2) Dimmiga timmar i San Francisco

 

 

It is an odd thing, but everyone who disappears is said to be seen in San Francisco.
It must be a delightful city, and possess all the attractions of the next world.

 

Mittpunkten sviktar fortfarande. Det är ett land med en avgående president som under sina snart åtta år på posten har hunnit föra två krig mot terrorismen, men Usama bin Laden är ännu spårlöst försvunnen. På hemmaplan har antalet amerikaner som lever i fattigdom stigit med 5,4 miljoner sedan år 2000. Tjugo procent av den vuxna befolkningen beräknas vara illitterat. Lägg till diverse hälsovårdsproblem, skolgårdsmassakrer och en aldrig sinande, stridande ström av ras- och religionsmotsättningar, så får du ett explosivt embryo redo att detonera redan innan George W. Bush detroniseras.

 

I kulisserna mullrar ett hot om en förestående klimatkatastrof sida vid sida med presidentkandidaternas valkampanj, kantad av sedvanlig smutskastning.

Den vindpinade våren 2008 blir San Francisco den första staden i USA där en gallon bensin kostar mer än fyra dollar, ett pris högre än någonsin. Måhända är det symptomatiskt att de förenta staternas mest europeiska och prodemokratiska stad har dyrast bensin i landet - det hindrar ingalunda människor från att komma hit. Folk försvinner och flyr till San Francisco, fortfarande. 1967 skrev den amerikanska författaren och journalisten Joan Didion att det var här ”som det märktes tydligast att samhället höll på att förblöda”. Hennes klassiska reportage tar vid i stadsdelen Haight-Ashbury. Det gör den här berättelsen också.

 

I HIPPIEVÅGENS VAGGA har man slagit mynt av gamla myter. Haight Street är belamrad med färgglada butiker fyllda med begagnade kläder och skivor från förr. Turisternas kakofoniska flerspråkighet breder ut sig likt en smattrande mattpiska, den studsar i springorna och sedan vidare, ut längs med esplanaderna. I korta pauser hör man gatumusikanternas klagosång tillsammans med enstaka erbjudanden om narkotika för den hågade. Ett mischmasch av svett och marijuana och dyra parfymer sjuder i luften.

 

I gathörn hänger unga hemlösa som mest ser ut som revolterande medelklassbarn med för mycket tid att ta död på. Deras hår är lite för tillrättalagt, deras kläder en bråkdel för rena. Och de har inga kundvagnar. De äldre uteliggarna, ärrade, skjuter i nio fall av tio på en proppfull kundvagn medan de tittar ned på kloliknande svarta tår som skymtar fram genom flipflips eller trasiga skor. Inom dessa fyra rutnätsväggar ryms allt de samlar på sig i tillvaron.

 

Vid korsningen Haight/Ashbury sitter några halvsmutsiga ungdomar och röker cannabis bredvid den välkända Ben & Jerry-butiken. Inga kundvagnar i sikte. Turister väller ut med munnarna fulla av glass och fickorna fulla av pengar. De ger ungdomarna endera en föraktfull blick, endera någon enstaka dollar. Gänget presenterar sig som Joe, Jack, Sharon och Doug. Joe, har mörkt lockigt hår, en intensiv blick och tre dagars skäggstubb. Han gnistrar av världströtthet.

 

– Det är i San Francisco man ska bo, mannen. San Francisco eller New York, annars är USA helt värdelöst, säger han och de andra nickar instämmande. Själv kommer han ursprungligen från Mansfield, Ohio. ”En riktig skithåla i en riktig skitstat.”

 

– När jag var arton fick jag nog och drog, mannen. Du vet, man har en romantiserad bild av det här stället. Frihet du vet! utropar han och tittar upp mot himlen samtidigt som han emfatiskt andas in genom näsan.

 

JOE ÄR INTE BESVIKEN över hur dagens San Francisco ser ut, tvärtom, vilket han är noga med att påpeka. Det är här allting händer. Och i New York. Pengar har han ”slutat bry sig om”, men överlever märkligt nog ändå.

– Ibland tar jag ett jobb som diskare eller städare, pallar med det några veckor, sen hittar jag nåt annat.

 

Sharon skruvar otåligt på sig och försöker påkalla hans uppmärksamhet i bakgrunden. Joe negligerar henne kärleksfullt, och meddelar att han inte har lust att berätta om sin familj, eller om han lever på bidrag, eller vad som är hans stora intressen i livet. Han vill heller inte precisera vad han anser vara felet med USA, och suckar när presidentvalkampanjen kommer upp.

 

– Det är inte din business mannen, svarar han och vänder sig slutligen mot Sharon, som viskar någonting i hans öra.

– Sharon hälsar att livet är till för att levas till det yttersta, och det kan man bara göra San Francisco.

 

Jack och Doug tänder ännu en glaspipa och flinar och gör Peace-tecknet åt en tysk familj som passerar med händerna fulla av glass. Familjen skyndar snabbt förbi, i ett moln av söt rök. Joe och Doug fnissar. De lever livet till det yttersta, uppenbarligen.

 

SAN FRANCISCO HAR KALLATS för de hemlösas huvudstad. Inte för att de har flest hemlösa per se, där ligger både Los Angeles och New York före, utan för att de har flest hemlösa per capita. Dels kan detta förklaras av det gynnsamma klimatet, dels av att man som enda stad i USA länge delade ut kontanter till de bostadslösa, istället för att bistå dem med husrum. Sedan 2004 har man emellertid börjat med en ny strategi, kallad ”Care not Cash”, i vilken man fokuserar på att först och främst ge de hemlösa tak över huvudet. Enligt The Examiner San Francisco har hittills 1 726 personer härbärgerats sedan starten 2004.

 

Parallellt, söder om Haight Street löper Waller Street. Trots att den bara ligger ett stenkast bort från det hektiska turiststråket känns gatan som en ö i ett hav av vanskötsel. Här är husfasaderna oantastliga, utan ett spår av vare sig flagnande färger eller flagrant geschäft. Lugnet vilar över de viktorianska villorna; gentrifikationens faktiska genombrott ljungar i tystnaden. Det uppseendeväckande med gatan, förutom dess skönhet och blommande magnolior, är en utställd blå fåtölj i korsningen med Masonic Avenue. Än mer iögonfallande är figuren som ligger utspilld bredvid, på trottoaren, med skulderbladen mot väggen och ansiktet mot solen. Figuren heter Cathy Libbits och är femtiofyra år gammal. På huvudet bär hon en illasittande beige hatt.

 

Några lockar sticker ut vid tinningarna. En grå, smutsig klänning böljar ut över asfalten, blir ett med den. Hennes mossgröna mockarock är fläckad av något mörkrött.

– Jag är så hög. Du fattar inte hur hög jag är mumlar hon och smackar förstrött och slickar sig om läpparna.
– Jag har bomull i munnen.

 

HON UPPMÄRKSAMMAR INTE den lediga, till synes bekväma, fåtöljen två meter framför henne. Blicken flackar under solglasögonen som saknar ett av sina glas. Det rinner en tår från ögat som skymtar fram, och tåren letar sig genom det fårade ansiktet ned till mungipan. Luften är mycket torr idag.

– Om folk bara visste. Om folk bara visste. Om folk bara visste, upprepar hon som ett mantra och fortsätter att smacka.

 

En annan, fuktigare dag, på klyschigt bohemiska Caffè Trieste i italienskinfluerade stadsdelen North Beach, delar Cathy Libbits med sig av sin historia över lite kaffe. Hennes kroppsspråk är återhållet och rösten är raspigt släpig på sydstatsmanér. Utanför står hennes liv parkerat.

 

– Ingen kommer att sno min kundvagn, ta det lugnt, försäkrar hon.

 

1966 FLYTTADE CATHY och hennes sexårige lillebror från San Antonio i Texas till New Orleans i Lousiana. Pappa Reggie hade fått anställning på en korvfabrik. Mamman hade dött i cancer när Cathy var två år gammal.

– New Orleans var en fasansfull stad under sexti- och sjuttitalet, men samtidigt så vacker. Jag kunde vandra i timmar med min lillebror Johnny utmed Mississippi.

Hon tittar ned i bordet och pratar om jazzen, Bourbon Street, Cajun-köket, the French Quarter och livet på gatorna. Dofterna. Rösten är stadig men inte forcerad. Ordvalen nyktra men inte alltid klara. När Hurricane Katrina kommer på tal tittar hon slutligen upp. Hennes uttryck är tomt och ögonen vet inte vad de ska fokusera på.

 

– Det var fruktansvärt. Gamla vänner drabbades säkert. Och jag borde ha varit där, men jag har aldrig varit där för någon.

Cathy Libbits är en av de permanenta uteliggarna och har varit det i omgångar sedan tjugofyra år tillbaka. Hon har inget hem, ingen familj. Lillebror Johnny har blivit vuxen och bor i Atlanta. Tidigare skickade han pengar periodvis, men han ”har fått nog av skiten”.

– Vilket är helt förståeligt.

 

VAD SOM HÄNDE efter åren i New Orleans är enligt henne själv ”inte sorgligare än någon annans historia”. Fadern började dricka allt oftare när korvfabriken lades ned. Han kuskade runt med barnen och tog ströjobb i väntan på något bättre. Cathy förstod aldrig vad han väntade på.

 

När Johnny var femton träffade han en tjej och rymde till Philadelphia. Kvar var Cathy med en alkoholist i allt sämre skick, som snart skulle dö i en bilolycka. För Johnny, som kom undan kvickt, gick det bättre. Han läste in sin gymnasiekompetens och började arbeta på ett varuhus. För Cathy gick det som det gick.

 

Åttiotalet spenderades på östkusten med amfetamin och kokain som ständiga följeslagare. Under nittiotalet byttes vännerna ut mot heroin och morfin. Idag tar hon det hon kommer över men vill inte prata om hur hon har kunnat förse sig själv med droger under tre decennier.

 

– Jag hävdar fortfarande bestämt att jag inte är fysiskt beroende av droger. Psykiskt däremot. Hur ska man annars orka med? Drogerna har tröstat mig.

Hon lever idag på allmosor från ”medmänniskorna” i staden. Något som hon inte tror skulle vara möjligt någon annanstans än i San Francisco.

– Det lustiga är att San Francisco både dödar mig och håller mig levande.

 

CATHY ÄR TRÖTT NU och måste ge sig ut för att hitta en lämplig sovplats. Baristorna verkar inte alltför angelägna att hindra henne. Mödosamt tar hon sig ned för Columbus Avenue mot Union Square. I höjd med City Lights Bookstore stöter hon på två tonåringar. Ynglingarna, som ska korsa gatan för att kolla in Jack Kerouac Alley, ger henne några mynt. Hon tackar och fortsätter att gå och slukas stilla av folkmassan nedanför.

 

I virrvarret kan man skönja en hukande silhuett skjutande en kundvagn framför sig, medan dagens sista solsken blixtrar till på gatan i ett av San Franciscos vackraste kvarter. Om några timmar kommer dimman att rulla in från Stilla havet.