1) Australien - krusningar på ytan i Agnes Water

 

 

 

 

 

PÅ AUSTRALIENS ÖSTKUST, en bit norrut i en bukt, finner man Agnes Water. Tvåtusen invånare. Samhället ligger förstrött placerat intill havet. Stilla havets tunga vågor är aldrig långt borta. In mot land breder en oexploaterad bush ut sig. Ren och skär vildmark.

 

Fram till 1950-talet var Agnes en plats för boskap. Ett antal farmer var allt som fanns. Så industrialiserades jordbruket och de småskaliga gårdarna försvann. Några hus och en dammig grusväg blev kvar.

 

– Jag kom hit för sjutton år sedan. Då fanns ingenting förutom en simpel väg. Var åttonde dag reste vi till Bunda-berg för att bunkra upp med mat och förnödenheter, berättar den fiskande kvinnan som jag möter bland vassa klippor intill havet.
Ingen som bor i Agnes Water är därifrån. Boskapsskötarna är borta. Alla invånare är mer eller mindre nyinflyttade. En immigranternas stad.

 

Australiens östkust är späckad av städer byggda enbart för, och nästan totalt av, backpackers. Noosa, Byron Bay, Surfers Paradise, listan kan göras lång. Tyskar i kebabstället, holländare bakom disken på vandrarhemmet, italienare som serverar kaffet, svenskar som drönar på stranden. Överallt ryggsäckar och kartor, broschyrer, pasta med tomatsås, unga människor, öl och sprit. Backpackers.

 

Men var är australiensarna? De håller sig undan. En handfull flyr. Från fylla, fest, smuts, hets, turister. Överger de överexploaterade, svettiga små orterna. Agnes Water är ett av de sista forten som håller stånd. Den lugna rytm livet dansar efter, läget intill havet, klimatet, småstadsidyllen, avlägsenheten, gör Agnes Water till en tillflyktsort. Ett ställe att gömma sig på. Och visst döljer sig saker under ytan i Agnes vatten.

 

EN BIT UTANFÖR SAMHÄLLET, i ett blått skjul, bor Will. Han är en reslig man med stora, spretande fötter. Jag möter honom en dag när han erbjuder mig skjuts hem. Hans hår är långt och slitet. Saltvattnet har gjort det lockigt. Will spenderar mycket tid i vattnet. Han är en surfare, av den gamla skolan.

 

På sin longboard rider han behagligt vågorna nere vid stranden. Att se honom surfa är som att se ett stycke lugn historia komma farande över vågorna. Longboarden är en lång surfbräda gjord för att sväva på vågen. De nya modernare brädorna, shortboards, är kortare, snabbare, svängigare. Mer aggressiva. Stressiga. Med en longboard svänger man i större svep, promenerar upp och ner över brädan, tar det lugnt, njuter.

Mitt i skogen har Will sin mark. Kängurur betar intill den lilla bruna, runda dammen på hans bakgård om morgnarna. En eldgrop ligger sotig. Där tillagar han sin mat. Några skrangliga campingstolar står bredvid en halt hammock. En hög stubbe pryds av en gammal tv. Will fördriver sina dagar på stranden, bland vågorna eller plockande, fixande, byggande, planerande på sin tomt. Hans blå plåthus är ett pågående projekt. Inte sällan är han hög. Var dag inleds med ett par djupa andetag ner i hans bong och avslutas på samma vis. Bland grönsaker och frukt på sin bakgård odlar han sin egen marijuana.

 

Will flyttade till Agnes från Guldkusten där han arbetade som säkerhetsvakt. Men han fick nog av sitt stressiga och ensamma liv.

– Jag arbetade hårt, tjänade bra pengar. Jag hade alla leksaker. Men ingen att leka med.

 

WILL KOM TILL AGNES bara för en helg men är kvar än idag, sju år senare. Han flydde det materialistiska livet, jakten på prylar, saker, rikedom. Han flydde också ensamheten. Då och då fladdrar kommentarer om en förlorad kvinna förbi i hans tal. En krossad tillit till kärlek anas mellan raderna. Materialismen undkom han. Men ensamheten lyser fortfarande ur hans bruna ögon. Ofta talar han om kvinnor. Unga, vackra. Längtan skiner igenom.

 

På vägen från Wills hus in mot staden passerar jag en stor gård placerad intill en spatiös grusplan. Där står en lång rad mer eller mindre skrotfärdiga bilar och, under ett tak, en pluton motorcyklar. En spenslig man rör sig bland fordonen. Hans huvud pryds av en där bak knuten näsduk. En mustasch ligger som ett uppochnervänt u kring hans snäva mun.

 

Hans kropp är smal, armarna tatuerade, ögonen pigga. Jag hamnar i samspråk med honom. Hans namn är Rod. Varje dag tar han ut turister på motorcykelturer i området. Rod är formad av ett liv på två hjul. Han kommer från Sydafrikas landsbygd, växte upp på en avlägsen farm. Där fanns inte annat att leka med än mopeder, bilar, motorcyklar. Fordon, motorer, fart stod i centrum.

 

ROD ÄR PÅ FLYKT. Undan rättvisan. På åttiotalet dömdes han till 18 års fängelse för knarkinnehav. Enligt egen utsago blev han ditsatt av polisen för att han kritiserade apartheidsystemet.

 

– Jag var en tid i England och insåg att det vi gjorde var fel, säger Rod.

Efter fyra år i ett rått fängelse lyckades han fly. Först till England, sedan vidare till Australien. Han gillar Agnes för lugnet, miljön, stillheten. Folket beblandar han sig inte med så mycket. Några trevliga människor nämner han. Yvonne heter en av dem. En kvinna som ägnar sig åt att hjälpa skadade, vilda djur.

 

– Kom hit och hälsa på! säger hon glatt när jag ringer.

 

Snart sitter jag på en cykel på väg mot Yvonnes hem. Kedjan rasslar. Solen står högt på himlen. Men det är inte samma sol som den ovan Europa. Det är inte den vänliga, varma sol som ibland skiner ner på oss i Sverige. Den som ger oss ljumma sommarkvällar, ljuva vårar, vackra vintrar. Det är en rasande sol. Den skiner med vrede ner på kontinenten. Bränner allt i sin väg. Stick ut ett finger ur skuggan och solens strålar slukar det. Bränner det ner till benet.

 

Den smälter asfalten. Stora bubblor tränger upp på gatorna. De sjunker mjukt ihop under cykelns hjul. 

 

EN VITHÅRIG GUBBE på en gräsklippare pekar ut riktningen åt mig då jag är vilse. Till slut ser jag landmärket jag letat efter. En gigantisk båt framför ett lågt hus. Yvonne tar emot mig med värme, glädje och nybakta kakor. Hon ägnar sitt liv åt att ta hand om djur som skadat sig. För det mesta kängurur.

 

– Jag kan inte låta dem dö, jag måste göra något. Självklart kan jag inte rädda alla, mina ansträngningar är en droppe i havet. Men det handlar om att kunna leva med sig själv.

Hon ger mig två nappflaskor med varm mjölk i. I trädgården hoppar två känguruungar oss till mötes. Deras klor kniper vasst om mina fingrar när jag matar dem.

 

Hundar är kängururnas största fiender. De jagar dem, biter dem, ibland till döds. Och även om kängurun undkommer så blir de stressade, uppjagade, så skrämda att de efter några dagar dör av rädslan. Yvonne tar hand om dem, ger dem mat och lugnande medicin. Hon berättar om kängurur så uppskrämda att deras ögon bokstavligen poppat ut ur deras huvuden. Yvonne tar foton och skriver artiklar som hon publicerar i lokaltidningen. Hon trycker upp flygblad och gör skolbesök.

 

– Jag är djurens röst. De har ju ingen egen. Allt jag vill är att folk ska hålla sina hundar under uppsyn eller kopplade.

Många av traktens invånare har vänt sig emot henne.

– De tycker jag ska hålla mig till mitt. Inte lägga mig i deras liv eller vad deras hundar gör, säger Yvonne.

 

HON ÄR EN VÄLVILLIG KARAKTÄR. Dedikerad sin självpåtagna uppgift som djurens räddare. Men jag tycker mig ana sprickor i hennes fasad. Hon är djurens beskyddare. Men hennes hjältedåd är selektiva.

 

– En dag hörde jag konstiga ljud från trädgården. Det var en orm som försökte svälja en groda. Jag drog den ur ormens mun, säger Yvonne.

Hon räddar de söta från de fula. Kanske är det ett klassiskt mänskligt drag som lyser igenom. Draget att styra, att lägga oss i naturens gång, att leka gud. Baserat på våra egna värderingar beslutar vi vem som ska få leva och vem som ska dö.

 

– Det är stillsamt här. Jag och min man flyttade hit för tre år sedan. Vi ville fly undan stadens hets och stress, svarar Yvonne på min fråga varför de kom till Agnes.
Ännu en flykt.

 

AGNES WATER ÄR ETT HEM för människor som är på flykt, som vill undkomma, som vill lämnas ifred. Om det så är från materialismen, lagens långa arm, storstadsliv eller dåliga minnen. Och visst ser man det i invånarnas ögon. Dels lugn, ro, men också något annat, en saknad. Kanske för att de flytt, istället för att stanna och kämpa.

 

Agnes Water; litet, gemytligt, trivsamt. Men förändringar sker. För femtio år sedan låg här bara ett par farmer. För tjugo år sedan fanns enbart en grusväg och några hus. Idag löper jämna, fina, breda vägar överallt genom samhället. Det finns två supermarkets, kaféer, en bar, mängder med semesterhus, motell, campingplats, några restauranger, surfskola, turer till barriärrevet. Turismen ökar. Att man nämns i Lonely Planet

Australia innebär fler turister, ökade priser, högre tryck. Byggbranschen är lukrativ. När jag vandrar omkring ligger ljud från byggarbetsplatser som en ständig ljudkuliss.

 

Centrum är fyllt av mäklarfirmor. Deras skyltfönster är fulla av bilder på hus, tomter och marker, pooler, utsikter och trädgårdar. Den lokala tidningen är späckad av deras annonser. Den nya generationen rikemän, förmögna på gruvorna i väst, vill alla ha ett beachhouse och huspriserna har mångdubblats de senaste åren.

 

Måhända är Agnes Water idag en oas på en flottig turistkust, en tillflyktsort, men krusningar anas på ytan. Kanske kommer snart stormen nå även hit, vågorna rulla höga. Och kanske är det då från Agnes Water folk kommer att fly. 

 

 Läs de övriga finalisternas reportage