Patrik Edvardsson skrev reportaget om Düsseldorf. Juryn placerade det på en delad sjätteplats.
DÜSSELDORF, du låter det vila på tungan; det smakar stålverk, affärsmän med dåligt sittande kostymer, lite stramt, sådär halvtråkigt funktionalistiskt tyskt. Så du flyger dit, och förväntar dig att landa i en djungel av rostiga rör, tegelskorstenar och luftförorenande industriområden. Men det enda du ser från det elliptiska flygplatsfönstret är djupgrönt mulliga skogar och prydligt uppradade villor.
I en turistbroschyr läser du att Düsseldorf är det ekonomiska centret för företagen i Ruhrområdet. Med sina drygt 600,000 invånare är staden en kostymnissetät lillebror till sin södra granne, kultur- och historieorgien Köln. Du inser att den stålindustrifokuserade bild av Düsseldorf du målat upp varit förhastad när du stegar in i Düsseldorfs moderna internationella flygplats. Det är en glänsande, om än något steril jätte, med putsad marmor och glittrande juvelaffärer. Den andas elegans och vräkighet, lite som flytplatsernas Mercedes.
DAGEN EFTER strosar du runt bland företagskontoren längs Berliner Allee. Kostymfolket stressar förbi medan du sätter dig på ett café på en bakgata för att ta del av stadens sprudlande cafékultur, senare inser du att Nordstrasse är stadens främsta cafégata. En äldre man med en färskpressad Süddeutsche Zeitung och en morgoncroissant förklarar avsaknaden av stålindustri för dig.
- Düsseldorf brukar kallas för porten till Ruhrområdet, det är här huvudkontoren för företagen finns, killar med slips och vit skjorta, som jag, säger mannen och skrattar innan han ger sig av.
Att Düsseldorf inte ligger i det egentliga Ruhrområdet är en av anledningarna till stadens atmosfär som präglas mer av fransk arkitektur än den post-andra världskriget funktionalism som fortfarande dominerar flera närliggande städer. Düsseldorf kännetecknas istället av sina gröna alléer, caféer och oändliga promenadstråk längs med den pråmtäta Rheinfloden. Ständiga antagonisten Köln, 30 minuter med tåg söderut, utmärker sig med en levande universitetskultur och alternativa kulturinstitutioner. Düsseldorf av ekonomiskt välstånd och dyra bilar. I Düsseldorf dricker du Alt Bier, i Köln det ljusare ölet Kölsh. Under en blöt kväll i en Biergarten förklarar några överförfriskade studenter hur det egentligen ligger till:
- Vi kissar i Rhein och så gör kölnborna öl av det, säger en av killarna till dig.
Han ser ut som en pojkigare kopia av fotbollsspelaren Sebastian Schweinsteiger, Tysklands svar på David Beckham. För att ytterliga förstärka sin alfahane-image som han på klassiskt tyskt manér byggt upp under samtalet så lägger han till att Köln är gayhuvudstaden i Tyskland, vilket ska tolkas som något mycket negativt.
Det är en bra illustration av den barnsliga rivalitet som finns mellan städerna, suckar en servitör när du dagen efter berättar om incidenten.
DÜSSELDORF ÄR EN VÄLMÅENDE STAD, inte bara för att du nästan blir överkörd av en svindyr Audi R8 på väg mot paradgatan Königsallee, utan också för att det finns en självsäkerhet i stadens kultur. Medan bayrare enligt många tyskar blir pompösa och självgoda så hävdar düsseldorfarna att de själva har en mycket mer anspråkslös relation till pengar.
Königsallee är starkaste motargumentet mot denna tes. Stolt proklamerat som dyraste gatan i Tyskland bland stadens innevånare är det inget annat än en uppvisning i ekonomiskt välstånd. I nära anslutning till Alt Stadt’s (Gamla stan) turisthorder andas elegansen och aristokratin obehindrat bland gatans gröna alléträd. Du ser damer med minkpälsar som elegant strosar fram bland de exklusiva modehusen och de parkerade Ferraribilarna.
Du sätter dig på Eiscafe Leonardo mitt emot det exklusiva Shoppingcentret Saturnus. Personalens arrogans och överpriserna till trots är det ett måste för den societetsintresserade individen. Under sommaren blandas människorna upp och de extravagant ekiperade Luis Vuittonväskorna delar trottoarutrymmet med tyska magväsketurister och japanska turisthorder.
PRECIS SOM MÅNGA ANDRA europeiska städer försöker Düsseldorf sälja sig själv med hjälp av modern arkitektur. Söder om stadskärnan, längs med Rheinfloden, hittar man MedienHafen. Här samsas modehus med medieföretag, reklambyråer och dyra restauranger, vissa kompletta med arroganta italienska kypare. Området består mestadels av futuristiska kontorsbyggnader, varav den mest kända i böljande stål ingår i det som kallas ”Ghery-Bauten” och som för tankarna till en mer funktionalistisk version av Bilbaos Guggenheimmuseum.
Kombinationen av gamla industrilokaler i tegel och den färgglada minimalismen i de nyare byggnaderna är både effektiv och arkitekturiskt väldigt lyckad. Från MedienHafen promenerad du norrut mot det karaktäristiska tv-tornet Rheinturm som är det mest framträdande inslaget i stadens skyline. Utsikten är magnifik och entrépriset på dryga 3 Euro är väl investerade pengar. På en klar dag hör du att man kan se ända ner till Köln.
Du går vidare norrut och sätter dig på ett av de många turisthaken på Rheinuferpromenade och stirrar på TV-tornet. Enligt servitrisen ska det gå att se vad klockan är med hjälp av de till synes irrationellt blinkande lamporna. Efter tio minuters frustrerande försök att applicera, sen lång tid tillbaka glömda matematiska formler, ger du upp och ifrågasätter hela konceptet med tysk logik.
EFTER NÅGRA ALT BIER tillsammans med solnedgången vid Rhein beger du dig till Düsseldorfs festcentrum: Altstadt. Det är den äldsta stadsdelen i staden och är känd som ”världens längsta bar”. Precis som i många andra städer är Altstadt häftigt turistifierat med flertalet ”partybarer” med lågprisdrinkar och pumpande Eurodisco.
Du hukar dig dock för de fotbollsälskande turisthorderna och slinker in på Em Böötzke på Mertersgasse. Här bjuds det på swing och 20-talsjazz med ett fantastiskt band gamla gubbar som spelar inför en mestadels äldre publik. Den mysiga stämningen och spontandansen gör det till en opretentiös öldrickarpärla som genast leder tankarna till tidiga Woody Allen-filmer.
Du dricksar bandet när den kutryggade basisten går runt med en stekpanna. Ute på hetsiga gatan igen, ett myller av ungdomar med glansiga ögon ramlar förbi, du går två dörrar bort till Pretty Vacant, indieklubben som är välkänd för sitt svettiga dansgolv och liberala öppettider. Här dansar du på det svettiga och trånga dansgolvet till indiehits, ibland med svenska inslag som Shout Out Louds och Mando Diao. Kvart över fem stämplar DJ ut och Düsseldorf vaknar återigen till liv när du promenerar mot tunnelbanan vid Heinrich Heine Alle.
Dagen efter spenderar du i någon av stadens fina parker, Rheinpark som sträcker sig längsmed Rheinfloden mellan broarna Oberkasseler Brücke och Theodor-Heuss Brücke gillar du bäst. Här samlas Düsseldorfborna i en eklektisk röra av fotbollsspelare, joggare, familjepicknikar, ungdomsgrupper och utspridda människor som kollapsat i solen på de platta gröna gräsmattorna.
Du sätter dig vid den låga muren mot Rheinfloden med en öl och ser pråmarna från Holland och Schweiz sakta flyta förbi. I bakgrunden tornar sig Düsseldorfs centrala delar upp. I södra delen av parken hittar du en prisvärd och trevlig Biergarten där du i skydd av träden beställer den klassiska tyska sommardrycken Radler, en uppfriskande blandning av Sprite och öl.
DEN BÄSTA SHOPPINGEN i Düsseldorf är dyr och exklusiv, men du vill spendera mer normala summor så du går till södra delen av Alt Stadt där alternativa butiker samsas kring mysiga Marktplatz. Här köper du färska grönsaker och frukter från gamla rynkiga tyskar med starka nävar och hållning som påminner dig om mellanstadiets mattanter. Alternativt promenerar du nordväst från fula, men levande och multikulturella, Haubtbahnhof, mot Flingern Nord.
Från järnvägsstationens myller, via Dönerståndens matos och kedjerökande turkiska gubbar som står lutade mot gamla Mercedesbilar på Worringer Strasse, når du Aakerstrasse. Här samsas Afrikanska mataffärer, färgglad grafittikonst, butiker med färgsprakande Adidasretro och rättvisemärkta designert-shirts i en anspråkslös kombination fjärran mer trendkänsliga hipsterområden som San Franciscos Haight-Ashbury eller Stockholms Söder.
Trots att du sedan ankomsten stroppat omkring med en osviklig positiv känsla av Düsseldorf så har staden även sina svagheter. Det unga kulturlivet i staden överskuggas av Köln, med sin levande elektrokultur och eklektiska livescen. Däremot kan Düsseldorf stoltsera med två imponerande moderna museer med fokus på samtidskonst och media: K21 och NRW-Forum.
UTELIVET I STADEN saknar också lite av den vitalitet som finns i Köln och Berlin, och trots att staden förknippas med tyska kulturella ikoner så som kompositören Robert Schuman, poeten Heinrich Heine och inte minst den banbrytande robotglorifierande electrogruppen Kraftwerk har man inte lyckats skapa några intressanta kulturella center kring dessa, Heinrich Heine museet är till och med rent ut sagt dåligt.
Trots dessa svagheter så blev du lite kär i staden. I dess oväntade elegans, i den avslappnade cafékulturen och den bestående känslan av hög livskvalitet som alltid finns närvarande. Olika kulturer, här finns bland annat en stor Japansk minoritet, och samhällsskikt ger ett välintegrerat intryck och staden är till stor del förskonad från de grupper av uteliggare som plågar flera närliggande städer. Lägg till oväntad funktionalistisk konst som ljusrörsbänkarna i Hofgarten, ett pinsamt dåligt fotbollslag och ett enormt mindervärdeskomplex gentemot Köln och du har en riktig weekendpärla.