6-10) Jorden runt på åtta timmar

 

 

JAG HAR EN RESLUST som sträcker sig runt hela världen, men magen står som en jordglob och inga flygbolag är villiga att låta gravida i nionde månaden gå ombord.

”Oj, du ska ju snart föda!” sa en granne i dag när jag dök upp bakom min gigantiska enpack. Jag inbillar mig att det är evigheter kvar till förlossningen trots att det inte är mer än två veckor, vilket i sin tur betyder att det kan hända när som helst. Men i stället för att träna andningsteknik, tänker jag på ”Jorden runt på åttio dagar” av Jules Verne.

 

Det är en sinnebild för min längtan och en idé börjar ta form i min rastlösa hjärna. Jag ska genomföra samma resrutt som Phileas Fogg, men utan att lämna Stockholm och i stället för åttio dagar ska jag ge mig själv åtta timmar.

 

“Han måste ha rest överallt, åtminstone i andan”, skriver Jules Verne om sin mystiske, välbärgade hjälte, som tycks känna till jordens alla hörn redan innan han beger sig ut på sin expedition. Det är den meningen jag tar fasta på när jag packar ryggsäcken inför min resa och dubbelkollar alla restider.

 

REDAN NÄR JAG SKA KLIVA PÅ BUSSEN nästa morgon stöter jag på problem. Phileas Fogg och hans trogne betjänt Passepartout förhandlade ofta om villkor för att få åka med fartyg och för att slippa undan fängelsestraff. Själv hamnar jag i en dispyt med en busschaufför. ”Den där remsan är slut”, säger chauffören och hejdar stämpeln i luften, ”har du något annat färdbevis?” Jag putar lite extra med magen men blir obönhörligen utkastad.

 

En stund senare har jag köpt en dagsbiljett, men har förlorat tjugo minuters dyrbar restid innan jag ens tagit mig till första delmålet på resan, Classic Tearoom på Rörstrandsgatan. I högtalarna spelas stillsam pianomusik och jag föreställer mig att jag befinner mig på på den eleganta Reformklubben i London, där Phileas Fogg år 1872 slog vad om att han kunde ta sig runt hela jordklotet på åttio dagar. De nybakade sconesen med clotted cream och sylt hör till de mest smältande jag smakat. Till det väljer jag ett nyansrikt Darjeelingte som sägs vara teernas champagne.

 

”Kom gärna tillbaka när barnet har kommit”, säger en av ägarna, ”vi har ett jättefint skötrum.”

”Får man verkligen spilla på möblerna i det här finrummet?” frågar jag för att se om hon verkligen menar det. ”Möblerna är begagnade så det är ingen fara”.

 

FRÅN LONDON ska jag ta mig till Suez, men det närmaste jag har lyckats pricka in på kartan är en annan egyptisk stad, Kairo. Jag tar en buss över Riddarfjärden och Pålsundet, som får symbolisera Medelhavet och Suezkanalen. Snart är jag framme vid Kairo Bazaar, en egyptisk marknad i miniatyr nära Hornstull. Här finns vattenpipor, tygkameler, slöjor och mängder av glittrande danskläder i klara färger.

 

Butiken är grundad av Mohamed Abou Shebika som också är rektor för Egyptiskt kulturcentrums dansskola. Intresset för egyptisk folkloredans och magdans är enormt i Sverige.

 

Jag har också blivit biten av trenden och har provat på både gotisk magdans och magdans för gravida, men den egyptiska magdansen känner jag inte till lika väl. Därför frågar jag om tjejen i butiken kan rekommendera några dvd-filmer med egyptisk magdans. Hon tar fram en film med svartvitt omslag, prytt av en slingrande magdanserska. ”Det här ska vara en klassiker”, säger hon. ”Samia Gamal, hon föddes i Kairo och dansade tills hon var sextio år.”

 

FRÅN HORNSTULL FORTSÄTTER JAG TILL HÖTORGET, där Indiska ska få representera Bombay, numera Mumbai. Frågan är hur mycket Bombay det kan finnas i den svenska modekedjan? Även om plaggen är tillverkade i Indien är de ju tillrättalagda efter nordisk smak. Mer än jag väntade mig, visar det sig. Det är tätt mellan ”halva reapriset”-skyltarna och trängseln är övertygande asiatisk, även om jag inte ser en enda person som ser ut att ha indiskt påbrå.

 

Efter en stund hittar jag en galge med kläder av indiska designers, kollektionen ”Jewels of India”. Plaggen går i glänsande guld och grönt med ”juveler” eller enklare svart. I ett mörkt hörn av butiken står en hög böcker, grundaren Åke Thamberts självbiografi ”Mitt liv med Indiska”.

 

Här får jag svar på några av mina skeptiska frågor: det var i Bombay som han utforskade möjligheten att tillverka kläder vid indiska väverier och där han hämtade inspiration ur indisk folklore. Hans karriär kantades visserligen av missräkningar, som en skjorta i bomullscrêpe som krympte femtio procent i första tvätten och fick det förolämpande öknamnet ”engångsskjortan” (bomullscrêpen använde indierna själva till skurtrasor). Men på 60-talet föddes hippien och Indiska fick sitt verkliga genombrott.

 

JAG KOMMER UT från Indiska på gott humör, lite mindre cynisk och med ett exemplar av Thamberts självbiografi i handen. Nu har jag fått smak för kulturella legeringar på allvar och ser fram emot att möta Srila Prabhupada, en grundare av ett helt annat sorts imperium. Prabhupada reste från Calcutta för att sprida Vedaskrifternas andliga budskap till västerlandet och grundade Hare Krishnarörelsen. På vägen till Calcutta undsatte Phileas Fogg den vackra indiskan Aouda som var på vippen att brännas på bål med sin döde gamle make, och hon följde honom under resten av resan.

 

Den vegetariska restaurangen Govindas är en del av Hare Krishna center i Stockholm. Ovanför serveringen hänger en stor målning av Srila Prabhupada. En jäktad kvinna lägger upp mat på en plåtbricka åt mig - dagliga andliga övningar är tydligen ingen garanti mot stress. Men maten är god, allt ifrån den inledande linssoppan till saffranssötsaken och i bakgrunden mumlar Hare Krisnas välkända mantra som ett vågornas brus.

 

I templet vandrar jag bland blåhyade avbilder av Krishna och en till avbild av grundaren, den här gången i form av en skyltdocka med benen i kors. Intill templet ligger Govindas butik, där man kan plocka karmapoäng genom en kampanj för att skydda vackra, vita indiska kor som påminner mig om fjällkor från barndomens Jämtland. Allt går helt enligt schemat och jag har lyckats ta igen den förlorade kvarten. Har jag kanske samma känsla för exakt planering som Phileas Fogg?

 

VID T-CENTRALEN begår jag ett misstag. Det verkar så trist att stekas i den buss som ska ta mig till Hong Kong att jag bestämmer mig för att promenera till Östasiatiska museet. Den dramatiska himlen utlovar alla slags väder men just nu är det sol och värme. Två broar och en lång trappa senare har jag en vaggande gång och ett smärtande underrede och inser att jag har spräckt tidsschemat.

 

När jag pustande slår mig ner i den kinesiska trädgården, känner jag mig jämnårig med pensionärerna som redan sitter där. Den lilla trädgården ser inte alls ut som i broschyren och känns tillfällig snarare än traditionell. Med tanke på att de kejserliga trädgårdarna kunde byggas upp under tusen år eller mer är det kanske inte förvånande att det vackraste jag upplever är de skiftande skuggorna från de gamla träden utanför murarna.

 

Men jag måste hasta vidare. Buss och tunnelbana får ta mig till Japan Shop på Tegnérgatan. Jag vill ha en fläkt av hamnstaden Yokohama, som är en del av moderna tiders Tokyo. I Japan Shop finns alltifrån japanska matvaror till manga. Jag fastnar för ”Gothic Lolita Bible”, ett modemagasin där gotisk subkultur smälter samman med docksöta klänningar. Mörkt och sockersött, precis som en av mina vänner som i ena stunden kan vara en traditionell japanska som serverar te enligt konstens alla regler för att i nästa stund klä ut sig till punkardrottning för en kväll. Japan Shop ligger nära min gamla kendoklubb som numera har flyttat, men jag kan fortfarande känna den lite märkliga stallodören från rustningen och handskarna.

 

TILL GAMLA STAN åker jag tunnelbana men i tanken korsar jag Stilla Havet. Jag kliver upp ur tunnelbanan vid Mälartorget och går till Torget, en av flera välrenommerade gaybarer i Stockholm. Den internationella regnbågsflaggan ovanför ingången designades av Gilbert Baker år 1978 i San Fransisco, ett av gayrörelsens viktigaste fästen. Nu är det bråttom och jag ber bara om två av livets grundämnen: vatten och kaffe.

 

Ridåer och bordellröda plyschmöbler gör Torget till en omfamning värdig en bedagad filmstjärna och även om jag inte är någon kändis börjar jag känna mig rätt bedagad. Nästa stopp, Western Store, ligger på ett stenkasts avstånd i gallerian Passagen. Jag tänker på att Foggs tåg under den här delen av sträckan blev kapat av indianer och går så raskt att magen snörper ihop sig till en hård boll: det är förvärkar igen.

 

Vid disken föreställer jag mig att jag befinner mig i USA någon gång på den gamla goda tiden. På väggen hänger vapenreplikor och här kan man köpa en egen sheriffstjärna. Det är också en butik för den som är intresserad av Westernridning: på övervåningen trängs hästartiklar med lädervaror och oljerockar. Från USA färdades Fogg efter flera missöden via Irland till London. Därför beger jag mig till den irländska puben Dubliner för en svalkande drink, trots att det nu är ont om tid om jag ska klara av min resa på åtta timmar. Regnet öser ner när jag kommer ut, så jag hoppar in i en taxi och mutar chauffören att köra så fort han kan. ”Ska du till BB?” frågar han oroligt. ”Nej, kör mig bara till London. Älta Centrum, menar jag.”

 

NÄR FOGG KOMMER HEM till London är han övertygad om att han förlorat vadet men då friar Aouda som han tog med sig från sin resa. Senare får han veta att han passerat den internationella datumgränsen och därigenom vunnit både ett dygn och hela vadet.

 

Själv är jag hemma hos min egen Londonbo ett par minuter innan mina åtta timmar är slut. Barnen är uppe och maken hälsar mig med en kyss. ”Did you have a successful jorney, darling?” frågar han. Jag har bott i London i fem år och på en hårdrocksscen i Camden hittade jag sångaren som jag numera är gift med. Men det får bli en annan historia.