Guldgula frasiga formationer faller lätt från de höga trädkronorna i parken. Luften fyller lungorna med en nervpirrande friskhet. Angränsande till högfärdiga Hyde Park, skulle detta grönområde kunna framstå som alltför litet och sparsmakat. Men det gör det inte. Det är just enkelheten i Londons Green Park som tilltalar.
I London väcker inte hösten vemod, i stället gör oktobers färgpalett den regniga storstaden spännande. Inte långt från stadskärnans mest intensiva rörelse finner man detta lugnets park. Den minsta av de kungliga parkerna men med en personlighet och blygsamhet som inbjuder. Allén är kantad av bänkar och traditionella engelska lyktor i sotigt järn och skär genom naturens smaragd och blänk.
Klädd i stickad tröja och med en rykande pappersmugg mellan händerna rör jag mig sakta bland parkens trädstammar. Här finns inget tempo. Bilar och människor hörs dovt på avstånd. Från bänken kan man iaktta några få roskindade passera förbi. Tillvaron är smeksam och tidlös. Då skuggan lägger sig över platsen och lyktorna tänds bildas en stämningsfull honungsskymning.
Kanske är det så här London uppskattas bäst. Då man befinner sig i parkens höstljus, medveten om, men isolerad från allt som lever, lyser och ljuder runt omkring. Det luftiga utrymmet under trädens onåbara armar får liksom benen att domna och fötterna att kilas fast. Bland stadens gedigna parkbuffé är det Green Park som berör.