När solen försvinner i sanden kapitulerar till och med de mest hårdkokta storstadsmänniskorna inför naturens storslagenhet. Då bubblar känslorna över så att även gravt hämmade personer försiktigt börjar viska kärleksbekännelser i sina älskades öron. Det är oundvikligt. Solnedgången över Mui Nes spektakulära sanddyner i sydöstra Vietnam har den inverkan på sina åskådare.
Sanddynerna ligger cirka 15 kilometer nordväst om stranden och fiskebyn Mui Ne. Röda och vita, formade av väder och vind lockar de nya besökare varje dag. Vill du inte se solnedgången bör du ta dig hit tidigt på förmiddagen. Mitt på dagen kan hettan vara alltför plågsam. Hyr en jeep med chaufför i Mui Ne eller Phan Thiet, stanna en stund i den röda ravinen där erosionens brutala hand skapat ett märkligt månlandskap, åk sedan vidare till sanddynerna. Fyll vattenförrådet i den lilla kiosken under palmerna vid sanddynernas utkant. Här kommer du också att bli erbjuden att köpa en plastplatta av något av alla de barn som vill tjäna extra dong på turismen. Plastplattan ska användas som tefat nedför sandsluttningarna är det tänkt. Lite kul kanske, men absolut inte den adrenalinkick man skulle kunna tro.
Bättre då att stillsamt vandra ut i ökenlandskapet, ut över den heta sanden. Att känna hur dofterna försvinner, att låta äventyrslusten driva dig framåt trots att stegen är tunga och svetten rinner längs ryggen. Du måste ju bara se vad som döljer sig bakom nästa krön och nästa och nästa.
Senare i på stranden i Mui Ne kastar du dig i havet och låter vågorna skölja bort ökensanden och svetten. Du möter natten med en grillad barracuda på din tallrik och en kall öl i ditt glas. Du hör vågorna någonstans i mörkret och känner lukten av hav. Samtidigt sveper vindarna över Mui Nes sanddyner. Dina fotspår suddas ut och lämnar efter sig en slät gyllene yta där morgondagens turister kommer att sätta sina tillfälliga avtryck.