Tredjepristagaren i Vagabonds resereportagetävling heter Lena Resborn.
Juryns motivering:
Resereportage handlar ofta om den traditionella, typiskt nationella kulturen. Även detta faktiskt, fast på ett oväntat sätt. Hårdrock är stort i Malaysia och skribenten ger på en okonstlat och entusiastisk prosa en inblick i en global subkultur och samtidigt det moderna Malaysia.
IPOH I DELSTATEN PERAK i norra Malaysia är för många resenärer bara ett transitstopp på vägen till Cameron Highlands, Penang eller längs sträckan Thailand-Kuala Lumpur. Resguider tipsar om god mat, fin arkitektur och buddhistiska tempelgrottor för de som ändå mellanlandar. Men stadens kultur är bredare än så. Ipoh har en av landets mest pulserande hårdrocksscener.
Spelningen har redan börjat. Utanför Top Pop Fun Bar Bistro i Ipoh står skinheads, punkare och rockers i gemensam klunga. Svettas ut, röker, glor förundrat på de två härjade faranger som just klivit ur en bil framför puben i flipflops och med flottiga hårtestar i pannan. Inne i lokalen pumpar dödsmetallen i otakt med tuppkammar och långa svarta lockar. Men det är lite glest mellan moshpitsen.
Väldigt mycket tidigare samma dag; Puduraya busstation i Kuala Lumpur är en krigszon. ”ButterworthSerembanMelakaIpohIpohIpohJohorBahruAlorSetarShaalaaaaam!”
DET ÄR HELG. De sedvanliga slingorna av köande är ett konturlöst människomyller under en filt av kanelsöt cigarettrök. Seniga gubbar och hårda armbågar. Kvinnor i slöja med trötta barn och överpackade hopknutna plastpåsar. Alla ska någonstans. Ingen kommer någonstans för bussarna dit är försenade, inställda och på rehab; chocken över de senaste dagarnas höjda bensinpriser har lamslagit hela landet och ska leda till demonstrationer och uppror en lång tid framöver. En utropare fångar in oss och kör resmålsharangen hela vägen till sin biljettlucka. Vi avbryter honom vid Ipoh, dit ska vi.
Han ser oförstående ut.
- All finish! Finns inga bussar till Ipoh idag, åk någon annanstans! SerembanSingaporeIpohIpohIpoh…
Vi hamnar såsmåningom i en obestämd klunga uppe på en kulle över vägen från busstationen, där ett extrainsatt fordon står och muttrar bredvid en fotbollsplan. Det är vi och några barnfamiljer på väg hem från helgens storstadstripp, kanske. Ingen verkar ha samma ändhållplats som vi hursomhelst. Inga band t-shirts, inga tatueringar, gitarrlådor. Hårdrockare från upp och ner och alla sidor av landet skulle till Ipoh idag. Spelningen har utannonserats på Myspace och rockcommunitys i flera veckor men nu har inte många råd längre. Platser på de bussar som faktiskt ger sig iväg går på mer än tre gånger grundpriset.
TREDJE BANDET SKA JUST GÅ PÅ när vi väl kliver in på puben i Ipoh många timmar senare. Väggarna är lila och i taket hänger grönvitrandiga Heinekenskyltar i papp. Golvet är stenplattor. Bandet heter Hereafter och spelar thrash med en orimligt säker trummis. Lite Megadeath, lite Iron Maiden, men malaysiskt.
Ett tiotal punkare står med en fot på scen och armarna i kors och nickar uttryckslöst, efter ett tag ansluter skinsen och börjar sparka i små cirklar framför sig med händerna om varandras axlar. Det är nitar och läder, stålhättor hängslen och hakkors. Men det handlar inte om någon annan övertygelse än den på musiken. De varierade klädstilarna och den något mer återhållsamma ölkonsumtionen, är det enda som skiljer publiken här från en liknande spelning i Sverige.
På jeansvästar och tröjor stoltserar de stora. Kreator, Morbid Angel, Slayer och de svenska banden At the gates, InFlames, Entombed.
- Svensk metal är den bästa! Det göteborgska soundet, det melodiska, ah det är bäst helt enkelt. Jag känner till alla svenska band. Har du hört att Dismember kanske spelar i Kuala Lumpur snart?
DET HAR JAG INTE HÖRT. Halim Ahmad spelar inte själv men har följt rockens utveckling i Malaysia sedan tidigt nittiotal. Han sitter på en pall längst in i lokalen framför ett bord med kassetter och cd:s till salu. Några är kompilationer med band från Sverige, Österrike och Tjeckien. Blicken fastnar på malaysiska bandet ”Spermblast” med låtar som ”chopstick sticking in your ass” och så vidare. Jag går med Halim ut och pratar med banden som väntar på sin tur. Under en diskussion om metal kontra satanism blir jag dragen åt sidan.
- Akta er för de där. Dåliga människor som bara vill åt era pengar, tro mig jag vet.
Herren röker pipa, är vithårig och jättebrun och från Australien och står ensam utanför den engelskinfluerade puben bredvid. Han har tydligen sökt kontakt flera gånger under kvällen för att varna oss för de svartklädda rockarna. Han har bott i Ipoh i över åtta år berättar han.
- De är likadana allihop. Inte bara de här killarna ni ska akta er för. Ska ni se det riktiga Ipoh så åk in till New Town, där har ni shopping, uteliv, hotell, you name it! Mycket fräschare än här. Och pålitliga, trevliga människor.
MÅNGA UTLÄNNINGAR FLYTTAR till Ipoh, delvis för dess bekväma läge på kartan. Högst ett dygns resa till de flesta av Malaysias hotspots. Uppdelningen i nytt och gammalt; New och Old Town med floden Kintan som avskiljare, talar för sig självt. New Town har nya affärer, fler restauranger, shoppingkomplex och gott om mäklarfirmor för inflyttare, men även problem med prostitution.
Old Town hyser gamla byggnader och kulturarv från kolonialtiden och från stadens glansdagar när Kintadalen blev känd som en rik tennkälla under senare 1800tal. Herren med pipan säger att många australiensare, särskilt naturälskare, köper hus (billigt) i området Canning Garden på nya sidan, dit han är på väg nu. Råkade bara hamna här av misstag.
Han smiter in på puben igen i väntan på sin taxi och jag går till en affär över vägen för att köpa cigaretter.
MUSIKEN FRÅN PUBEN hörs ända in i kyldisken. Expediten förklarar att det märke jag söker, de allra starkaste sötaste, är olagligt i Malaysia. Han vet inte varför. Inget knark eller så i dem tror han. Han vet att de finns i Indonesien, också ett islamstyrt land, men kan inte förklara varför de finns där och inte här.
Han undrar även why the hell jag är här och inte på någon soldränkt ö. Han nickar instämmande på svaret att det är för musiken. Ipoh är känt även utanför Malaysia för sin metalscen, även om den i huvudstaden är större och mer varierad, mer kommersiell än här.
Expeditens fråga är klart berättigad. Turister med begränsat tidsschema hinner oftast inte leta sig utanför LonelyPlanetvärlden. Och västs vetskap om sydostasiatisk populärkultur överskuggas ofta av de större grannarnas utbud. J-rock, japansk rock till exempel, är STORT. M-rock: inte lika stort. Den finns och är utbredd men utanför den kommersiella scenen.
Malaysias regering är starkt religiös och olika former av metal ses som mer eller mindre själsförödande och antiislamskt, beroende på vilken delstat man befinner sig i. Skivor, t-shirts och spelningar bannlyses. Media skriver oftast bara om scenen i negativ bemärkelse, när någon spelning spårar ur.
- De tror att alla spelar blackmetal, satanistmusik. För det första är inte all metal blackmetal, för det andra är det få som är satanister överhuvudtaget, säger Halim när jag kommer tillbaka.
HAN ÄR TROENDE MUSLIM och tycker att många band är för antireligiösa. Redza, sångaren i HereAfter tycker däremot inte att det ska spela någon roll vad texterna handlar om även om de strider mot religionen. Det handlar om konst.
- Men för regeringen är det som att vi alla bränner koranen och offrar djur på scen. Yeah right.
Sångaren i bandet som spelar när vi kommer in igen är iklädd rånarluva och brölar ordlöst på bahasa-malaysia eller så är det miken och högtalarna som inte riktigt synkar.
Varje låt avslutas med ett litet rapljud. Det är flera band kvar som ska spela men öronpropparna har ploppat ur, ljudet distar och vi har biljetter till Perhentian Islands på landets ostkust. Spelschemat är rörigt och försenat på grund av svårigheterna att ta sig dit.
Låtarna börjar gå över i covers när vi går och stämningen höjs till nostalginivå. Alla kan texterna, alla sjunger med Judas Priest i ”Living after midnight” Tillbaka till busstationen. Vi lyckades med att inte se en enda blomma i ”Bougainvillans stad” som invånarna kallar den.
Nästa spelning är om knappt en vecka i Kuala Lumpurs Golden Triangle, fortfarande underground men mer organiserat och lättillgängligt. Mitt i turistträngseln och ljusår därifrån.