Det grunda vattnet är badkarsvarmt och transparent. Det är det här jag har drömt om under kalla vintermånader i Sverige och under klibbiga långpromenader i Havanna. Strand, hav, rasslande kokospalmer. Varadero.
Stranden har jag fantiserat om sedan barnsben. Planscher på högresta palmer vid ett turkost hav och en bred, ljus sandstrand tapetserade pojkrummet hemma utanför Göteborg. Nu står jag här, några tiotal år senare. Saker förändras med tiden, inte minst stränder. Men jag är inte besviken. Tvärtom. Palmerna sträcker sig stolta mot ändlös himmel. Sanden är mjuk. Havet kluckar lojt, smakar salt och går i klara, friska blåtoner. Bilden på pojkrummet saknade människor, så klart. Fotografen måste stigit upp före alla andra, men inte ens det grusar min upplevelse här och nu.
Jag sitter i vattenbrynet bortanför hotellkomplexen. Här finns det gott om plats för alla. Jag har en egen palm som frikostigt skänker skugga. Ett skvalp som gör ansats till att vara en liten våg slår över mina fötter för att sekunden senare försvinna ut i Atlanten igen. Kanske har Al Capone badat just där jag sitter nu. Han och hans tvivelaktiga affärskollegor hittade hit redan på 1920-talet, då det amerikanska spritförbudet omöjliggjorde de dekadenta festligheter som var så eftertraktade. Varaderos nattklubbar av i dag är en del av de stora, internationella hotellkedjornas allt-i-ett-paket-strategi. Men det är förstås inte därför man åker hit. Till Varadero åker man för det lilla som är så stort. Sand mellan tårna, en skuggande palm, en våg över solbrända fötter. Gratis. Tidlöst. Makalöst.