Forum Romanum: Ett city för alla
EN SAMLING TRASIGA pelare, vittrande triumfbågar och högar med stenbumlingar åtskilda av stenlagda gångvägar. För dagens besökare kanske inte Forum Romanum, Roms antika centrum, ser så värst imponerande ut. Ändå är detta en av antikens mest välbehållna stadskärnor. Och med lite inlevelseförmåga i hur livet kan ha tett sig för 2 000 år sedan blir en rundvandring på Forum riktigt spännande.
Forum Romanum är på sätt och vis prototypen för den moderna staden. Innan det fanns städer samlades folk från olika byar på gemensamma religiösa festplatser någon gång om året för att be och offra till gudarna, men också för att bestämma om världsliga ting, festa och ha kul. När byarna växte till städer ökade kravet på en plats i centrum där invånarna lite när som helst kunde samlas och handla, fika, skvallra, be till gudarna och stifta lagar.
Så föddes torget, templet, kaféet och myndighetshuset – platser dit stadens alla medborgare har tillträde.
På torgen i en modern storstad korsar advokater, politiker, heroinpundare och a-lagare varandras vägar, vare sig de vill eller inte. Roms antika centrum var inte annorlunda. Forum Romanum var ett myllrande downtown med alla dess lockelser och faror.
»Jag skall visa dig var du kan finna alla slags människor, goda eller dåliga eller hederligt folk eller slödder«, skrev dramatikern Plautus om Forum Romanum på 100-talet e Kr. »Om någon vill ha tag i någon som kan svära på vad som helst – så skickar jag honom till domstolen. Din slösaktige rike äkte man kan du söka vid växelkontoret. Där finns också utslitna skökor för rena rövarpriser … Intill Lacus Curtius finns ondsinta och ovettiga karlar, sådana som fräckt förtalar andra utan anledning. Vid de gamla butikerna finns de som lånar ut pengar till ockerräntor… På Vicus Tuscus finns de som säljer sig själva…«
Fast egentligen var inte romarna först. Före romarna fanns grekerna, som kallade sina stadskärnor för agora och sina tempelberg för akropolis. Och före grekerna fanns sumererna i Mesopotamien (dagens Irak) som byggde städer som Babylon, Kish och Ur med stora tempelkomplex i centrum och hus med färggranna mosaikväggar.
Men Roms centrum var störst, vackrast och mest välbyggt, och är därmed betydligt mer välbevarat i dag.
Utsikt över Roms antika centrum
Från Capitoliumkullen har du en fantastisk översikt över hela Forum Romanum och Via Sacra, Heliga vägen, som användes för religiösa processioner och triumftåg efter vunna krig ute i provinserna. Bortanför Forum ser du det mäktiga Colosseum resa sig, en syn som fick slagskämpen Maximus i filmen Gladiator att utbrista: »Jag visste inte att människan kunde bygga något sånt.« En kommentar som känns relevant ännu i dag.
Septimius Severus triumfbåge
När du gått ner för trapporna till själva Forum kommer du först till Septimius Severus triumfbåge, rest för att fira kejsarens segrar över parterna i Mesopotamien. Septimius levde under en svår tid när Rom redan var på väg mot sin undergång och tvingades kriga en hel del för att försvara rikets gränser. Han fortsatte att själv följa med sina fälttåg, trots att han blev krassligare och krassligare. Han led av värk i kroppen – gikt, sägs det – och måste sitta i bärstol i fält och få assistans av sina söner, Caracalla och Geta, som han därför utnämnt till medkejsare.
På sin ålders höst lät Severus inrista hyllningar till sina söner på triumfbågen.
Hans sista fältåg gick ut på att hejda invasion av ett folk som kallades pikterna uppe i Skottland. Strax innan han dog år 211 eKr i Eboracum, dagens engelska York, inympade han alla envåldshärskares livsfilosofi i sina söner med orden: »Var eniga, tänk på soldaterna, förakta alla andra.«
Men enigheten varade inte länge. Sönerna hade kivats och avskytt varandra sedan de var små barn. Ett år efter faderns död befallde Caracalla sina vakter att mörda Geta. Därefter beordrade han att den del av hyllningstexten på triumfbågen som gällde den mördade brodern skulle tas bort. Fortfarande kan du på triumfbågen se hålen där bokstäverna som hyllade Geta var fastsatta.
Triumfbågen skapades av en diktator för att hylla sin egen storhet. Självförhärligandet är triumfbågens innersta väsen. Trots sin komprometterande historia – eller just därför – har den kopierats om och om igen ändå in i vår upplysta tid. Mest känd i dag är Paris triumfbåge från 1836. Andra moderna romerska bågar är Washington Square Arch i New York och Marble Arch i London.
Mindre känt är att det faktiskt fanns tre triumfbågar i trä i Stockholm på 1600-talet, alla kusligt lika Septimius Severus romerska båge. Varför triumfbågar i Stockholm? Jo, av samma skäl som i antika Rom: för att ära regenter (drottning Kristina och drottning Ulrika Elenora) och för att fira krigssegrar (Karl XI: seger över Danmark 1679).
Prästinnornas heliga eld
Innan romarna kopierade den grekiska gudaskaran och döpte om dem från Dionysos till Bacchus, från Afrodite till Venus etc, fanns en urgammal romersk kult som gick ut på att man kastade in en bit salt bröd i elden i köket för att blidka hemmets gudinna, Vesta. Kulten spred sig så småningom utanför hemmen till särskilda tempel. På Forum Romanum fanns ett Vestatempel, som räknades som en av Roms heligaste byggnader. Där inne brann ständigt en eld.
Bredvid templet låg ett mäktigt tvåvåningshus där vestalerna bodde. Vestalerna, som var Roms enda kvinnliga präster, hade till jobb att vakta elden i templet. I dag ser du bara en liten tårtbit av det ursprungligen runda templet. Men i det övervuxna och rasade Vestalernas hus finns mer att titta på: långa rader av huvudlösa statyer som föreställer vestaler runt en fridfull innergård och en näckrostäckt damm.
Precis som dagens katolska präster fick vestalerna leva hela livet i avhållsamhet. Föll de för frestelsen och smet ut på en dejt straffades de med att bli levande begravda, vilket åtminstone tio vestaler lär ha råkat ut för under romarrikets dagar. Om de råkade slumra till och elden i templet slocknade blev de först piskade av översteprästen – Pontifex Maximus – och sedan avskedade.
Romersk religion var på sätt och vis tolerant: nya gudar kunde utan problem införlivas i den romerska religionen utan att Pontifexen protesterade. Men gud nåde den som bröt mot de redan existerande riterna.
Forum Romanum-entré
Öppet varje dag från 9.00 till en timme före solnedgången. Fri entré.
Capitolium:
Makten, härligheten och blodet
I ROM HAR ANTIKEN och nutiden växt ihop med gotiken, barocken, romantiken och en handfull andra stilåldrar som kitt mellan då och nu. Ett modernt bostadshus med affärer och lägenheter sitter ihop med en medeltida kyrka som sitter ihop med ett antikt cylinderformat tempel. Ett 2000 år gammalt insulae – ett antikt lägenhetshus med flera våningar – sitter ihop med ett knappt 100 år gammalt pompöst skrytbygge i nyklassicistisk stil. Vanvördigt mot det historiska arvet? Inte alls, bara romersk pragmatism.
Sammanblandningarna av tidsperioder och stilar skapar en levande och suggestiv stämning, som om Roms uppgift i historien är att då och då gå under, återupptäckas och införlivas i det nutida. Problemet för dem som skulle vilja sätta staket runt vartenda arkeologiskt fynd är att praktiskt taget hela nutida Rom vilar ovanpå antika Rom.
Vill man frilägga alla antika lämningar från senare tiders påbyggnader får man först riva hela stan. Capitolium, som ligger på en kulle, var antika Roms motsvarighet till Atens Akropolis. Hit upp kom folk för att be till ärkeguden i Jupitertemplet. Och här uppe diskuterades politik, fattades beslut, rasade upplopp, utkämpades maktstrider. I bråket om kejsartiteln efter Neros död 69 e Kr brändes de flesta byggnader på Capitolium ner, men byggdes snabbt upp igen. Så har det fortsatt genom seklerna.
Capitolium har aldrig övergetts. På dagens Capitolium lever antiken i skymundan. Kullen domineras i dag av Michelangelos stadsplan från 1500-talet med en vacker stenlagd piazza med stjärnmönster och en bronsstaty av kejsare Marcus Aurelius.
Capitolium är inget arkeologiskt reservat. Då som nu finns makten här, även om den i dag inte bestämmer över ett imperium utan bara över en stad. På Capitolium sammanträder Roms kommunfullmäktige, har Roms borgmästare sitt arbetsrum, ligger kontoret för borgerlig vigsel.
Och precis som med triumfbågen har Capitolium kopierats av andra som vill skänka en känsla av makt och härlighet över sin stad. Under romarrikets dagar byggde varenda provinshuvudstad med ambitioner en kopia av Roms Capitolium och Forum Romanum.
Och 2000 år senare på en annan kontinent försökte man skapa en känsla av världshuvudstad när man byggde Capitol Hill med byggnader i romersk stil på en liknande kulle i Washington DC, där vår tids mäktigaste imperium har sitt parlament.
Capitolium-entré
Capitolium är inget avgränsat område, utan är öppet jämt och kostar inget att besöka. För att komma in i de två museerna på kullen, Palazzo Nouvo och Palazzo dei Conservatori, får du förstås betala entré som kostar 6,20 euro.
Colosseum: Barbariets arena
»ROMS HJÄRTA ÄR INTE Senatens marmorgolv, utan Colosseums sand.« Så uttrycker sig en luttrad romersk senator i filmen Gladiator. Och förmodligen var det sant för en stor del av Roms befolkning. Under 100-talet e Kr ägnades som mest 135 av årets dagar till hästkapplöpningar, gladiatorspel och skådespel, vilket kostade enorma summor för de styrande. Men så skulle det vara. Det här var långt innan begrepp som kommersiell kultur och avgiftsfinansiering uppfunnits, och entrén till Colosseum var därför fri, till skillnad från i dag.
Underhållning och kultur i antika Rom var en gåva från de styrande till folket. I utbyte hoppades de på folkets lojalitet. Gladiatorspelen tillsammans med utdelande av fria matransoner – bröd och skådespel – blev två sätt för kejsaren att behärska Roms folkmassor och undvika kritik. Varje kejsare måste också överträffa sin föregångare i frikostighet och spelen blev därför längre och mer spektakulära för varje regim.
Det 50 meter höga Colosseum stod klar år 80 e Kr under kesjar Vespasianus styre och var inte bara ett arkitektoniskt mästerverk, utan också en praktiskt byggd arena där de 55 000 åskådarna kunde passera in i och ut ur 80 olika entréer, allt för att slippa kaos när spelen var slut och alla skulle hem samtidigt. Under den sandtäckta planen fanns en schweizerostliknande källare med gångar, prång, rum och hissar. Hissarna vevade upp sin last ur underjorden, en trälucka under sanden öppnade sig och vilda lejon, gladiatorer och kulisser kunde dyka upp i dramatiska entréer.
Att låta slavar och dömda brottslingar utkämpa dödliga strider var en sed som lånats från etruskernas begravningar. Men med tiden rensade romarna bort det religiösa och ceremoniella inslaget. Gladiatorspelen blev ren underhållning.
Att romerska folket uppskattade de allt brutalare spelen där hundratals gladiatorer kunde slakta varandra eller bli ihjälbitna av rytande vilddjur har fascinerat folk i tvåtusen år.
Hur kunde sadismen bli så folklig? Hur kunde man jubla och skratta när människokroppar slets i stycken? Det är också svårt att förstå hur till och med flera av Roms intellektuella, som Cicero och Plinius, kunde försvara de organiserade morden. Men det fanns en lärd kritiker, filosofen Seneca. Han har lämnat en skakande skildring av att stå på läktaren bland tusentals blodtörstiga åskådare:
»…nu skulle det bli ren och skär slakt! Kombattanterna har inget att skydda sig med, deras kroppar är vidöppna för varje hugg, varje stöt träffar sitt mål. De flesta människor föredrar det här framför alla andra kamper … Helt naturligt! Svärdet stoppas inte av hjälm eller sköld. Vad ska rustning vara bra för? … Allt det där uppskjuter ju bara döden lite … Döda! Piska! Bränn! … Varför tveka i dödandet.«
Colosseum-entré
Öppet dagligen 9.00–18.30. Entré: 8 euro. Långa köer på helgerna och under semestermånaderna juli och augusti. Ett sätt att slippa köa är att nappa på erbjudandena utanför ingången om guidad visning av arenan – då ingår entrébiljett till såväl Colosseum som Palatinen i priset och – framför allt – du får gå förbi den ibland hundratals meter långa kön till entrékassan.