Texten om Etiopien av Lotta Olsson kom på delad sjätteplats i Vagabonds reportagetävling.
Jag visste inte att det fanns pelikaner i Etiopien, tänker jag lite förläget när jag blickar ut över Tanasjöns grumliga men lena yta. De stora vita fåglarna flyger in från himlen och sträcker ut sina klor för att bromsa farten på vattenytan. Deras gula näbb glufsar snabbt i sig småfisk. Den vita motorbåten med blått tak penetrerar långsamt Etiopiens största sjö. Vattnet skimrar turkost i solen och möter mörkgröna växter som slingrar sig ner i det våta. Båten roterar långsamt 180 grader och vår guide pekar mot en stor öppning
- Här börjar den blåa Nilen, har du bara ett pass kan du resa ändå till Sudan och sedan till Egypten.
- Jaså, säger jag och vet inte riktigt vad jag ska tro.
Vi är på väg för att titta på Tanasjöns omtalade klosterkyrkor som härstammar från 1500 –talet och ligger utspridda på öar. Runt vår båt glider små tankwabåtar fram gjorda av papyrusvass, båtarna är så tunna att det nästan ser ut som passagerna står direkt på vattenytan. Precis som Jesus.
Vi styr in i den tjocka vassen för att ta oss iland på en liten ö. Snart har vi en svans av barn efter oss som alla hoppas att vi ska köpa en sjal eller sponsra deras skolgång. Efter en kort promenad genom fuktig vegetation tornar en pastellfärgad cirkelformad klosterkyrka upp sig framför oss. En munk i jeans och t-shirt kommer ut och möter oss. Han ser en aning malplacerad ut där han står i en öppning mellan dammiga vinröda sammetsdraperier och bibliska målningar. Krocken mellan nutid och dåtid är total och jag tror inte att han hade väntat sig besök för han ser nästan lite skyldig ut då han snabbt försvinner bakom den röda sammeten för att sedan komma tillbaks omsvept i en vit sjal med en tjock bok i handen. En strimma solljus faller ner från ett litet fönster på de på de gulnade skrovliga sidorna tillverkade av getskin där kyrkospråket Gé es snirkliga bokstäver dansar fram.
Bahar Dar ligger vid Tanasjöns södra strand och man skulle kunna beskriva den livliga småstaden som den etiopiska motsvarigheten till St. Tropez. Hit kommer stressade storstadsbor från Addis Abeba och turister för att vandra längs soldränkta palmkantade avenyer och sippa på en drink samtidigt som solen sjunker ned bakom Tanasjön. Bahar Dar är också utgångspunkten för att besöka vattenfallen Blue Nile falls eller Tis Isat som de också kallas.
En portugisisk stenbro från 1600-talet tar oss över den skummande Nilen och så hör jag ett väldigt dån som kommer allt närmare. Bakom ett klippblock stiger kraftig vit ånga för att sedan blandas ut med himlens klarblåa färg och försvinna. Vi ökar stegen och bakom nästa krök så ser vi Tis Isat rasa mot kokande och skummande vattenmassor. En svag regnbåge skimrar genom de mäktiga vattenmassorna och skönheten får mig nästan att tappa andan.
Det är snart dags att lämna den etiopiska rivieran för att fortsätta på vad som kallas den historiska rutten. Etiopiens historia sträcker sig svindlande långt tillbaks i tiden då miljoner år gamla fynd har upptäckts längs Omofloden. Afrika brukar också kallas mänsklighetens vagga och det var i Etiopien som förmänniskan Lucys skelett hittades.
Före Kristus reste folk över Röda Havet för att slå sig ner på det etiopiska höglandet och längs kusten. Denna avlägsna del av världen skrämde antikens greker som kallade området för de brända ansiktenas land. Trots fördomar om etiopiernas abnorma egenskaper kunde inte grekerna tillsammans med araber och romare motstå frestelsen att utbyta varor med dem. Små städer bildades och kort efter Kristi födelse växte det mäktiga Aksumriket fram. Det kristna imperiet var länge politiken, kulturen och kommersialismens centrum men tvingades tillbaka när islam växte sig allt starkare. Kungar och huvudstäder avlöste varandra i samma takt som bittra religiösa strider rasade och makten flyttades allt längre söderut. Kejsaren Fasilidas bröt mönstret när han grundande Gondar som Etiopiens nya huvudstad 1635 och staden blev snabbt en symbol för makteliters grandiosa livsstil.
Det är lätt att förstå varför Gondar kallas Etiopiens kameleont, staden ligger strategiskt gömd vid foten av Siemensbergen. Mitt i Gondars hjärta tronar Royal Enclosures, de gyllenbruna palatsen vars färger nästan flyter ihop med den torra jorden. Arkitekturen andas intriger och makt med stora ekande salar och hörntorn byggda i dov vulkansten som skimrar både varnande och lockande. Längst uppe sov kejsaren och hans familj, kanske kunde de se ända till Tanasjön under klara morgnar. Självklart tronar också en lejonbur på området där abessinska kattdjur trängdes för att ingjuta fasa men också respekt i fiender. Etiopiska härskares fascination för lejon är vida känd, Haile Selassie dyrkade lejon och hade som vana att ge bort dem i gåva under statsbesök.
Den 55 dagar långa fastan före påsk är i full gång när vi är på besök.
På restaurangmenyer finns bara vegetariska rätter och det ständiga bönesorlet ligger som en tät dimma över Gondar. Debre Selassain Church (Treenighetens kyrka), berömd för sin storslagna konst, är stängd för gudstjänst när vi ska besöka den så vi bestämmer oss för att äta lunch istället. Frukost, lunch och middag i Etiopien består nästan uteslutande av injera, en slags ojäst pannkaka som görs av sädesslaget teff. Den lite till utseendet oaptitligt gråaktiga pannkakan äts med starka såser, wot, som ofta kryddas med berberi – en etiopisk kryddblandning med bland annat rödpeppar, vitlök och ingefära. Efter maten är det dags för den traditionella kaffeceremonin där kaffebönor rostas omsorgsfullt för att sedan malas. Frestande aromer sprids och snart sitter vi med en liten kopp starkt men underbart kaffe i handen.
Några timmar senare öppnar kyrkans portar och ut strömmar gamla och unga kvinnor, alla klädda i vita schammas. Efter att ha tagit av oss skorna smyger vi andäktigt in i kyrkan som byggdes på 1200-talet och möts av en vänlig präst med rynkigt ansikte. Kyrkans väggar är en färgexplosion av freskmålningar och från taket tittar 80 änglaansikten med krulligt hår och stora ögon ned på oss. De ser ut som de bokmärken jag samlade på när jag var liten fast utan glitter. Prästen talar oavbrutet med låg stämma, han tittar på oss ibland men vi kan inte avgöra om han talar med oss eller med sig själv. Kanske ber han.
Den dammiga mulan frustar under mig där vi rider i karavan farligt nära den stupande bergskanten. Bakom mig ligger Lalibela, även kallat världens andra Jerusalem inbäddat av dovt blåskimrande berg. Då och dö möter vi pilgrimer som vänligt nickar mot oss. ”Salam, salam”. Mulans steg blir allt ostadigare ju längre vi letar oss upp längs bergskammen, då och då snubblar hovarna till på småsten och jag håller andan. Vi är turister på väg till en stenkyrka uppe i bergen men det känns snarare som jag är en del av en längtande pilgrimsfärd. Stigen blir allt brantare och vi måste snart överge den färgglatt utsmyckade sadeln för att följa den smala stigen som slingrar sig längs den bastanta bergsväggen. Med trötta fötter tar vi oss upp för den sista lilla stentrappan som leder oss rakt in i berget där en präst väntar. Han säger inte mycket, bara ”hmmar” med sin hesa stämma då han tar fram sin skatt - två gigantiska silverkors. Plötsligt bryts den andliga stunden full av mystik och hänfördhet då prästen tar upp ett par solglasögon så att vi kan fota honom med blixt. För första gången lyser ett leende upp hans allvarliga ansikte då han ser våra häpna miner.
De 11 klippkyrkorna som också kallats världens åttonde underverk ligger utspridda i två grupper, var och en som ett levande vittne av den etiopiska kristendomens historia och traditioner. Tillsammans med en engagerad guide och en obligatorisk skobärare ger vi oss in i en labyrint av rosaskimrande gångar och svårbemästrade stentrappor. Innan vi går in i varje kyrka måste skorna tas av, skobärarens lite besynnerliga uppgift består i att sortera och vakta skorna. Varje gång vi kommer ut från kyrkan står våra skor uppradade prydligt på rad. Ännu ett sätt att överleva i Etiopien.
Inne i kyrkorna är det dunkelt och lite kyligt, huden knottrar sig när vi ödmjukt hälsar på präster som visar kyrkans skatter. Då och då kommer några pilgrimer in och kysser hängivet prästens kors för att få välsignelse och slänger sig sedan dramatiskt ned framför det heliga altaret. Utanför en av de mäktigaste stenkyrkorna, Bet Medhane Alem, som bärs upp av ståtliga pelare skimrar en grön damm som sägs bota barnlöshet. Här badar sterila kvinnor varje julnatt i hopp om ett mirakel. En vakt står vid en gång som börjar i helvetet och ska leda till himlen. Vi går hukade hand i hand och försöker att inte snubbla på det ojämna stengolvet. Inser att jag faktiskt är mörkrädd.
Lalibelas kyrkor är alla uthuggna ur klippor och det är något av ett mysterium hur detta kunde ske ca 800 år tillbaka i tiden. Legenden berättar hur en bisvärm flög in till den blivande kung Lalibela som låg i vaggan. Bina skadade honom inte och enligt folktron var detta ett tecken på att en mäktig man fötts. En ängel förde sedan kung Lalibelas själ till himlen i vuxen ålder för att visa honom vilka kyrkor han skulle bygga vilket han också genomförde med hjälp av hängivna arbetare och änglar. Modern vetenskap till trots är jag beredd att tro att änglarna hade ett eller flera fingrar med i spelet när klippkyrkorna skapades.
På serpentinvägarna som tar oss från Lalibela till flygplatsen möter vi människor som tillsammans med sina mulor vallfärdar till marknaden. Det är som om vi befinner oss i en tidsmaskin som fört oss tillbaka till bibelns tid. Tysta sitter vi främmande faranjis i en minibuss och gör oss beredd på att lämna en overklig värld. På den luftkonditionerade flygplatsen har den moderna tiden redan hunnit ikapp oss och det enda spår som finns kvar av Lalibela är blänkande vykort med präster som visar sina skatter. Jag köper fem stycken.