Där whiskyn smakar bäst

Planet tar mark. Hyrbilen vinglar iväg på “fel” sida. Färjan till Brodick lägger ut från Adrossan. Vips är vi i den skotska övärlden.
Färjan är sliten. I kafeterian sitter kantstötta glesbygdsmänniskor och tuggar i sig solkig mat. Vi passerar en makrilltrålare som stävar norrut, några laxodlingar och en kobbe med ett gäng urtida skarvar med utfällda vingar på tork. Ett hopplöst företag. Det är fjärde gången jag reser ut mot Hebriderna. Olika ställen varje gång, olika årstider, men vädret tycks alltid vara detsamma: ett stilla, strilande regn och runt åtta grader plus. Ett bra väder för gäss, som vi säger hemma i Skåne. Ett bra väder för att göra whisky, som man säger här.

VI KÖR NORRUT. Ön Arran reser sig föröver. Det börjar skymma. Väl framme är det mörkt. Ett fåtal gatlyktor flämtar fram sina ljussken likt eldflugor. Färjan lägger till och vi kör norrut i vår hyrbil med varningsord om får och hjortar på vägen ringande i öronen.
I Lochranza är hotellet stängt, meddelar bartendern i samma byggnad.
– Ägaren reste bort över helgen. Han borde vara tillbaka. Men det är han inte …
– Nähä …
– Jag ringer några b&b.
– Tack.
– Westwood har några lediga rum. Det ligger runt hörnet.
Efter tre kvart hittar vi Westwood. Det hade gått lättare om a) det funnits gatlyktor, b) b&b-skylten placerats utanför de fördragna gardinerna.
Värdinnan är en otidsenlig kedjerökande skapelse som raspar fram korta kommandon av typen breakfast eight och no key, open.
I mörkret famlar vi oss tillbaka till hotellbaren som har tre gäster: jag, fotografen Håkan och en local. Utöver oss tre finns 350 sorters whisky.
Gryningen är krispigt klar och vibrerande av färg: gul ginst, rödlila ljung, turkos hortensia, orange rosor och fotbollsmattegröna ängar med morgonbetande, bomullsvita får. Havet är bländande blått och på trettiotvå små klippor ligger trettiotvå sälar. På håll, i motljus med sina uppåtpekande stjärtfenor liknar de strandade lakritsbåtar vilka väntar på tidvattnet för att åter kunna segla iväg.
Isle of Arran Distillers är Skottlands nyaste whiskyproducent. Nyligen lanserade man en tioårig maltwhisky, vilken är jämngammal med hela företaget.
Gordon Mitchell är Malt master – det står så på en liten trekantig träskylt på hans skrivbord. Han tar i hand, pekar ut sin medarbetare som också heter Gordon, berättar att fler jobbar inte här och börjar visa runt bland rostfria kar, trätunnor och kopparpannor.
– Vi vill göra en ljus, lätt whisky, berättar Gordon. Inte rökig. Vi har ju ingen torv på Arran.

VI STANNAR VID något som ser ut som ett antikvariskt akvarium, en liten mässingskista med glassidor, ett spirit safe. När man tittar in i den syns en termometer, en alkoholmätare samt den nya spriten som flödar förbi.
– Ta tag i den där spaken, säger Gordon till mig. Vrid den bortåt.
Jag tar tag i spaken, vrider och flyttar därmed flödet av sprit från en tratt till en annan.
– Nu gjorde du precis som drottningen! säger Gordon alldeles upplivad.
– Öh, gjorde jag? Minsann …
– Ja, hon var här för några år sedan och då lät jag henne vrida. Nu har ni gjort samma sak.
– Öh, jaha … Tack …
På väg till whiskylagret gör Gordon en liten avstickare för att visa sina ankor. Sina ryska ankor som han fick första pris för på senaste lantbruksutställningen – diplom och foto hänger inne på destilleriet.
Inne på lagret pekar Gordon på tre tunnor med namn på: Hans Majestät Prins Harry, Hans Majestät Prins William samt Ewan McGregor, med tillägget Trainspotting för den som glömt vilken film denne skådis slog igenom i.
– Prins Harry och William skänker nog sina tunnor till välgörenhet. Fast jag tror att Ewan McGregor kommer att dricka upp sin själv.
När vi kommer ut från lagret och rundar destilleribyggnaden hör jag Gordon svära tyst för sig själv.
– Bugger! Besökscentret har stängt. Jag som hade tänkt bjuda på kaffe.
– Kaffe … men whiskyn?
– Nä, den kan ni inte smaka nu när centret är stängt. Förr hade jag nyckel …
– Men på kontoret?
På kontoret rotar Gordon runt bland hyllorna. Hittar en flaska Aalborg Akvavit, fem flaskor belgiskt öl och en skojig irländsk whisky som liksom kan tas isär och bli till tre olika flaskor med skilt innehåll.
Så vi får åka därifrån utan att ha smakat en droppe, utan att ha sett en enda flaska.
Men ankorna var fina.
Fyra bilar rullar på färjan och då är den nästan full. Främst en skinnskalle i en pickup med säckpipsmarscher på full volym ur bilstereon. I dagstidningen The Arran Banner läser jag under rubriken “Gone missing at a funeral” om Jamie Dicken från Lenamhor som under gravölet förväxlat sin kavaj då han på puben “kontemplerade över den döde Donnie McDonalds liv”. Till tidningen säger Jamies mamma Phyllis att: “Någon därute har en kavaj som inte passar och denne någon kommer troligtvis inte att inse detta förrän vid nästa begravning.”
När jag tittar upp från tidningen ser jag tre delfiner med glänsande ryggfenor bågsimma förbi.

FRÅN TARBERT söderut ner mot Campbeltown slingrar sig en ohyggligt vacker väg som inte blir sämre av att solnedgången stöper allt i så starka färger att vore det en fondtapet hade man sagt “äsch, sådär kan det inte se ut, det måste vara fixat i datorn”: en brinnande orange sol svävar genom en babyblå himmel mot ett koboltblått hav. På land idisslar kolsvarta kor ett rucolagrönt gräs runt en förfallen kyrkogård som säkert varit inspelningsplats för någon mysko, gotisk film.
En gång i tiden, när havet var den viktigaste transportvägen, låg Campbeltown helt rätt på rutten mellan Irland och Skottland. Perfekt var det även för dem som inte hade helt laglig last då poliser, tullare och kronofogdar från Glasgow sÙ?llan orkade förlägga sina inspektionsturer ända hit.
Detta var orsaken till att Campbeltown i slutet av 1800-talet hade 32 whiskydestillerier (i dag finns tre kvar). Drycken introducerades av irländare som under många år smugglade hit tunnorna. Ända tills invånarna i Campbeltown insåg att de skulle tjäna mer på att själva bränna sin whisky.
År 1828 inledde Springbank sin lagliga verksamhet – för liksom alla andra destillerier började man olagligt i något uthus. Vid en första anblick verkar ingenting ha förändrats sedan starten. Remmar driver kvarnen som mal kornen. Fiffiga snören, flöten och randiga träribbor används att mäta olika saker med. På svarta tavlor kritar man de mest besynnerliga måttenheter och på alla frågor jag ställer ges samma svar: “för så har vi alltid gjort.”
Tre sorters whisky görs: en rökig Longrow, en halvrökig Springbank och en orökig Hazelburn. När vi får provsmaka får Håkan syn på en flaska 21-årig Springbank högst uppe på en hylla.
– Den togs fram till nyåret 2000, säger Kate Wright som visar oss runt. Den utsågs faktiskt till “Millenniets whisky”.
Efter en aning tvekan låter hon oss smaka. Whiskyn är oerhört god med en lång, fin eftersmak, vilket man väl å andra sidan bör förvänta sig av en flaska som kostar 16 000 kronor. Vi enas om att “Årtusendets whisky” är mycket bättre än “Veckans whisky” vi smakade under pubens happy hour kvällen före.

FÄRJAN FRÅN KENNACRAIG till Islay lägger ut. Alla färger har tonats ner. Utan sol inget färgsprak. Ett blågrått filter ligger över allt: klipporna i fjärran, molnen i skyn, vattnet. Ett oengagerat regn faller på havet där vita gäss går.
Mannen vid bordet bredvid sitter med händerna för ansiktet som om han grät. Det visar sig bara vara ett slags koncentration före maten. Han ska äta haggies om vilken Nationalencyklopedin skriver:
“Haggis [hä´gis], skotsk nationalrätt bestående av fylld fårmage. RÙ?tten tillreds genom att man fyller en fårmage med hackad innanmat från samma djur (lungor, hjärta, lever), blandad med lök, kryddor, havremjöl och fårfett. Magen får sjuda i flera timmar. Resultatet påminner om den svenska pölsan, om än mindre grötig i konsistensen. Den serveras traditionellt med tatties and neeps, potatis och kålrötter, kokta eller mosad.”
Mannen rör samman haggis, tatties och neeps till en stor, grå sörja och börjar sleva in med rasande fart. Det handlar om sekunder innan han är klar. Då följer en kort suck, varefter han reser sig för att hämta efterrätt.
Det blåser på Islay. Här finns knappt några träd som hindrar kulingbyarna från Atlanten att svepa in och göra mittbena på fåren. Jorden är knappt odlingsbar. Ön är knappt livsduglig. Hus hukar med små fönster och inga trädgårdsmöbler. Här lämnar vinden aldrig någon ifred och efter att ha sett en njurpaj eller två fladdra bort som en drake har man nog bestämt sig för att det där med att “äta ute” är en klart överskattad sysselsättning.
På ett fält lyfter tusentals vitkindade gäss mot en mörkblå sky och bildar något som liknar en japansk tuschmålning. På ett annat tittar tre hjortar fram bakom en just utblommad ginst. Allt verkar permanent fuktigt.

I grunden är allt som det alltid har varit på Bowmore. Kornet sprids ut på golvet, blötläggs för att gro, torkas med rökig luft från brinnande torv, mäskas och jäses i kar av ek eller lärk och destilleras i enorma kopparpannor vilka har formen av lustiga toppluvor. Men kommer det att fortsätta? Vissa destillerier gör den mesta av sin whisky på moderna sätt men behåller en “Skansenavdelning” för att ha något pittoreskt att visa upp för besökare. Och den där datorskärmen i hörnet, vad gör den?
– Äsch, säger destillatören, vi tittar lite på den men sedan kontrollerar jag om det stämmer med mina gamla instrument.
Ett skämtsamt svar som ändå döljer en rädsla för att gammal kollektiv hantverksskicklighet ska ersättas av “en enda man framför en terminal i Glasgow”.
En annan man, som kallas Ginger Willie, har jobbat med whisky i över trettio år och är också djupt orolig för att hantverket ska gå förlorat.
– Malten ska vändas för hand, slår Willie fast, inte tumlas runt i stora cylindrar och det viktigaste instrumentet är destillatörens näsa, den kan ingen dator ersätta. Inte heller ska man experimentera så mycket. En whisky ska lagras i bourbon- eller sherrytunnor. Att avrunda drycken i sådant som champagnetunnor är bara tjafs.

SJÄLV HAR GINGER varit nykterist i 28 år, vilket kan tyckas underligt. Det är dock en klar fördel för arbetsgivaren då Ginger basar över Bowmores alla miljontals liter lagrad whisky. För någon törstigare än Ginger skulle detta vara en alltför stor frestelse att låta bli att tulla på tunnornas innehåll. Ingen skulle märka något då de ändå avdunstar cirka 3 procent om året i vad som kallas Änglarnas del.
Däremot är Ginger Willie inte så orolig över att japanska Suntory tog över Bowmore 1994.
– Inga problem. Japanerna förstår sådant här. De har stor respekt för traditioner, för det gamla. När de kommer hit och besöker vårt äldsta lager, Number One Vault, och jag säger att de måste smyga och viska för att inte störa whiskyn, så smyger och viskar de fanimig.
Värre är det då enligt Willie med drinktrenden i Storbritannien.
– Man blandar drinkar på den finaste whiskyn. Förfärligt. Vet du vad man gjorde på Waldorf Astoria i London med en fyrtioårig Bowmore?
– Irish coffee?
– Värre! Man hällde i varm choklad. Fattar du, i en whisky för tretusen pund!
Vilket förstås inte är sant. Men sådana här vandringssägner speglar ofta en rädsla hos berättaren. I det här fallet rädslan att omvärlden, storstaden, människorna i London, inte förstår det hantverk man utför och alltid har utfört på denna vindpinade kobbe.
På Kilchoman, Skottlands nyaste destilleri, är man just i färd med att fylla sin allra första tunna. Vi bjuds att smaka på den första råspriten. För en tränad näsa och gom kan detta nog säga en del om vad som komma ska. För mig smakar det mest som en rejäl snaps som skulle passa till matjesill.
– Jaha, säger jag när mina frynta anletsdrag återgått till normalt läge, då är det bara att vänta i tio år.
– Nej, nej, det ska räcka med fem år, säger Anthony Wills. Det är alltid en massa snack om tio år. Titta på Ardbeg, de har en utmärkt whisky som bara är sex år.
Anthony Wills är något så ovanligt som en engelsman som flyttat till Islay för att göra whisky på det viset som skottarna gjorde förr. Hans gårdsdestilleri producerar ett slags tillbaka till framtiden-whisky. Här görs allt, från odling av korn till – om fem år – buteljering av whiskyn.

GENOM EN BÄTTRE KONTROLL över den lilla produktionen och ett noggrannare val av tunnor, hoppas man att kunna skynda på alla delar i lagringsprocessen utan att kvaliteten för den skull ska bli lidande.
Resultatet ska, hoppas Anthony Wills, bli en whisky som är rökig på ett trevligt vis. Ganska långt från matjesillsnaps alltså.
En lång stund efter det att färjan lämnat Port Ellen känner jag doften av bränd torv. Ett stilla gryningsregn gör havet prickigt. Sorgsen väderlek över en vemodig ögrupp. Men jag gillar det. En stund på en klippa, vid detta hav, i detta regn och min själ hinner ifatt mig.
Ibland vill min själ att det duggregnar i hjärtat.

Guide Skottland

Resa dit

Ryanair flyger från såväl Göteborg som Stockholm–Skavsta till Glasgow. Flyget från Stockholm landar dock för sent för att man ska hinna med färjan till Arran. Vi flög därför med Ryanair via London vilket inte kostade många kronor extra.

Resa runt

Med bil: En liten hyrbil kostar
för fem dygn strax över 2 000 kronor.
Färjebolaget Caledonian MacBrayne har ett antal öluffarkort (Island Hopscotch) som ska bokas i förväg.
Vi åkte färja fyra gånger. Från Ardrossan på fastlandet, ungefär två mil från flygplatsen i Prestwick, till Brodick på ön Arran. Sedan från Lochranza till Tarbert som ligger på fastlandet. Därefter från Kennacraig till Port Askaig på ön Islay och till slut från Port Ellen tillbaka till Kennacraig. Denna Hopscotch (översatt blir det “hoppa skotte” men ordet står även för leken “hoppa hage”) kostade 1 900 kronor för bil med två passagerare.
Mer info på http://www.calmac.co.uk.

Utan bil: Resa vår rutt med allmänna kommunikationer går men är krångligt. Att cykla rutten dÙ?remot rekommenderas varmt. Att vandra till Islay är inte heller det en dum idé. Struntar man i Campbeltown blir det tre dagsetapper.

Bo

Det kostar ungefär från 300 kronor natten för ett dubbelrum på ett B&B och från 400 på hotell.

Lochranza
The Loch-ranza Hotel, tel 01770–830 223 http://www.lochranza.co.uk/. Trevligt hotell – när det är öppet – med bra mat och en oerhört fin liten whiskybar.
Croftbank Cottage, tel 01770–83 02 01, snyggt litet B&B med utsikt över den lilla slottruinen.

Campbeltown
Argyll Arms Hotel, Main Street, tel 01586–55 34 31. För den som gillar ett ställe där tiden tycks ha stått still i femtio år. Osannolik inredning. Prisvärt High Tea (väldigt många kalorier för pengarna).

Bowmore
Destilleriet har fem fina stugor till uthyrning. Somliga ligger inne på fabriksområdet, somliga har egen strand. Lämpar sig bäst för familjer eller de som reser i grupp. Priser från 900 kronor natten för ett dubbelrum. Bokas genom Bowmore Visitor Centre, tel 01496-81 06 71, www.bowmore.co.uk.
The Lochside Hotel, Shore Street, tel 01496–81 02 44, http://www.lochsidehotel.co.uk/. Utmärkt whiskybar med några hyfsade rum en trappa upp.
The Harbour Inn, tel 01496-81 03 30, http://www.harbour-inn.com/. Gourmetkrog – ostron med Bowmorewhisky är en av specialiteterna – med några prisvärda rum för de som har mycket pengar.

Whiskyprovning

En handfull barer i Sverige ordnar för en femhundring whiskyprovningar. Kolla på http://www.whiskyguiden.se/.
Systembolaget håller också i whiskyprovningar, http://www.systembolaget.se/.
Roligast är dock att börja med en whiskyprovning hos Ken Storrie och Frank Murphy på puben Pot Still i Glasgow. Inte bara för att puben är genuint trevlig eller för att whiskylistan upptar mer än 500 sorter utan för att personalen bakom disken är entusiastiskt kunnig på ett smittande vis. Frank Murphy är, trots sin kilt och sin vurm för Celtic, befriande liberal vad gäller whiskypreferenser. Han tycker att japanerna gör utmärkt whisky, dricker själv helst Highland Park från Orkney och är inte så förtjust i rökiga Islaysorter.
The Pot Still, Hope Street 154, Glasgow, tel 0141–333 09 80,
http://www.thepotstill.co.uk.

Whiskyframställning

För att göra whisky behöver man inte vara någon raketingenjör. Vilken hembrännare som helst kan från vatten, säd och jäst få fram sprit som sedan lagras på en tunna för att bli whisky. Väljer man att göra det lite svårare – och dyrare – för sig använder man bara sädesslaget korn och destillerar i traditionella kopparpannor. Då får man “maltwhisky”. Om innehållet i en flaska bara kommer från ett destilleri benämns den “single malt”.

När single malt-whisky kom på modet för ett drygt dussin år sedan innebar det ett uppsving för många mindre skotska destillerier. I stället för att leverera whisky till en “blend”, en blandning, kunde man buteljera sin egen sprit. Tidigare hade exempelvis Ardbeg främst adderat lite krut till annars alltför milda Ballantine’s, liksom Lagavulin gav kraft åt Johnny Walker och Laphroaig åt Long John.

Det som gör de flesta whiskysorterna från Islay så speciella är deras markanta rökighet. Efter det att kornen genomfuktats i vatten och därefter fått gro – och därmed blivit “malt” – ska de torkas. På Islay har man traditionellt torkat kornet i torveldade ugnar vilket gett drycken dess rökiga smak. Dessutom är torven på Islay “havstorv” och inslaget av tång och sjögräs slår igenom och ger den där lilla extra havssmaken. Det är alltså en geografisk slump parat med en smart marknadsföring som gjort ön Islay med dess fyratusen invånare och åtta destillerier världsberömda i whiskykretsar.
De destillerier vi besökte har hemsidorna: http://www.arranwhisky.com/, http://www.springbankdistillers.com/ och http://www.bowmore.co.uk/. Alla skotska destillerier hittas på http://www.whiskyguiden.se/.

Mer information

Brittiska statens turistbyrå, Klara Norra Kyrkogata 29, 111 22 Stockholm, tel 08-440 17, kan hjälpa till med information och säljer bland annat en bra whiskykarta över Skottland.

---

Text: Johan Tell • 2006-06-19
Restips • Storbritannien