6-10) På cykel i Bretagne

 

- NI SKULLE HA VARIT HÄR för två timmar sedan!
Tjejen i incheckningen blossar av ilska. Det är trekvart tills flyget går och här kommer vi med våra cyklar och ställer till besvär. Hennes ilska övergår i bitterhet när hon inser att hon inte kan hindra idioterna från att ta med sig cyklarna på flyget till Paris. Vi har läst på. Vi vet att vi ska ta av pedalerna, vrida om styret och släppa ut luften ur däcken. Cyklarna glider iväg på bandet. Äntligen kan vi slappna av. Vi hann.

– Vad är det här? säger vakten i säkerhetskontrollen och fiskar upp pedalerna ur handbagaget. Cykelpedaler? Än sen, de är farliga. Ni måste gå tillbaka och checka in dem.

 

Det blir ett par svettiga språngmarscher till innan vi är i säkerhet i kabinen. Vi spekulerar i exakt hur vi skulle hotat kabinpersonalen med pedaler och en fast nyckel nr 15. ”Flyg oss till Kuba! Vi har pedaler och tvekar inte att, ja, vadå?” Där sviker fantasin. Möjligen skulle vi kunnat försöka montera ner planet inifrån med hjälp av nyckeln.
Halvvägs till Frankrike nickar M till, men vaknar med ett ryck när jag sätter mig käpprätt upp och utbrister ”Vet du?!”

 

– Har du glömt nåt, vad är det? Men säg nåt!

Dubbelvikt pressar jag fram ”Hon glömde ta betalt för cyklarna! Vi har sparat 500 spänn.”

 

NU GÅR ALLT SOM SMORT. Ett nerklottrat RER-tåg tar oss nästan fram till Gare Montparnasse. Sista biten leder vi cyklarna, inte kan man cykla i Paris? Vi köper biljetter till första bästa tåg till Bretagne – det går till Saint-Malo. Hinner precis köpa Michelinkarta 512 och återigen plocka av pedalerna, och nu även framhjulet. För att få ta med cyklar på TGV-tåget måste de läggas i en housse, en väska med måtten 90x120 cm. Enligt franska SJ förvandlar vi därmed cyklarna till bagage som åker gratis.

 

För att spara vikt har vi gjort ”hossar” av ihoptejpade sopsäckar. Det blir svettigt på perrongen när allt ska in i påsarna. Delarna halkar runt och pyser ut åt alla håll. Det är som att försöka få grepp på ett koppel ålar i en smörjgrop, och vi kastar oss upp på tåget som sista man. TGV:n väntar inte på någon.

 

Tyst och luftkonditionerat glider tåget västerut, medan M med hala cykelpåsar går fram och tillbaka på jakt efter en ledig vrå att ställa hojarna, förföljd av en konduktör av den gamla stammen som topprider passagerarna.

 

EN OROLIG SLUMMER senare är vi framme. På stationen blir vi sist kvar under en klarblå himmel. Havet syns inte, men det känns i luften hur nära det är. Efter reshetsen är lugnet overkligt. Vi monterar ihop cyklarna. En äldre man som visar barnbarnen tågen hejar på oss. Ahhh, ni är från Sverige! Som Isakssönne och Källstrom, bien! Fotboll förbrödrar.

 

Vingliga av trötthet och ovana vid packning rullar vi ut. En kvinna visar vägen till en camping och varnar oss för tidvattnet. ”Det rusar fram som vilda hästar, ni måste alltid ha koll om ni ger er ut på havsbottnen under ebb. Läs tidningarna och titta efter anslag på stranden.” Fascinerad inser jag att jag förstår nästan allt hon säger. Vad jag inte vet är att det är enda gången på hela resan som jag obehindrat tar in språket, sömnbristen har blåst bort mitt motstånd mot franska.

 

Campingen är full, men när de förstår att vi kommit på cykel får vi ändå plats. Det här händer gång på gång under resan.

 

I GAMLA STAN festar vi till på moules frites och cider. Kyparen talar bra engelska, Saint-Malo är ett klassiskt utflyktsmål för dagstrippande britter. Han tar varje chans att driva med oss och får oss att beställa mer än vi tänkt oss. Än sen, det är fest. Och över ännu en flaska knastrande torr cider som vi dricker ur lerkoppar planeras cyklingen på kartan.

 

Dagen därpå följer vi vägen västerut utmed Côte d’Emeraude. Bretagne är höljt i disig mystik. Medeltiden känns levande i korsvirkesstäderna, och överallt pekar skyltar ut vägar till menhir och dolmen, uråldriga resta stenar och dösar.

 

Vi hoppas hinna hela vägen ut dit Finistère, bokstavligt talat Landets ände, tar slut i väst och sedan vända tillbaka längs sydkusten. Om två veckor måste vi vara tillbaka i Paris, det känns avlägset.

 

Solen steker på. Söta små badorter passerar revy. Härliga nedförslut varvas med obarmhärtiga backar där växlarna snabbt tar slut. Svetten porlar i mitt kopparröda ansikte och döden känns nära. Jag förbannar alla spinningpass jag aldrig gick på och M som ständigt väntar på toppen av backkrönen, utvilad och fräsch, för att bara konstatera ”ah, är du här nu, då fortsätter vi” utan att låta mig pausa när jag flåsat mig upp. I det läget är han närmare döden än jag, men det vet han inte.

 

PÅ KVÄLLEN GLIDER VI IN på en lantcamping, återigen är det fullt, men två cyklister finns det alltid plats för.

– I kväll är det barbecue i ladan, välkomna!

 

Vi bjuds på körsbärssprit och far breton, en mjuk platt kaka, och tar en promenad under stjärnorna i byn som förutom camping även har ett värdshus. Landsbygden lever, minsta håla har kvar sin bagare och slaktare.

 

Dagarna går, fyllda av tramptag och matpauser på klippor och vid landsvägar nedsänkta mellan häckar och trädrötter. M stoppar väskorna fulla med ostar som bara blir bättre av att tillbringa dagarna i solen och på kvällarna värmer vi oss med Bordeaux-vin.

 

Vi tar en omväg förbi Kermaria och svalkar oss i kyrkan. Högt uppe på väggarna dansar döden runt i en danse macabre med alla från trubaduren till kungen själv, som klagar och säger att han inte fått lära sig hur man dansar till ”sådana vilda rytmer”. Varje dansare har sin egen sirligt präntade vers med undanflykter, men döden har alltid svar på tal. Ingen undkommer honom, det är en påminnelse om hur digerdöden drog fram i mitten av 1300-talet. Vi fyller på vattenflaskorna och känner oss mer levande än någonsin.

 

EFTER MORLAIX svänger vi sydväst. Nu passerar vi byar berömda för enorma enclose paroissiaux – triumfbågar, kalvarieberg och benhus vid kyrkorna. Jesus och lärljungarna är skulpterade i moderiktiga renässanskläder med pipkragar och man kan riktigt höra snacket gå i Guimiliau på 1500-talet när de fått höra om grannbyns skrytbygge.

 

– Har du hört Jean-Paul, grabbarna i St Thégonnec bygger världens största enclose paross... pariss... – fan att det ska va så svårt att uttala – paroissiaux, och de säger att vi aldrig får råd med ett lika stort!

 

– Det var det jävligaste! Ring in alla hantverkare du kan få tag i, spendera varje franc vi fått in på sjöfarten, nu ska dom få se på fan!

 

VI FORTSÄTTER MOT CROZON där en man rullar ut ur snabbköpet med sin cykel. Vi förstår att han inte ville ställa den utanför, det är ett mirakel i kolfiber. Lätt som en fjäder. M provlyfter den med ett finger, och jämför med våra packåsnor. Mannen berättar att han var fransk mästare i cykling på 60-talet, men aldrig fick till det i Tour de France. Där var Jacques Anquetil kungen.

– J’ètais nul dans les montagnes, förklarar han. Jag var en nolla i bergen. Nu har jag Parkinson och kan knappt ta mig upp på cykeln, men jag cyklar varje dag. C’est une passion!

 

Parkinson eller ej, han fräser iväg som en pil. Några dagar senare i en annan del av Bretagne susar en bekant profil förbi. Det är monsieur Kolfiber.

 

PÅ VÄG MOT DOUARNENEZ vimlar stränderna av folk i alla åldrar med hink och spade. Det är ebb och det handlar inte om att bygga sandslott utan det är dåliga nyheter för de pilgrimsmusslor som snart ska få sin sista vila på familjen Fransons tallrikar.
M kommer ut från ett pâtisserie med något insvept i papper.

– Fråga inte vad den kostade, säger han.

 

Det kunde vara en tegelsten, den är underligt tung. Vi stretar vidare, allt tröttare, men vi bara ska hinna ut till spetsen. Det tar en evighet i motvinden som sveper in från väst och solen står lågt och bränner i ansiket.

 

Äntligen når vi Pointe du Van och vandrar ut mot klippkanten på stigar mellan ljungsnår. Matta vecklar vi upp pappret. Det var ingen tegelsten utan snarare en guldtacka – en Kuign Amann, den bretonska kakan som mest består av smör. Utsikten är andlöst vacker och kakan precis vad vi behöver, just där och just då får vi en smak av himmelriket.

 

KAKDOPADE ORKAR VI FORTSÄTTA ut på Pointe du Raz. Längre västerut kan man inte komma. Vilda malströmmar möter tidvattnet. Havet kokar. Plötsligt ser vi hur små fiskebåtar kastas omkring i virvlarna. De är från Île-de-Sein, en ö som reser sig knappa en och en halv meter över havet. Franska staten har förgäves försökt tvinga befolkningen att flytta till fastlandet, men människor som frivilligt ger sig ut i små båtar i de här vattnen fruktar inga myndigheter.

Vi har aldrig sett något liknande. Vår motvindscykling känns som en spavistelse i jämförelse. Vi blir kvar tills solen börjar gå ner och påminner oss om att vi måste hitta nattlogi.

 

En dag möter vi ett spanskt par. Hans hoj syns knappt under Ortlieb-väskor toppade av tält och sovsäckar. Hennes utrustning? En beautybox på pakethållaren, annars ingenting. Hon försvinner in i en affär, och han studerar diskret vår packning. Det behövs ingen pratbubbla, vi vet att han tänker ”hur har killen fått sin tjej att dra runt på sina egna grejer?” Själv vill jag rusa efter henne och få lite packningstips. M tycker inte att det är en bra idé.

Det tycker han inte heller att det är när jag vill stanna och ta på regnjackan när det kommer en skur. Jag stannar ändå och tar skydd under ett tak. Plötsligt slås ett fönster upp och jag hinner tänka att nu kommer den, min första franska utskällning. Men istället för att be mig dra säger damen i fönstret att jag gärna får ta skydd i hennes garage. Jag får fram på knackig barnfranska att jag måste fortsätta, min man är redan utom synhåll.

– Stackars ni, lycka till!

Det är något med cykling som gör fransmän glada. Innan hade jag fördomar om franska bilister, men de tappar inte tålamodet ens på smala vägar där de måste krypköra efter oss kilometervis tills de får möjlighet att köra om. Ingen tutar ens.
Från Vannes tar vi tåget tillbaka till Gare Montparnasse. Vi leder ut cyklarna och går en bit. Hur var det nu: inte kan man cykla i Paris? Men så säger jag till M:
– Ska vi inte cykla ändå?

– Det är klart vi ska, vi är ju i Frankrike.