Snön kommer med mörkret. Tunga flingor faller mot hustaken, omfamnar bergsdjungeln och får Langtangs högsta toppar att flämta till just före skymningen.
Det har tagit oss fyra dagar att vandra hit från Kathmandu. Trakten bebos av sherpas, ett folkslag som är buddhister och möter med en helt annan kultur än i huvudstaden.
Värdshuskökets väggar är täckta av mässingsfat, kärl och kopparglittrande skålar. Det är kvällen före loshar, apans år. Ett äldre par förbereder festligheterna. Något som påminner om klenäter far runt, friteras och får färg i en rasande stekpanna. Röken sticker i ögonen. Vi sitter där framför eldstaden och dricker te med söt buffelmjölk. Vi sitter där och lyssnar. Först till hjortarnas varningsläten, ett strävt skällande som indikerar en leopard bortom stugknuten. Sedan till högljudda människoröster, till befallningar och besinningslöshet som bottnar i ett tungt alkoholrus. Den nepalesiska armén marscherar uppför bygatan. Unga pojkar i shorts och sandaler. K-pistar och rödmosiga ansikten pekar hotfullt mot de som vågar sig ut.
Vi stannar inomhus. Sveper filtarna i kring oss. Ser soldaterna tåga vidare och hör hur en dånande lavin avbryter tystnaden i norr.
Nepal i dag är ett shangri-la med blodspår. Inbördeskriget rasar vidare i en märklig katt-och-råtta-lek. På dagen härskar armén, på natten gerillan, ibland bara ett stillsamt lantligt lugn. Som morgonen efter när snön smält, när majnastararna pickar majskorn på bygatan och Himalaya, glaciärerna och solen gemensamt spänner upp en tyst vägg av glödande elfenben.