• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mallorca - efter grisfesten

    Mallorca var synonymt med billig massturism, grisfester och fylleslag. Men för 15 år sedan bestämde man sig för att uppgradera. Målet var färre men rikare turister och mindre slitage på miljön. Vagabond åkte dit för att se hur långt man kommit.

    Mallorca - efter grisfesten
    Lantliga agriturismhiotellet Son Pons ligger mellan Buger och Sa Pobla

    I det gamla palatset med takutsikt över katedralen och patio med ståtlig palm låg förut en tyrolerkrog där tyska turister svingade tunga ölsejdlar och åt skinkstek. Men när jag nu står på innergården och ser mig omkring är synen en helt annan. Där ett tunt vinglas, där en getostsallad, där ett par dyra märkessolglasögon.

    Förvandlingen av huset på Calle Apuntadores 3 i Palmas gamla stad är typisk för Mallorcas nya image. Då krogen El Tirol. Idag chicka Hotel Tres. Då umpa-bumpa-musik, skrål och bröl. Idag fågelkvitter, enstaka klirr från kaffekoppar och lågmälda konversationer på många olika språk.

    I mitten av nittiotalet kom första pressmeddelandet till Vagabond om att Mallorca skulle renoveras. Slitna betonghotell skulle renoveras eller rivas, turistorterna skulle förskönas och hela ön skulle uppgraderas från billig och sjaskig massturism med grisfestknorr till penningstinn och tjusig massturism utan grisfestknorr.

    Lycka till! minns jag att jag tänkte sarkastiskt.

    Men när jag idag 18 år senare reser kors och tvärs över ön i jakt på Mallorcas nya image upptäcker jag att åtmin-stone en del av ambitionerna slagit in. Playa de Palma har inte blivit den koldioxidneutrala turistort med spårvagnar i skytteltrafik in till centrum som man drömde om. Pengarna tog slut. Och många av fulhotellen och tyska korvbarerna på Avinguda Gabriel Roca är kvar.

    Men någonting har hänt. Få andra turistområden i världen applåderar krympande turism, men det gör man på Mallorca. Turistströmmen peakade för några år sedan på tolv miljoner, men har nu minskat till tio. Alla jublar, turistmyndigheter, lokalpolitiker och vanliga Mallorcabor.

    Och de som är kvar beter sig inte som förr.

    Barbara Mesquida driver en ekologisk vingård i byn Porreres.

    Servitrisen häller upp ekologiskt rödvin – jag läser på etiketten att det är från vingården Jaume Mesquida – ska lägga namnet på minnet – och försvinner ljudlöst bakom bardisken. Jag smuttar och vänder mig mot Ture Stendahl där vi sitter på hotell Tres rofyllda patio. Ture är en av hotellets ägare och kom till Mallorca för snart 30 år sedan. Han träffade en svensk tjej som bodde här och blev kvar. Nu bor han omväxlande här, i Schweiz, Thailand och Sverige och driver förutom hotellet ett företag som hjälper besökande filmproducenter med logistiken.

    – När vi för nio år sedan öppnade hotellet i gamla stan var gatan utanför slummig, fasaderna slitna och sotsvarta. Idag är ju allt helt annorlunda, renoverat och fräscht, säger han och läppjar på sitt mineralvatten.

     Han älskar Mallorca. Dels Palma, en katalansk storstad omgiven av hav, ett mini-Barcelona minus trängsel och brottslighet. Dels den storslagna naturen runt omkring.

    – Varför åka till Barcelona och trängas när allt för en perfekt storstadsweekend finns här? Och bara en halvtimme från Plaça Mayor är det landet med övergivna fincor, vilda åsnor, berg och vandringsstigar.

    Nu får det vara nog! Så tänkte lokalpolitikerna när de 2001 införde moratorium på byggen av nya hotell. Men det fanns undantag. Köpte man två- och trestjärniga hotell fick man riva och bygga nya fyrstjärniga. Och förfallna rikemanshus i Palmas gränder – ett sådant hus som Tres ryms i – fick göras om till hotell. Allt för att förverkliga visionen om ett tjusigare och mera posh Mallorca.

    Men kommunen hade inte mycket pengar utan tvingades lita på privata investerare. Många svenskar nappade. Ture var en av dem, men han var inte ensam. Flera av Palmas nya boutiquehotell, som symboliserar förvandlingen, startades av svenskar – en slump som ser ut som en tanke, som om vi ville snygga upp efter oss efter sextio- och sjuttiotalens grisfester. Uppgraderad och uppsnofsad turism har blivit ett svenskt signum.

    Joana Llado, hotellets vice vd, slår sig ner bredvid oss.

    – Fylle-Mallorca är ett minne blott, säger hon. Utom i Magaluf. Händer det något knasigt så händer det där. Turister som kommit på billiga restresor, är fulla hela dagarna och hoppar direkt från balkongen ner i poolen. Sådant händer bara i Magaluf.

    – Men var hittar jag det nya Mallorca med lantgårdar ombyggda till hotell, vinodlingar och ekologiska gourmetkrogar? frågar jag Joana och Ture.

    Ture nickar mot Joana. De är överens. Joana ber mig veckla ut min Mallorcakarta på det låga kafébordet och pekar på mitt vinglas. Just det, bergen, nordkusten och vingården Jaume Mesquida!

    – Ja! Dit åker vi!

     

    Marknaden i Palma stad.

    Jag rattar hyrbilen på nyasfalterade vägar genom Palmas industriområden och förorter. Palma är inte en sömnig hamnby, utan en spansk storstad, förstår man när man snurrar i trafikkaruseller och upp- och nerför långa motorvägsramper. Men jag kör inte mot de åtråvärda Tramuntana­bergen i väster, utan mot den bördiga hö- och gödselluktande slätten i öster. Efter en halvtimme parkerar jag i en gränd vid torget i den lilla sömniga byn Porreres och ger mig ut på jakt efter vinet.

    Jaume Mesquida är en av förklaringarna till öns vinrevolution. Från 12 till 65 vingårdar på tio år. Från enkla bordsviner för lokalbefolkningen till kvalitetsviner värda att exportera. Barbara Mesquida kommer ut på gatan och möter mig sedan jag ringt henne och förklarat att jag irrat bort mig, en bedrift i en by med färre än tusen invånare.

    Familjens vingård är inte ny, den startades redan 1945, men inriktningen på kvalitetsviner är ett senkommet påfund. Barbara och hennes bror, som är antroposof, driver numera vingården efter ekologiska principer. Pappan gillar inte nymodigheterna, han är rentav motståndare till dem, men han är gammal och sjuk och nu är det barnen som bestämmer.

    Barbara tar med mig i sin bil på dammiga vita grusvägar till odlingarna några kilometer utanför byn. Vinbuskarna övervakas av en förfallen väderkvarn och skimrar i ljusgrönt i den mjuka skymningssolen.

    – Vi var inte glada över alla växtgifter som pappa använde, så vi tog hit en tysk biodynamiker. Hon sa att vi inte skulle ha någon skörd alls om tio år om vi fortsatte med gifter. Så vi deponerade gifttunnorna samma dag och gick över till ekologiskt odlande, säger Barbara där hon går på den torra knaggliga åkern mellan de raka raderna av vinrankor.

    – Titta, lyssna! säger hon och pekar.

    – Är det inte underbart? Idag är det fullt av bin och fjärilar, precis som det ska vara. Odlingarna lever igen.

    Barbara och hennes bror sålde traktorn och skaffade sig två åsnor istället. Skörden blir inte lika stor som förr. Den buske som förut gav tre kilo druvor ger nu bara ett kilo.

    – Men kvaliteten! Den är skyhögt bättre. De ekologiska druvorna smakar gudomligt, säger Barbara.

    Senare vandrar vi mellan ekfat och ståltunnor på vingården och stannar för att smaka på Barbaras favoritviner.

    – Folk i baren i byn säger att vi är galna, ha ha. Men vi måste ta hand om landskapet. Turisterna måste ju ha något att titta på. Det är vårt ansvar att allt inte blir förött.

     

    Santi Taura på krogen med samma namn i samhället Lloseta.

    Maria Solivellas är inte utbildad kock. Allt hon kan har hon lärt sig genom att titta på hur hennes föräldrar, släktingar och vänner lagar. Hon har övat, ändrat lite, och övat igen tills hon hittat ett eget uttryck. Tillsammans med sin syster Therese Solivellas och svägerska Gemma Puig driver hon idag en av Mallorcas minsta och gulligaste bykrogar.

    På restaurang Ca Na Toneta i bergsbyn Caimari gör hon och hennes kompanjoner allt själva. Maria åker själv till bondgården och fiskehamnen och köper det hon vill ha.

    – Vi hade en romantisk idé, ville göra något annorlunda trots att vi inte hade någon erfarenhet av att driva restaurang, berättar Maria som slagit sig ner vid vårt bord där vi just avslutat hennes sexrättersmeny.

    När restaurangidén föddes jobbade Maria som dramaproducent på teater i Barcelona, medan syrran Therese var anställd på Iberias kontor på Mallorcas flygplats. De ville tillbaka till rötterna och hittade en liten lokal i byn Caimari.

    Systrarna tillåter bara lokala och färska råvaror.

    – På Mallorca idag är nittio procent av all mat importerad. De resterande tio procenten odlas av pensionärer. Vem ska ta hand om landsbygden när de dör? frågar sig Maria.

     

    I byn Lloseta på sluttningarna mellan bergen och slätten ligger gourmetkrogen Santi Taura, som drivs av en kock och konstnär med samma namn som restaurangen.

    – Vi gör fin mat, men använder bara lokala råvaror och vill att maten ska se enkel ut, säger Santi Taura.

    På väggarna hänger stora tavlor som han själv målat. På bordet har kyparen ställt fram nybakat oreganobröd, fling-salt och olivolja som kommer från svärföräldrarnas gård nära Sóller uppe i bergen.

    Jag äter Santis sexrättersmeny. Fiskkroketter i orange pumpasås. Fläskfilé med kokade solmogna tomater. Små kex i fruktsås. Allt är rejält och enkelt, men ändå snitsigt. Till och med notan gör mig glad. 30 euro för sex rätter är ett kap för att få smaka på Mallorcaturismens framtid.

     

    Maria, Gemma och Therese på bykrogen Ca Na Toneta i bergsbyn Caimari.

    Jag sitter på innergården till lantgården Son Pons. Låga byggnader av löst sammansatta grå stenar. Gamla kvarnstenar och rostiga jordbruksredskap. Skuggande palmer. På de omgivande åkrarna pågår skörden, men själva gården är numera omgjord till ett boende på lantgårdshotell med nio rum och en njurformad, iskall pool. Familjen Siquier har drivit jordbruk här sedan 1500-talet. Först de senaste åren har man kompletterat med hotell.

    Jag tänker på vad turism är och bör vara. Den kan föröda och förstöra; vara en del av problemet. Det kan också bevara och förädla; vara en del av lösningen. Barbara Mesquida, systrarna Sollivellas, Santi Taura och familjen Siquier har gjort sina val. Deras ambition är att hålla liv i Mallorcas landsbygd och locka besökare som dissar fylledyk från balkonger och hissar Mallorca bortom poolområdena.

    Å andra sidan, tänker jag, innebär förvandlingen att framtidens turister kommer från en annan samhällsklass. Ut: lågavlönade och obildade. In: högavlönade och bildade. Det är övre medelklassen som har resurser att njuta av ekologiska, tjusiga Mallorca som kostar mer att konsumera.

     

    I de dramatiska Tramuntanabergen har turismen alltid varit posh. Åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Frans-ka författarinnan Lucile Aurore Dupin, alias George Sand, hängde ju här, liksom polske kompositören Frédéric Chopin. Idag har skådisen Michael Douglas och stjärnmodellen Claudia Schiffer, liksom artisten Annie Lennox och John Lennons exfru Cynthia Charles och deras son Julian Lennon hus här – bara för att nämna några. Plus många andra lika svinrika som skygga toppchefer i globala företag som skaffat sig lyxvillor med terrasser som hänger ut över den branta klippiga kusten.

    Deià är den världsberömda konstnärsbyn som länge var hem åt brittiska författaren Robert Graves (Jag, Cladius). Stenhusen och kyrkan klamrar sig fast runt en kulle mellan taggiga bergstoppar och blanka Medelhavet, ett utsatt läge med hänförande utsikt. Inte så konstigt att 1900-talets konstnärer och konstwannabes vallfärdade hit.

    De kändisar som inte har eget hus i Deià tar in på La Recidencia, hotellet som startades av resebranschens gossen Ruda, Richard Branson. Inrymt i en byggnadsminneskyddad medeltida olivgård som idag rymmer hotellrum, gym, spa och konstgalleri.

    Unga brats från London och Saltsjöbaden äter lunch och dricker champagne vid poolen och pratar om senaste tennispasset och nästa investering. Jag ser mig runt. Inte ett barn. Var håller de små hus?

    – Njae, de är inte välkomna just nu, förklarar brittiska Louise Davis, hotellets pr-ansvariga som visat mig runt.

    – Barn är portförbjudna?

    – Nej, inte alls, svarar Louise. Sex veckor i slutet av sommaren, några veckor på hösten och över jul och påsk, då får de komma hit, men inte annars.

    Jag hör inte inga plask i poolen, däremot plopp från champagneflaskor. Fisken med grillade grönsaker är perfekt. Utsikten bedövar. Inkomsten per turistenhet är skyhög.

    Deia.

    Bar del Peix i Mercat Olivar i Palma.

    4 sköna utflykter på den förvandlade ön

    1. Söndagsmarknad i Pollença. Oliver, skinkor, ostar, kläder, leksaker. Trängsel, möten, stim och stoj. Avsluta med lunch-bocadillo på klassiska och vackra Café Espanyol på stora torget.

    2. Bad i Port de Pollença. En av Mallorcas minsta och mysigaste badorter. Känns nästan som på en liten grekisk ö. Trevlig strandpromenad, liten strand, kristallklart vatten, ljuvlig utsikt över Cap de Formentor.

    3. Söndagsmarknad i Santa Maria del Cami. Mallorcas största helgmarknad. Hit kommer alla, här säljs allt. Trottoarband som spelar, besökare som dansar, därtill ponnyridning för barn.

    4. Vingården Jaume Mesquida. Boka besök på den ekologiska vingården i byn Porreres – och njut av deras viner. Både avsmakning och flaskförsäljning. Stängt söndagar. Kontaktinfo på jaumemesquida.com.

     

    Mallorca-guide

    Antal invånare: 862 000.

    Tidsskillnad: nej.

    Bäst tid att resa: mars–juni och september–oktober.

    Storlek: 3 640 m2 (lite större än Gotland).

    Språk: spanska och katalans­ka. De flesta talar mallorquins-ka, en dialekt av katalanska. Många pratar engels­ka.

    Viktiga fakta: 10 milj turister/år, 4 milj mandelträd, 2 455 restauranger, 300 soldagar/år.

    Statsskick: Mallorca tillhör Balearerna som är en autonom region inom Spanien.  De andra öarna i ögruppen är Menorca, Ibiza och Formentera.

     

    Missa inte!

    Bar Central på Plaça Weyler i Palma. Klassisk bar för arkitekturnostal-giker. Bästa stället att kura in skymningen på med hjälp av iskall cerveza, nötter och sensuellt sällskap.

     

    Missa gärna!

    Magaluf och Palma Nova. Visst kan man här hitta billigt boende, men när man vaknat på morgonen vill man helst härifrån.

     

    Resa dit

    Till Palma. Direktflyg från Stockholm och Köpenhamn med charterbolagen plus Ryanair och Norwegian. Charter­flygen och Ryanair kör även från flera svenska regional­flygplatser under sommaren, då SAS även flyger nonstop från Stockholm. Mellan Göteborg och Palma kan du flyga nonstop med charter, Ryanair och Primera Air.

    från Barcelona. Iberia,  Norwegian, SAS, Ryanair och Vueling flyger nonstop till Stockholm och Köpenhamn.  Ryanair flyger under sommaren till flera svenska regionalflygplatser.

     

    Resa runt

    Tåg. Pendeltåg var 20:de minut från Palma till Manacor och Sa Pobla. Från Sa Pobla är det ca  4 km till Pollença och Port de Alcúdia, horariodetren.com. Dessutom 7 tåg om dagen med historiska trävagnar från Palma till Sóller, 17 euro, trendesoller.com.

    Buss. Bra bussnät mellan alla städer, byar och strandorter. Tidtabell på consorcidetran sports.org.

    Hyra bil. Alla uthyrningsbolag har kontor på flygplatsen. Boka på nätet hemifrån.

     

    Bo

    Hotel Tres, Calle Apuntadores 3, hoteltres.com, är ett svenskägt boutiquehotell i Palmas gränder. Utsikt över katedralen. Liten pool på taket. Från 1 500 kr/dubbelrum. Kan också bokas via charterbolaget Ving.

    Finca S'Olivaret, vid vägen mellan Alaró och Lloseta, solivaret.com. Inrymt i gammal bondgård i Tramuntanabergen. Pool med bergsutsikt. Vandringsstigar. Bra restaurang. Många erbjudanden utanför högsäsong, annars från 1 000 kr/dubbelrum. Kan bokas hos Fritidsresor där det klassas som Blue Unique-hotell.

    Son Pons, vid vägen mellan Buger och Sa Pobla, sonpons.com. Mysigt lantgårdshotell med pool och rustika rum med närkontakt med lands­bygden. Dubbelrum från 500 kr.

    La Recidencia, Deià, hotel-laresidencia.com. Lyxhotell med hög kändisfaktor. Pool, spa, tennis … rubbet. Startades av Richard Branson, ägs idag av Orientexpressen. Dubbelrum från 4 000 kr, men hotellet har ofta specialerbjudanden.

     

    Äta

    Bar del Peix, fiskbaren i saluhallen Mercat Olivar i Palma. Fina musslor i vitt vin och superfärska räkor och calamares. Billigt, stimmigt, väldigt gott.

    Bar Paco, köttbaren i andra änden av Palmas saluhall. Inte lika poppis, men en höjdare för dig som älskar spanskt kallskuret i form av skinkor och korvar.

    Nautic, Real Club Nautico de Palma, nautic-restaurant.com. Tjusig fisk- och skaldjurskrog på piren i hamnen i Palma. Terrass med utsikt över marinan. Gudomligt hummerris för 22 euro. Bra ställe för splash-out.

    Ca'n Pedro, Rector Vives 4  i Gènova (3 km från Palma), mesoncanpedro.com. Urspansk grillrestaurang med många rum     och stora terrasser. Hit ska du gå för att äta gott grillat kött. Boka bord!

    Santi Taura, två ställen, dels på 48 Calle Joan Carles I, dels på Calle 38 Guillem Santandreu, båda i byn Lloseta. Öns bästa sexrättersmeny med närodlat och ekologiskt. 30 euro/6 rätter. Boka bord i god tid.

    Ca Na Toneta, Horitzó 21, Caimari, canatoneta.com. Mysig restaurang med ekologisk och moderniserad regional mat. Drivs av tre kvinnor i liten bergsby. 28 euro/6 rätter.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!