Reportaget från Barcelona hamnade på fjärde plats i Vagabonds resereportagetävling. Henrik Mellström är skribenten.
Juryns motivering:
Skribenten arbetar med ett tema som skildras i såväl historisk tid som nutid, och blandar roliga och annorlunda faktauppgifter med det självupplevda. Skribenten fångar på så vis vad som är så lockande med Barcelona.
BERUSADE STÅR VI i trängseln i gatuköket och bökar i pitabrödet när en smutsig man med dreads och anarkisttröja går fram till soptunnan och gräver upp en halväten kebab ur kompoststanken. I samma stund som han börjar kalasa på skiten slutar jag kalasa på min, den tunna gränsen mellan mat och sopor är trots allt gränsen mellan människoliv och hundliv, aptit och äckel och den senare känslan förmår mig inte att fortsätta måltiden.
Den sopätande anarkisten påminner mig dock om den vackraste meningen som yttrats, i en annan tid, men på samma plats; De kan tvinga oss att leva som råttor, vi kan bo i hålor om så krävs, för vi har en ny värld i våra hjärtan. Den anarkistiska motståndsmannen Durruti drömde och kämpade för den nya världen, och det var just i Barcelona som den skymtades för ett kort ögonblick under Spanska inbördeskriget 1936-39 innan Franco slutligen förseglade den fascistiska diktaturen och friheten fick krypa tillbaka i hålorna igen.
Barcelona är en stad som länge lägrat mina drömmar. Kanske för dess historia, det spanska inbördeskriget var hjältarnas krig som kom att engagera alla ifrån internationellt beryktade författare och intellektuella till alla de vanliga människor som slöt upp i internationella brigaden i kampen mot fascismen. 500 svenskar riskerade livet för det här folket, för den här staden.
Kanske har Barcelona lägrat mina drömmar för alla vänner som rest dit, bott där, nästan alla verkar haft sin Barcelonaperiod; som ockupant, som student, som skejtare, som resturangbiträde. Oavsett om det nu varit en språkresa eller allmän rastlöshet som varit ledmotivet; alla verkar hamna i Barcelona, Europas mest frihetliga stad.
MED RYAN AIR GICK FLYGET från Göteborg till den katalanska huvudstaden. Billigt, men planet var kusligt likt en Lidlbutik till sin form och innehåll.
Väl framme i den heta katalanska sommaren möttes vi av några vänner som är mitt inne i sin Barcelonaperiod. Tanken var att vi skulle bo hemma hos dem. Men Barcelona kicked their shit. Allt är kaos, och historierna som rullas upp är laddade med så mycket mörker, mystik, klyschor och absurditeter att någon förhoppningsvis gör en film av det. Och i tunnelbanan försökte ett par snorungar sno våra pengar. This is Barcelona, suckar vår vän uppgivet efter att ha jagat undan tjuvarna med skejtboarden i högsta hugg.
Vi barrikaderade oss på Urbany hostel som är stans ”nyaste vandrarhem” vilket till sin innebörd är helt sann då stället inte var färdigbyggt än. Knappt halvvägs. Nåväl, sängarna var oklanderliga och rummet billigt och helt ok, med förbehållningen att luftkonditioneringen stängs av nattetid. Vi somnar varma. Vaknar varma och bakfulla, trots att vi inte drack något igår. Vi gick på knock av värmen och vaknar med torrlagd mun.
Är detta Barcelona? Tankarna flämtar.
SNART INSER VI ATT STADEN ÄR TVÅ. Två väl avgränsade parallellvärldar likt yin och yang som möts någonstans vid las Ramblas. Vi har Gaudis Barcelona, ty hans spår sitter djupt i staden. Bokstavligen. Route modernisme går likt en snitslad bana genom kvarteren och turisterna efter den. Alltså de turister med magväskor och tokroliga t-shirtar. En efter en dyker Gaudis organiska byggnader upp längs leden, folk ställs upp och porträtteras leende mot de smått bisarra husen. Höjdpunkten är såklart la Sagrada Família, den enorma katedralen som ännu inte är färdigbyggd. Men likväl imponerande, jag antar att Gaudis sista tankar gick till detta projekt när han dödades i en spårvagnsolycka efter att en taxichaufför vägrat plocka upp honom, han hade då dragit sig undan offentligheten helt och var en skugga klädd i trasor vars lik identifierades först flera dygn senare på fattigsjukhuset. Barcelona kicked my shit ekar i bakhuvudet.
Som alla andra större städer finns såklart turiststråken med allt krimskrams, mimande statyer, sevärdigheter och resturanger med bildmenyer.
Detta är ett Barcelona.
Men inte vårt.
PRECIS SOM ROUTE MODERNISME har stakat ut en väg genom staden går en annan lika utstakad turistväg genom Barcelona. Men dess pilgrimer kallar sig nog inte turister, ty detta är ett begrepp de avskyr lika mycket som polisbrutalitet, kött och hetronormativitet.
Dessa förment unga medelklassbarn anländer snarare till Barcelona rena och okyssta, förtrollade av denna smutsens gloria som omger den karga verkligheten. Och deras vandring är en snitslad bana genom squats, avloppsstinkande gränder, billiga barer, loppbitna hundar och en marijuanainsvept strand. När banan är färdigvandrad har de alla de för staden så typiska dreadlocksen i nacken och huden för evigt bränd med tatueringar helt i analogi med stadens utpräglade individualism, här vill alla vara unik, fast på samma vis. If you wanna be uniqe, don´t get a fucking tatto!
Som Ozzy Osbourne sa.
Detta är också ett Barcelona.
Men inte vårt.
VI FÖRSÖKTE HITTA ETT BARCELONA någonstans mitt emellan de två olika turiststråken, ett Barcelona för oss som inte vill stapla runt på las Ramblas bland foppatoffelresenärerna, samtidigt som vi vill kunna lära känna staden nyduschade och inte sova i squats med igencementerat avlopp.
Placa de George Orwell blir en utgångspunkt, torget känns typiskt. Bara någon gata bort från ett större souvenirstråk och en samlingspunkt för de yngre resenärerna. I skydd från den abnormt heta solen dricker vi öl tillsammans med nyanlända backpackers på uteserveringarna och tittar rofyllt på trasorna, för här samlas många av dem som nått slutstationen på sin Barcelonaperiod.
Dreadsen är lite slitnare, deras fötter bara och smutsiga, ögonen trötta och glansiga. Det här är dem som inte hade någon läkarutbildning att återvända till, de här är de som blivit kvar, eller trasorna av de som en gång var.
OCH JAG VET att det är fel och fruktansvärt, att detta är en form av socialturism som är så långt mycket vidrigare till sin natur än den längs las Ramblas, men ölen är billig och omgivningen vackert sliten. Men snart kommer känslan av att vara på fel plats, Placa de George Orwell bärs förvisso upp av historiens vingslag men dess samtid är och förblir start och slutpunkten på sunkbarcelona.
Vi letar vidare. Vi behöver guidning genom gyttret. Balansgången mellan de två turiststråken visar sig vara svår. Antingen hamnar man mitt upp i ett sevärdighetstrött familjedrama eller på ännu en såsig slack-back-packerbar.
Våra vänner som bott här några månader är alltjämt less på stan, det är för mycket kaos, deras historier fortsätter och fortsätter i en allt snabbare neråtgående spiral av dekadens och desperation. De blir likväl vår ingång och guidning till en stad som kantas av ölsäljande pakistanier skräpplockande marockaner. Vad skulle Europa göra utan de papperslösa? Här blir det extra tydligt att de såkallade ”sociala turisterna” från tredje världen är de som underhåller och håller efter de socialromantiska medelklassturisterna från norra Europa.
När hettan äntligen lägger sig framåt midnatt samlas vi tillsammans med skejtarna från hela Europa vid MACBA, ständigt uppassade av pakistanierna och med marockanerna ständigt sopandes i bakgrunden. Ölen serveras kall och städas undan så fort du slänger den över axeln. Det hela blir en talande allegori över den nya världen. Att det går att leva billigt i Barcelona betalas av någon annan, det som ter sig som gratis är bara gratis för den som redan har.
Detta är också ett Barcelona.
Men vi är inga skejtare.
Ej heller papperslösa emigranter.
JAKTEN EFTER VÅR STAD går genom mörkret och barerna är många, nästan varenda en skulle kunna bli just min stammiskrog men hur vi än går och balanserar oss fram faller vi än in i det ena eller andra turiststråket. Det anarkistiska Barcelona är blott en dröm, den frihet som dagens Barcelona bär upp har valt att stanna kvar i hålorna och äta sopor och jakten efter vårt Barcelona ter sig alltmer som en fåfäng jakt efter svunna tider.
Tills vi bakom en anspråkslös liten dörr med gardin hittar the Gimlet. Det blir ett kliv bort från sunkbarcelona, bort från las Ramblas eländet, bort från sopätande punkare och in i skönaste dimman. Gimlet öppnade strax efter Francodiktaturens fall och är en rökig liten cocktailbar i utsökt art-deco stil; avskalat, dunkelt, elegant och värdigt. Med den bästa av alla cocktails i handen och den vackraste kärleken framför mig i den melankoliska belysningen kommer äntligen känslan av att ha hittat rätt.
Det här är vårt Barcelona.
Tidlöst.
Durrutis dröm om en ny värld lever kvar, och den växer för varje minut i våra hjärtan och bär smaken av 2/3 Gordons och 1/3 Roses limejuice och ligger bara en bakgata bort.