POJKEN TITTAR IN I KAMERAN. Han håller en vattenpistol i handen. Den är turkos och av plast. Hans ögon är busiga. Kanske har han just sprutat en stråle i ansiktet på en kamrat. Det förtäljer inte fotografiet på Tjernobyl-museet i Kiev. Tio mil från Ukrainas huvudstad ligger Pripjat. Här bodde pojken och tusentals andra barn. Deras lekar fick ett abrupt slut den 26 april 1986.
Utsikt från ett sexton våningar högt bostadshus, två decennier senare:
Himlen speglas i vattenpölarna. Molnen är det enda som rör sig i Pripjat. Därnere ligger skolan. Ur golvet i sporthallen växer en björk. Spindelnät fyller de kvarlämnade jympadojorna. Matteböcker ligger uppslagna på bänkarna i klassrummen.
– Den där räknade jag också i, minns guiden och visar sedan vägen till förskolan.
Tomma spjälsängar, en tamburin, elva noppriga nallebjörnar. Nio dockor. Huvudlösa och dammiga. Okej, något tillrättalagda av pressfotografer som velat skapa ytterligare dramatik. Utanför fönstret det stillastående tivolit. Rysligare än den rysligaste undergångsfilm. Pripjat är på riktigt. Livs levande för inte så länge sedan. I dag: död.
SEDAN NÅGRA ÅR TILLBAKA är det möjligt för turister att besöka spökstaden. Turerna utgår från Kiev. Efter två timmars bilfärd tunnas trafiken ut. Snart inte en bil i möte. Skog på bägge sidor. Lövträd, mest björk. Som hemma, kusligt mycket som hemma. Grönt, grönskande. Faktiskt ganska vackert.
Var finns spåren? Chauffören säger inte ett ord. Engelsmannen, de två amerikanerna och de två svenskarna skulle ändå inte förstå. Istället tystnad, en ihärdig förväntansfull tystnad, ända fram till vägspärrarna. Här vet vi vad som gäller. Fram med passet. En av militärerna tittar in i bilen, synar passagerarna, ler snett. En guldtand i överkäken glimmar till.
Varför ler han?
STADEN TJERNOBYL LIGGER i den yttersta zonen. Den är inte fullt lika kontaminerad som den innersta zonen där kärnkraftverket och Pripjat ligger. Det bor människor i trakterna kring Tjernobyl, drygt 300 stycken. Den unge guiden som möter upp innanför vägspärrarna – en lat student, som han beskriver sig själv – berättar att det är återflyttarna och att de redan passerat den ukrainske mannens medellivslängd som ligger på 63 år. De är uppvuxna här och de har övervägt riskerna.
PÅ VÄG MOT REAKTOR 4 och spökstaden stannar vi till vid övergivna villor, igenvuxna idrottsanläggningar, pansarvagnar med illande gula varningstrianglar framför, en ortodox kyrka som på den lilla befolkningens begäran håller på att restaureras och ett stort silvrigt monument av de brandmän som offrade sina liv i släckningsarbetet. Monumentet har de anhöriga fått bekosta själva.
– Det säger en del, suckar guiden och berättar om den nästintill obefintliga hjälp de evakuerade hade att vänta av staten efter katastrofen.
SKOGEN GLESNAR. På andra sidan floden, som bär samma namn som spökstaden, syns nu kärnkraftverket. Lyftkranarna har stelnat mot stackmolnshimlen. Det är svårt att föreställa sig att det här producerades el fram till den 15 december 2000 då den sista reaktorn togs ur drift. Lika svårt är det att förstå att de anspråkslösa byggnaderna spridit sådan skräck över hela Europa och förorenat svampar och bär ända uppe i de svenska Norrlandsskogarna. Än mer obegripligt: Det jobbar fortfarande över 3 000 personer på Tjernobylverket. En ny sarkofag måste byggas. Betongen spricker sönder.
Men ännu är vi inte framme vid reaktor 4.
GUIDEN VILL STANNA TILL vid en bro inne på industriområdet. Han vill visa att det visst finns liv, till och med så här nära kärnkraftverket. Han pekar ner i floden Pripjat. Halvmeterlånga malar, feta, fula med långa spretande spröt ur käftarna, sprattlar omkring nere i det bruna vattnet.
Guiden föreslår att vi matar dem med engelsmannens kakor. Det gör vi. Malarna slåss om bitarna. För en sekund är tankarna på radioaktivitet som bortblåsta, men så plockar en av amerikanerna fram sin geigermätare som direkt börjar tjuta ilsket. Ett gäng arbetare, som på sin lunchrast stannat på bron för att röka, vänder sig om. »Turn off the fucking peep!« skriker den mer finkänsliga av de två amerikanerna.
GUIDEN VAKNAR OCKSÅ TILL LIV, minns radioaktiviteten och föser oss in i bilen igen. Inne på industriområdet är det bara tillåtet att fotografera på ett enda ställe och i en enda vinkel, mot sarkofagen kring reaktor 4. Vi stannar 100 meter ifrån. Den ser plågsamt ofarlig ut. Amerikanens geigermätare börjar återigen väsnas. Män i kamouflagefärgade byxor, på väg till jobbet efter lunchrasten, ropar något på ukrainska eller ryska, och skrattar.
Varför skrattar de?
– De har gjort ett val. De får högre lön, inte så mycket men lite mer än andra ukrainare, säger guiden och gestikulerar att det är dags att åka vidare, till spökstaden.
Engelsmannen kan inte låta bli att fråga:
– Är du inte rädd för strålningen?
– I början var jag det, svarar guiden.
PRIPJAT, ÄVEN KALLAT ATOMOGRAD, ligger tre kilometer från kärnkraftverket. Staden var ung, blott sexton år gammal, när den tog sitt sista andetag. Här bodde verkets arbetare, ingenjörer och forskare med sina familjer. Pripjat hade allt en sovjetisk stad kunde drömma om – ett rikt kulturliv, flera sporthallar och ett stort nöjesutbud. Två shoppingcentrum och ett biopalats skulle inom kort börja byggas. Ett tivoli stod redan på plats. Den 1 maj 1986 skulle pariserhjulet för första gången snurra mellan de höga husfasaderna. Men fem dagar innan invigningen blixtevakuerades de 50 000 invånarna. De sattes på bussar och kördes ut ur staden mot löftet att få återvända tre dagar senare. Det var en lögn.
PÅ FJÄRDE VÅNINGEN i det sexton våningar höga bostadshuset fryser hjärtat en kort sekund. Kanske fanns det fler barn med turkosa vattenpistoler i Pripjat. Om inte så besökte vi den fotograferade pojkens rum. För bland glassplitter och annat bråte ligger en skärva av plastpistolen.
Efteråt, när vi testar vår egen radioaktivitet, ställer guiden en relevant fråga.
– Varför kom ni hit? Vi står tysta. Till sist säger en av amerikanerna:
– Vi stannade i Ukraina enbart för Tjernobyl.
Katastrofturism, ja visst, men det är inte explosionen i reaktor 4, strålningen eller förödelsen i sig som griper tag i en – det är tystnaden i Pripjat, den kompakta tystnaden, och påminnelsen om att precis så här illa kan det gå.
FAKTA TJERNOBYL
Katastrofen
Klockan 01.26 natten till den 26 april 1986 exploderade reaktor 4 och närmare nio ton -radioaktiva ämnen, främst cesium och jod, kastades upp i luften. Olyckan var ett resultat av ett onödigt säkerhetstest. Bland annat stängdes säkerhetssystemet av. Det ledde till en kraftig effektökning och härdsmälta. De följande fem dagarna spreds nittio gånger mer radioaktivt material än i Hiroshima i nord och västlig riktning. Vitryssland råkade värst ut men även Ukraina, Ryssland, Polen, Baltikum och Skandinavien fick radioaktivt nedfall över sig. Sverige var det första land att larma omvärlden då Sovjet mörklagt katastrofen.
Minst 30 personer dog inom den närmaste månaden och flera tusen fick svåra strålskador. Drygt 130 000 personer evakuerades från trakterna kring kärnkraftverket. De hade då redan utsatts för stråldoser långt över det normala. Hur många som dött till följd av -katastrofen är det ingen som vet. Antalet fall av sköldkörtelcancer hos barn har i alla fall ökat.
Det finns i dag två kontaminerade zoner kring Tjernobylverket, det yttre och det inre -riskområdet, 10 och 30 kilometer kring reaktor 4.
Arbetarna vid kärnkraftverket bor i dag 8 mil därifrån i den specialbyggda staden -Slavutych. De åker tåg genom Vitryssland varje dag för att komma till jobbet.
Farligt?
Det lär inte vara farligt att vistas en dag i trakterna kring kärnkraftverket. Tjernobylturisten utsätts inte för mer strålning än den som flyger över Atlanten uppger Svenska Strålskyddsinstitutet. Det är istället vilda djur man ska akta sig för. Vargar och vildsvin har belägrat de ödelagda samhällena.
Se också upp för vajrar, hål, glassplitter, nedfallande lampor och annat bråte. Det är lätt att snubbla i de fallfärdiga husen.