6-10) En droppe irländsk magi

 

DET VAR EN GÅNG en man vid namn Frank Chambers. Han hade en finurlig blick och ett pillimariskt leende. Ja, likt en irländsk vätte gav han ett skojfriskt intryck. Visor och dikter formligen strömmade ur honom. Och en kväll, när gul ärttörne blommade som vackrast och aprilhimlen var som blåast, då steg han in på byns lilla pub och förtrollade vår kväll.

 

Det skymmer i Schul, Irlands sydvästra hörn. Utanför fönstret antar himlen en grånande nyans med rosa stråk. Huvudgatan slumrar tyst. Mörkret letar sig fram mellan små, trånga gränder. Bortom husen vilar havet. Byn tycks kura ihop sig, sömnigt väntande på att mörkret ska ta vid.

 

Efter att ha färdats på slingriga bergsvägar är jag nu inhyst i en liten kustby, granne med ett stormande Atlanten. Inte långt härifrån ligger Irlands mest sydvästra punkt Mizen head.

 

Mitt sökande efter irländsk folkkultur har fört mig till folkkulturens historiska Mekka: västkusten.

 

JAG BEFINNER MIG PÅ HACKETS, en av byns tre pubar. Sittande i ett hörn har jag överblick över hela rummet. Det är inte särskilt stort, men tycks rymma många gäster ändå. Vägglampor lyser upp rummet med ett varmt sken.

 

Någon gång under kvällen, efter det att himlen har mörknat, men innan den irländska månen står som högst, stiger de in på puben. Far och son, de går likadant och har liknande ansiktsdrag. Övriga gäster hälsar artigt. Det är uppenbart att de nya besökarna inte bor här.

 

- De fastnar nog de också, mumlar en man bredvid mig i blå fiskarmössa.

- Alla förälskar sig i platsen och stannar kvar för gott, tillägger mannen mittemot med burrigt skägg.

 

Nykomlingarna gör inte mycket väsen av sig till en början. Men efter en stund häver de fram en gitarr och den äldre börjar spela. Det är någon gång nu det magiska börjar. Det är nu som Frank Chambers sätter igång sitt trolleri med röst och gitarr.

 

SURRET PÅ PUBEN lägger sig. Alla tystnar, gammal som ung, vända mot Frank och hans son Colin. Den äldre sjunger en långsam visa och han har allas uppmärksamhet. Snart sätter han igång med livliga gamla sånger. En del sjunger med, andra klappar takten. Frank ler, gör roliga utrop mellan stroferna. Han bjuder på en uppsjö av visor. Senare får jag veta att Frank och Colin Chambers är ute på en bilresa längs med kusten. Frank är bosatt i Cork, men Colin bor nu för tiden i England.

- Min pappa har varit en spontan underhållare i över 40 år. Även om han blir erbjuden ersättning vill han aldrig ta emot det, berättar Colin för mig.
 
Några timmar senare, när puben borde vara stängd för länge sedan, har Frank bjudit oss på ett rikt utbud anekdoter och visor. Plötsligt håller han upp handen, som för att tysta oss. Så läser han upp en dikt. I nästan tio minuter läser han, med orden på rim och tagna ur minnet. Långsamt målar han upp en historia om omöjlig kärlek mellan en protestant och en katolik. När han tystnar är många i rummet rörda till tårar. Jag kan inte slita blicken från den gamle mannen som alldeles nyss sprudlade av glädje men som nu sitter ihopsjunken av sorg. Han är, vad irländarna kallar, en Seanchaí, en irländsk traditionell sagoberättare. Ordet är keltiskt och beskriver en man som bär med sig folklore i sagor och poesi. Förr fanns det många sagoberättare, omkringresande från by till by för att underhålla.

 

FÖLJANDE DAG är det dags att resa vidare. Mitt nästa resmål är Killarney för att träffa bergsguiden Con Moriarty.

 

Han kommer gående på den sandiga vägen som löper genom Gap of Dunloe, bergspasset mitt i hjärtat av Kerrys bergkedja. Som en jätte klampar han fram med långa steg och när vi möts kramar han om mig hårt.

- Fáilte go hÉirinn, hälsar han mig på iriska.

 

Med de bruna ostyriga lockarna uppsatta i en hästsvans och det mörka skägget påminner han om ett två meter högt bergatroll. Han är uppväxt djupt inne i Kerrys berg. Con Moriarty är som sprungen ur Kerrybergens sandsten.

- Låt oss ta en promenad, föreslår han och vi börjar vandra uppåt i bergspasset.

 

Säsongens turister har ännu inte hittat hit och tystnaden vilar över bergen. Jag drar in luften i djupa andetag. Con går tyst bredvid mig, ser sig hänfört omkring.

- Det här landskapet kan berätta så många historier om oss, om både katastrof och välgång, säger han plötsligt och sveper ut med armen.

 

VI PASSERAR RUINER AV HUS. På vardera sidan om oss reser sig bergen ur en djungel av buskar och gräs. Här levde Con Moriartys förfäder. De fanns här när den stora hungern bröt ut under 1840-talet. Här kämpade de för att överleva när potatisskörden gick fel och engelsmännen tog till vara på de livsmedel som fanns att tillgå. Hit, upp i bergen flydde irländarna undan engelsmännens förtryck. Kolonisatörerna jagade upp dem i bergen eller tryckte ut dem längs med Atlantkusten. Därför är grevskapet Kerry och västkusten centrum för irländsk folkkultur idag.

 

Con känner till varenda krök, varenda grotta och helig plats som Kerrybergen gömmer.
- Pilgrimstraditionen är enormt viktig på Irland. Många platser har definierats som kristna platser idag, men dess förflutna vilar i keltiska traditioner, berättar Con.

Han förklarar att prästen idag leder pilgrimerna till en plats som egentligen inte är kristen, utan från början en helig, keltisk plats.

 

Himlen är mörkt lila över bergstopparna i väster. I öst är den djupt blå. En svag vind får ljungen att vaja.

- De klistrade fast kristendomen på Irland. Märkte redan heliga platser och gav oss Moder Maria. Vilket i och för sig passade oss bra då vi redan dyrkade gudinnor.

Plötsligt sträcker han ut en stor hand mot mig.

- Kom, jag måste visa dig något, säger han ivrigt.

 

VI VANDRAR TILLBAKA samma väg som vi kom, hoppar in i Cons jeep. Efter bara några minuter stannar han bilen. Precis vid vägkanten leder några trappsteg, uthuggna i sten, upp till en liten plattform i gräset. Där reser sig åtta långsmala stenar med inristningar i.

- Det här är den största samlingen av Ogham-stenar på Irland, säger Con andlöst.

Ogham är den äldsta formen av irländsk skrift. Alfabetet innehåller ett tjugotal bokstäver och man tror att de är resta som minnemärken över bortgångna människor.

 

Runt 300 Ogham-stenar har hittats på Irland.

 

Jag rör vid inskriptionerna. De åtta stenarna är välbevarade. Ogham-iriskan är besläktat med iriskans äldsta form. Stenarna restes i mitten av det första årtusendet efter Kristi födelse.
- Det här är en av alla de platser som påminner om vårt arv, säger Con efter en stunds tystnad.

 

CON TALAR SNABBT och entusiastiskt. Den sjungande Kerrydialekten är ett starkt bevis på var han växte upp. Han gestikulerar när han pratar, slår ut med armarna i ren iver och ser emellanåt förtvivlat sorgsen ut. Con är lika mycket en sagoberättare som en historiker och fascineras av allt som har att göra med irländsk kultur, historia, arkeologi och mytologi.

- De senaste 12 åren har varit en galen tid för mitt land. Förändringar har skett i vårt landskap, i vår musik och i vårt språk till följd av ekonomisk framgång, berättar han och fingrar på sitt skägg.

Han funderar en lång stund.

- Givetvis har det varit otroligt spännande och även hälsosamt. Men socialt, spirituellt och kulturellt har vi förlorat mycket, fortsätter han.

 

Framförallt anser Con att dagens irländare har förlorat sin kontakt med landskapets historia.

- Jag reser mycket. Men varje gång jag kommer hem slås jag av vilken speciell plats detta är. Fysiskt är det fantastiskt men det vackraste ligger i historien som det kan berätta. Historien om oss.

 

DET ÄR DAGS att ta adjö av Con Moriarty. Han pekar mig i riktning mot Dingle. ”Den irländska kulturens vagga” beskriver han staden.

 

Hamnstaden Dingle ligger vid foten av en brant sluttning. I norr ståtar berget Mount Brandon med gräsklädda slänter, vars topp skyms av vita moln. Nedanför sprakar staden av liv och färg i halvöns västra hörn. Dingles gator vilar sällan. Musikanter och livlig folkmusik spelar staden till liv från tidig morgon till sen kväll. I bukten, Dingle Bay, ligger gamla fisketrålare förankrade. Luften doftar salt av havet.

 

Bortom husen skyddar Mount Brandon den spelande staden med sin skugga. Berget är ett av Irlands heliga berg. Under den keltiska perioden vandrade man upp till bergets topp den sista söndagen i juli i vördnad för den keltiska Guden Lughnasa, skördens Gud. När platsen kristnades blev den tillägnad munken St. Brendan. Den heliga platsen har två andliga betydelser. Än idag vandrar pilgrimer vägen upp för att hedra den keltiska guden och festivaler hålls vid bergets fot, för att hedra platsen som en keltisk relik.

 

Att vandra omkring på Dingles gator är som att stiga in i en annan värld. Trots turismens inverkan på staden, med allt vad detta innebär i vykort och kallingar med Guinness-logga på, känns Dingle äkta och oförfalskat.

 

ÄKTHETEN I EGEN HÖG PERSON möter jag min första kväll i Dingle, åter igen på en liten, fullpackad pub. Karaktärer avlöser varandra uppe vid baren. En tjugoåring i hängbyxor och t-shirt står och pratar med en äldre man i filthatt. Bredvid mig pratar två kvinnor iriska med varandra. I denna lilla, oansenliga pub bevittnar jag ett möte mellan det gamla Irland och det yngre, moderna Irland.

 

Plötsligt börjar ett band spela traditionell musik. En grupp irländare grabbar spontant tag i varandras armar och med ens lever deras ben sina egna liv. Deras fötter smattrar mot trägolvet och pubens gäster ropar uppmuntrande. Plötsligt vinkar en av de dansande männen till mig. Han formligen dansar fram till bordet där jag sitter. Med plirande grön blick ser han bedjande på mig. Jag skakar generat på huvudet. Han skrattar till, tar tag i min arm och drar ut mig på golvet. Till en dansglad irländare lönar det sig inte att säga nej. Något klumpigt skuttar vi runt, arm i arm. Hans ansiktsutryck är koncentrerat men då och då spricker hans fårade ansikte upp i ett stort leende.

 

Musiken tystnar. Han bugar och flinar mot mig. En flöjt börjar spela, snart tar en fiol vid. Min nyvunne vän ger mig en road blick och innan jag vet ordet av inleder jag mitt andra försök till att dansa jigg i den irländska kvällen.