jag fylls av glädje över att se henne på nytt, höra rösten. Ett par kisande kattögon betraktar mig nyfiket. Riin tillhör den unga generationen. Ändå har hennes liv passerat genom ett främmande imperium. Hon blev vuxen i dess dödsryckningar. Nu finns hon här. Återbördad till Tallinn och ett land som spänner bågen bortom Dow Jones. Precis som under första självständighetsperioden heter myntfoten kultur, teater och konst. Trilogin står för mjuka värden i en tuff verklighet.
Landet har gått från ett ekonomiskt system till ett annat. Nationalskalden Anton Hansen Tammsaare skrev om hur Gud tvingade satan att återfödas som estnisk bonde. Ironin var tydlig. Det här har alltid varit ett land av prövningar. Ändå är det vackert som få, fyllt av så mycket värme och skönhet.
ATT VANDRA GENOM TALLIN är som att äta marknadskarameller. Grönt, ockra och körsbärssorbet; skrovliga fasader, prång och portar; tillsammans leker de fram en medeltida stadsplan med rötter i hansan. Fyra kapitel av Bröderna Grimm. Och där går vi. Stegen mot kullersten får klackarna att bilda rundgång. Ur öppna butiksfönster strömmar doften av slöjdat enträ och nybakat bröd.
Sovjettidens täckjacka är uppknäppt, i det närmaste avplockad. Sot och kalla färger putsas bort, byggnader förses med blod och liv. Gamla stans restaurering sker med en slags respektfull känslighet. Myndigheterna inspekterar och ger direktiv för att ingenting ska gå över styr.
Riin växte upp i Tartu, landets andra stad. Fadern var en respekterad man, laseringenjör och del i det vetenskapliga etablissemanget. Modern en bestämd kvinna med svenskt påbrå. Tillsammans fick de två söner och så Riin. Barndomen blev en barndom med tennis, radiobåtstävlingar och bärplockning, men också en bit av sovjettiden. Riins lärare smög till julmässan för att ta reda på vilka av barn som gick i kyrkan. Reprimanden efteråt ledde till samtal med föräldrarna.
Bagatellen kunde bli början på något som fortsatte att rulla, som bara något årtionde tillbaka i värsta fall stoppade först i Sibirien. I Riins skola fanns en rysk militär. Han drillade barnen till disciplin. De fick lära sig att marschera. De fick lära sig att älska ryssarna. Efter lektionens slut kallade han till sig Riin.
–Jag vet vem du är. Din bror vill skjuta alla ryssar.
Tallinn är ett flöde mellan epoker och stilar. Innerstan häller ut tid som när man häller ut saft ur en tillbringare. Med metallklang slår klockan halvfem från Domberget, Toompa. Gamla stans torg ligger svept i en lågt stående höstsol.
VI VANDRAR RUNT i en karta av detaljer. Olaikyrkans nålvassa spira, Rådhusapoteket, Viruporten och muren där försäljarna hängt upp stickade tröjor och vantar. Småbarn tillverkar kor av tandpetare och kastanjer. Stämningen går till något obestämt skandinaviskt, kanske till och med svenskt.
Det känns som att komma hem, men ändå inte. Staden som reser sig ovanför Finska viken ser ut som ett stort Visby. Människor som i en Zorntavla. Utanför ringmurarna, en natur som en Liljefors. Svarta åkerlappar, potatis, skog och väldiga myrmarker; ett landskap likt det vi själva slarvade bort på 50-talet.
Tvärs över havet ligger Stockholm. Det är blott 40 mil dit. På universitetet i Tartu, ironiskt nog grundat av Gustav II Adolf, började de estniska frihetssträvandena. Dess studentförening tillverkade en flagga. Året var 1884 och färgerna blå som himlen, vit som själen, svart som landets historia. Vid Estlands självständighet valdes den som fana för hela nationen.
RIIN HADE FYLLT 18 ÅR. Järnridån var sedan år tillbaka rostig och upprullad. I det läget bestämde hon sig för att flytta till USA. Estlands äppelträdgårdar byttes mot en hård universitetsmiljö med fester och droger. Själv skippade Riin partylivet och nötte istället bort dagar och kvällar på tennisbanan. Ett stipendium knöt henne till Boca Raton, Florida Atlantic University. Livet började följa spelets rytm. Riin blev en vinnare, vän med Amanda Coetzer och sparringpartner åt Steffi Graf. Allt flöt. I två år. Då kom skadorna.
Tävlingsspelandet gick om intet. Som en följd också stipendierna. Hon var tvungen att fixa fram pengar för att kunna fortsätta studierna. Men hur? Att starta en tennisskola i Palm Beach blev lösningen. Idén blev med tiden 60 elever och hyfsade inkomster. Bufferten var i hamn. Hon sålde skolan och började plugga på nytt; tog tre examina och ett diplom i film på University of Miami.
Med utbildningen på fickan var det dags att gå vidare. Sydamerika, Nordamerika, Europa. Resorna dit blev resor i henne själv. Vuxenvärlden var nådd. Beslutet hade mognat. Det var dags att åka hem. Tankarna gick till Estland, Tallinn.
–Vi har en möjlighet som de flesta försatt. Framtiden är spännande. Något nytt ska byggas upp. Och det skall byggas utan att vi förlorar vår själ.
Bortom gamla stans murar och svartskuggade gränder ligger trähuskvarteren i Kalamaja. Tysta gator tar emot gultonade björklöv, plöjer genom villakvarter där trädgårdarnas äppelträd utmanar sin egen tyngdkraft. Röda, gröna frukter hänger som på snötyngda granar. Det är Tjechov och pepparkaksslott med längsgående brädor.
Vid ett staket sträcker jag mig på tå och pallar kvittenäppel. Frukterna är små, syrliga, uppstudsigt smakrika; så långt ifrån EU:s karaktärslösa standardsorter det går att komma. Parallellerna känns tydliga till landet där äpplena växer. EU-motståndet är ett naturligt arv från Sovjettiden. Misstänksamheten gäller allt överstatligt. Rädslan finns för att ännu en gång förlora den dyrköpta friheten, bli uppäten av något större och förvisad till historiens skuggsida. Tallinns förflutna formar fortfarande två världar.
Tio minuter väster ut ligger Kadaka, fyrkantigt sovjetgrått med kalla färger och känsla av ett återuppstått Stalingrad. Dess marknad är ett sammelsurium av cigarettlimpor, vodka och sovjetmementon med hammare och skära. Pikant, dråpligt och aningen exotiskt i mina ögon; för esterna irriterande som att ständigt tvingas titta in i ett strängt motljus.
Det finns en förseglad bitterhet mot ryssarna, mot oviljan att lära sig det estniska språket, att inse att huvudstaden heter Tallinn och inte Moskva. Problemet är känsligt. Det är så lätt att allt blir fel. Det har inget med rasism att göra.
Esternas motstånd mot det ryska gick via scen och penna, ett forum som censuren inte lyckades genomskåda. Körsång blev både ett vapen och grundsten i en nationell identitet. Tallinn tar ton från det förflutna, men sjunger mot framtiden.
SMÄRTAN BOTTNAR i ett historiskt trauma. Nästan 30 procent av landets invånare är ryssar. En del kom av fri vilja, andra tvingades hit. Åren efter andra världskrigets slut dränerades hela Estland. Familjer rycktes upp med rötterna, kastades upp i godsfinkor och skickades iväg som ett knippe morötter. Nästan varje estnisk familj har förlorat någon medlem.
Folk sändes till Sibirien eller till nygrävda gravar med en kula i nacken. 1940–1952 deporterades nästan 20 procent av alla ester. Vid krigsslutet flydde 23 000 till Sverige. Statistiken blir bara skrämmande hög. Den förmedlar inget greppbart om lidanden och människors öden.
Ungefär samtidigt med deporteringarna flyttade 180 000 ryssar in i landet. “Red” är fortfarande den grövsta av alla förolämpningar. Egentligen handlar den inte om politisk hemvisst, utan om en ryssifiseringskampanj som påbörjades av 1800-talets tsarer och fulländades under Stalins skräckvälde.
Natt mot lördag och jag ligger med öppet fönster mot Rådhustorget. Hör hur klockan slår tre. Från ett blåsvart mörker ljuder rösterna av avlägset skällande hundar; de kommer närmare och jag inser att det rör sig om hundratals, kanske tusentals. Vitkindade gäss passerar i band över takåsar och skorstenar. Skäller sig fram i oordnade formationer.
Vägen från Novaja Zemlja till Flandern går nu som förr över Tallinn. Stan ligger i ett geopolitiskt korsdrag. Läget, som skapade hamn och välstånd, har också varit en förbannelse.
Poeten Juhan Liiv skrev under tsarepoken “Våra rum har svarta innertak, så även vår tid”. Motståndet mot det ryska gick via scen och penna, forum som censuren inte lyckades genomskåda. Körsång blev både ett vapen och grundsten i en nationell identitet. 1869 hölls den första sångfestivalen. En nationell samling skapades. Massrörelsen återupprepade sig hädanefter vart femte år på en maskrosbevuxen grässluttning ovanför Finska viken.
1991 besegrade rösterna RÙ?da Armén. Den 20 augusti deklarerades Estlands självständighet.
Hemma från USA med en turists ögon. Riin sitter i kvarteren mellan stadsmur och rådhus. Veinipöönina är ett slags vinvind under takåsarna. Trappan till loftet går via kasino och pub. Just under bjälkslag och taktegel infinner sig känslan av att kliva rakt in i ett hem: piano mot väggen, bokhylla, rofyllt mörker och levande ljus. Riin och jag; vi sitter där uppkrupna i en soffa.
VÄRDINNAN TASSAR RUNT mellan borden, serverar Rioja och dukar upp med brie och oliver. Timmarna flyter iväg. Samtalet glider bort från det mekaniska, får ta sin tid och gå på djupet. Landet hon kom tillbaka till är delvis nytt. Systemskiftet gav frihet, men också ansvar. Ansvar för de som lyckats, för de som stod i startgroparna med en färdig utbildning och självsäkra visioner.
Övergångsperioden har varit en bra tid för Estlands unga. De styr landets politik och ekonomi. Riin har jämnåriga vänner på nyckelposter. Chef för en bank före fyllda 30. Restaurangägare till något dyrt och exklusivt med älgköttsvindaloo och vildsvinscurry.
Men dynamiken har också sina förlorare: de gamla, de som inte förstår sig på världen de vaknat upp i. Ålderdomen känns avlägsen för en ivrig 28-åring. Empatin når sällan till plånboken.
Estland kördes mentalt i botten under sovjettiden. Folk hade ändå mat och bostad. Även de gamla. Under systemskiftet uppstod ett glapp. Många har fortfarande inte kravlat sig upp ur det. Under uppväxten var Riins far en aktad vetenskapsman. Vid tidig 60-årsålder är han plötsligt överflödig. Åtminstone enligt de unga. Pensionen är knapp. När hyra och uppvärmning är betald, återstår 30 kronor per dag.
Ekvationen går inte ihop. Ingen, förutom pensionärerna själva, kan förstå hur de överlever. Målet är att få Estland balanserat som en femkortshand. För att nå dit fattas ännu ett eller ett par kort i rätt valör. För Riin betydde det att barndomshuset gick förlorat. Det försvann genom ett domstolsbeslut.
–Nu plockar någon annan våra äpplen.
Kanske är skeendet oundvikligt, ett slags ekonomisk dialektik. Att slita sig loss från en fälla gör ont. Förbaskat ont. Kvarteret, den intellektuella delen av Tartu, konfiskerades efter krigsslutet av sovjetmakten. Fadern var knuten till universitet. Familjen tilldelades ett hus. Han snickrade och planterade äppelträd. Huset blev ett hem. Efter årtionden under en läslampa, på en gräsmatta och i ett kök med puttrande syltkok, var huset plötsligt inte längre deras. En domstol slog fast beslutet, torrt och sakligt.
Vid självständigheten revs gamla kontrakt. Egendomen gick till de ursprungliga ägarna, eller snarare dess ättlingar. Att de saknade relation till platsen spelade mindre roll. Huset och väggarna som rymmer Riins barndom, nu tillhör de någon annan.
SÖNDAG EFTERMIDDAG. Rådhustak och russintäta kajflockar försänkta i ett skarpt släpljus. Katarinakyrkan fylls av folk. De kommer genom gränderna, uppklädda, på väg mot Sankt Mikaels svärd. Mot nakna stenväggar klingar försiktigt en triangel, sedan några bjällror. Stråkar och piano tar ton, skjuter höjd och drar med sig en våg av instrument.
“Miks tarbetult vähe on varjudes päevi ja kuid, miks lootus laiskuse vastu ei södi.” Kadri står på raden bland småflickor. Hon står i blått och vitt, sjunger för full hals om den heliga Mikaels svärd; men också om ett folk, ett språk som egentligen aldrig dött. Rösten hörs bortom Finska viken. Tallinn tar ton från det förflutna, men sjunger mot framtiden.


Text: Mikael Persson • 2004-11-30
EstlandRestipsTallinn

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top