Böckerna som fick Sverige att upptäcka världen

I början av sextiotalet började det skrivas en ny sorts reseböcker. Reportage- och rapportböcker som skildrade orättvisor i tredje världen. Jan Myrdal, Sara Lidman, Sven Lindqvist och Folke Isaksson blev våra ögon och öron mot en del av världen som dittills varit osynlig för oss.

Böckerna som fick Sverige att upptäcka världen
Afghanistan

Sommaren 1958 satte sig Jan Myrdal och Gun Kessle i sin klena stadsbil av märket Citroën 2CV och styrde mot Afghanistan. Siktade de på Guinness rekordbok eller en stjärna från Motormännens riksförbund? Nej, det vilade inget hjältemod över resan – det var så man tog sig till Asien på den tiden då flyget ännu var en exklusiv lyx för få.

Resan blev boken "Kulturers korsväg" (1960) som i sig ändå uträttade en sorts storverk: den blev början på en strid ström av böcker från resande svenska författare. Resmål: fattiga länder. Syfte: att rapportera om förtryck och nöd och berätta om andra livsformer än dem som levdes i vårt priviligierade västerland.

Alla paradigmskiften kräver rejäla tag med sopkvasten. Nu gällde det att göra upp med alla apolitiska och alltför blommiga reseskildrare.

"Reseromantikern", skrev Myrdal i förordet till Afghanistanboken, "döljer folkförakt under vackra ord som landskap, seder och bruk". Därefter slog han fast att världens kulturer är förvånansvärt lika, att en bonde är en bonde oavsett om han kommer från Dalarna eller Afghanistan. Det är mycket som är svårt att smälta med Myrdal men just den tanken gillar jag: att kulturskillnader bara är en tunn fernissa. Och det känns som om han var tidig med den åsikten.

När Myrdal runt 1960 ledsnade på sin föräldragenerations koloniala och etnocentriska attityder skrev svenska medier knappt alls om tredje världen – om inte västerländska intressen var inblandade. Visst fanns det internationella förebilder som gick mot strömmen, som amerikanska Life Magazine med sina fotoreportage från fjärran länder – och Oscar Lewis bejublade intervjubok med fattigt folk i Mexiko, "Five Families" (1959). Men i de nya reportageböckerna fick den lilla människan i tredje världen för första gången komma till tals inför en bred svensk publik.

Fram tonade en bild av hur västvärlden trots avkolonialiseringen fortsatte att trycka ner de fattiga såväl politiskt och ekonomiskt som med vapenmakt (Vietnam). "Plötsligt var sommaren full av lik", som litteraturkritikern Karl-Erik Lagerlöf formulerade det.

Jag läste flera av de svenska reportageböckerna från Asien och Latinamerika i början av åttiotalet när jag själv var på väg ut i världen som ung ryggsäcksluffare. Med sin radikala syn på världsordningen formade böckerna min bild av orsakssammanhangen mellan å ena sidan Europa och USA och å andra sidan de före detta kolonialiserade länderna. Min mottaglighet för nya perspektiv var lika stor som min reslust. Jag klämde storögt bok efter bok.

När jag idag, 30 år senare, läser om dem slås jag av hur svårforcerade vissa av dem var. Förlagen och författarna måste ha haft väldigt höga tankar om läsarna. Såväl Jan Myrdal som Sven Lindqvist och Folke Isaksson kunde plötsligt sluta berätta för att börja ställa upp tabeller med allt från Indiens produktionsresultat till Latinamerikas statsskulder – oändliga talserier med decimaler och allt. Eller som i Myrdals "Rapport från kinesisk by" (1963): namn, ålder och kön på varenda invånare i byn Liu Ling. Seriöst, trist och petimeternoga som i en forskningsrapport.

Men det var inte resultatet av dåligt redaktörande, det skulle vara så. En tro på den politiska sprängkraften i det nakna dokumentet. Myrdal förklarade i förordet varför det måste få vara torrt och tungt: "Jag har inte strävat efter att skriva en lättläst Kinaskildring. Jag har strävat att ge ett sådant material som jag själv under mina resor i Asien saknat". Som om han bara skrev för författare, forskare och intellektuella giganter, sådana som han själv, och inte för den läsande allmänheten.

Trots det blev Myrdals bok om den kinesiska byn en försäljningssuccé och början på en ny trend som tack vare internationella förlagssamarbeten spreds till bland annat Tyskland och USA. Myrdals intervjuer med bybor översattes till över tjugo språk. Förlagen kände doften av framgång och gav närmaste årtiondet ut ett dussintal böcker med förledet "Rapport från …" om allt från Kuba och Tunisien till mer nära företeelser som vardagen för städare ("Rapport från en skurhink", Maja Ekelöf, 1970) till livet i Västerås ("Rapport från medelsvensk stad", Sture Källberg, 1969). Rapportboken som genre var född.

Varför denna hype för realism? Litteraturvetaren Annika Olsson förklarar suget efter verklighet i avhandlingen "Att ge den andra sidan röst" med att vi i Sverige började inse att vi levde ett priviligierat liv samtidigt som vi anade att det pågick hemska saker i mörkret utanför strålkastarkäglan. Myrdal och company lyste upp i mörkret. De gav röst åt människor som tidigare varit osynliga och ifrågasatte därmed, menar Olsson, förhärskande strukturer i både det offentliga samtalet och samhället. Det var ju också under de här åren som de intellektuella började diskutera politik och moral på dagstidningarnas kultursidor, som tidigare mest handlat om kultur i en mer strikt mening.

De författare som ville och kunde resa var ändå ganska få. Det rådde ett underutbud på berättelser som bäst exemplifieras av det unga paret Lasse och Lisa Berg som 1966, utan att ha publicerat en rad tidigare, gick upp på Dagens Nyheter och fick förskottbetalt för en serie föreslagna Asienreportage. Och mer etablerade Jan Myrdal som 1962 fick ett förskott från tidningen Vi som han och Gun Kessle kunde resa och leva på i Kina i ett helt år. Vilken härlig känsla: delar av världen låg där oberättad och det fanns pengar att investera i dem som ville göra jobbet.

När man läser sextiotalsböckerna idag slås man först av felprognoserna. Som när Myrdal spådde att Afghanistan snabbt kommer att bli ett framgångsrikt välfärdsland eftersom "det aldrig blivit underkuvat och behåller sin självrespekt". Och när såväl Myrdal som Folke Isaksson och Sven Lindqvist siade tusen år till av elände i det av vidskepelse förlamade Indien. Kommunistiska Kina var ett föredöme för praktiskt alla, medan Sara Lidman konstaterade att kapitalistiska Sydkorea med sitt "oförminskade behov av u-hjälp" kommer att förbli fattigt eftersom amerikanska bolag fortsätter att suga ut landet.

För alla utom Myrdal tror jag ändå att missbedömningarna berodde mindre på dogmatiska analysmodeller och mer på det faktum att prognosmakeri är en gissningslek och inte en vetenskap. Historien kryper sällan fram i ett jämnt förutsägbart tempo, den gör snarare oförutsedda skutt och går från "avvikelse till avvikelse, med svaga vibrationer däremellan", som Nassim Nicholas Taleb skriver i "The Black Swan", en slagkraftig uppgörelse med alla meningslösa prognoser som i nutida medier.

Vad som slår mig mest med de svenska tredje världen-skildrarna är den massiva pessimismen som ligger som ett grundackord och brummar i bakgrunden. Folke Isaksson tar priset i dystopier i sin för övrigt kloka reportagebok "Har Indien en chans?" (1969). Världshistoriens värsta hungerkatastrof kommer att inträffa 1980, skriver han och refererar jordbruksexperten René Dumont: vi har att se fram emot folkvandringar, raskrig, klasskonflikter i enorm skala och asiatiska storstäder som förvandlas till överbefolkade, krälande, lidande helveteshål.

Men som vi vet, med facit i hand, fick undergången ställas in. Historien gjorde ännu ett krumsprång. Mellan 1970 och 2006 sjönk, enligt Världsbanken, den andel av jordens befolkning som är absolut fattiga från 27 till 5 procent. Kina fick välstånd, inte tack vare planekonomi utan med hjälp av den tidigare så förhatliga kapitalismen, medan Indien slapp fler stora svältkatastrofer – och istället fick uppleva en halvering av andelen fattiga och en fördubbling av läs- och skrivkunnigheten.

Sextiotalets världsresenärer höll med Kinas kommunistparti och Indiens befrielseledare om att gudstro var ett allvarligt hinder för framsteg och välstånd. Gott så, men ibland slog religionskritiken över i förakt, rentav äckel, också för människan bakom ritualen. När Sven Lindqvist i "Asiatisk erfarenhet" (1964) kom till indiska Benares, den heliga staden vid floden Ganges strand, blir beskrivningarna ruskigt etnocentriska. Heliga män, skrev han, är "uppblåsta som paddor" och har "slemmiga himlande ögon" och det vimlar av "andliga klåpare och profitörer". Lindqvist påstod nämligen att hinduismen drivs av profitbegär. Det finns, skrev han, ett behov av att "avsnuska hinduismens hjärta". Mycket vansinne kan man beskylla hinduismen för, men att påstå att dess innersta drivkraft är profitbegär är att skjuta bredvid målet. Kritik från vänster borde snarare ha inriktat sig på kastsystemets förmåga att upprätthålla förtryckande och irrelevanta hierarkiska strukturer.

Om böckerna har sin styrka i beskrivningar av hela samhällen har de sin svaghet i skildringar av enskilda livsöden. Trots att den lilla människan – de fattiga och förtryckta – får komma till tals handlar berättelserna sällan om något riktigt personligt. Istället pratar de flesta som om de representerade ett kollektiv (Indiens bönder, Afghanistans folk, Latinamerikas daglönare). Det finns förstås nyanser: Jan Myrdals och Folke Isakssons intervjupersoner pratar nästan uteslutande och om stora ting (revolution, produktion, krig), medan Sven Lindqvists informanter tillåts vara något personligare. Även författarna väljer hellre kollektivistiska än personliga perspektiv i anslagen. Det är inte ovanligt med meningar som börjar "Indierna anser … och "Kineserna tycker å andra sidan …".

Det som hör till den privata sfären får vi knappast veta någonting om. I Myrdals värld är allt stort, viktigt och ödesmättat. Ibland känns det som jag bevittnade en trailer för en gammeldags episk Hollywoodfilm där handlingen sammanfattas med tordönstämma. En film där Myrdal själv spelar en inte helt obetydlig roll. Som när han blir igenkänd av en okänd man i en sovkupé på tåget till indiska Patna: "Ni är Myrdal, inte sant? Mitt namn är Chowdry". Jag minns hur imponerad jag blev när jag läste den raden som ung ryggsäcksluffare i Asien på åttiotalet. Vilken gigant han är vår Jan Myrdal, tänkte jag.

Scenen där Myrdal noterar att han blir igenkänd i Asiens myller kommer från "Indien väntar" (1980), en blandning av livfulla reportage, stolpiga högstämda samtal och historiska tillbakablickar i ett högdraget besserwissertonläge. Skavankerna hade jag som ung läsare stort överseende med, eftersom boken ändå var rik på kunskap och reflektioner som man inte kunde hitta samlade någon annanstans.

Pompösa "Indien väntar" var ett värdigt avslut för genren. Därefter inträdde, med få undantag, ett nytt mediemörker över tredje världen som det tog många, många år att skingra.

10 böcker som förändrade Sverige

1.

"På svarta listan" (1960) av Per Wästberg. Den första litterära reseskildringen som på allvar tog upp apartheid i Sydafrika. Genomsyras av en vilja att korrigera svenskarnas felaktiga bild av den rådande situationen. Välbalanserad och välskriven. Mognare, försiktigare och mindre stöddig än den samtida Myrdal.

2.

"Kulturers korsväg" (1960) av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (illustrationer). Vid sidan av intervjuer, bombastiska miljöskildringar och analyser som andas framtidshopp bjuder boken på äventyr med en liten stadsbil som forcerar strida forsar och höga bergspass.

3.

"Rapport från kinesisk by" (1963) av Jan Myrdal. Borta är de egna subjektiva upplevelserna från Afghanistanboken tre år tidigare. Här varvas intervjuer med knastertorra beskrivningar av geografin och tabeller över byns socioekonomiska förhållanden.

4.

"Asiatisk erfarenhet" (1964) av Sven Lindqvist (text) och Cecilia Lindqvist (foto). Reportage som jämför utvecklingen i Kina, Indien, Japan och Formosa (Taiwan). Tät, analytisk och samtidigt full av närvaro. Kanske sextiotalets mest välskrivna tredje världen-reportagebok?

5.

"Samtal i Hanoi" (1966) av Sara Lidman. Nya perspektiv tack vare långa intervjuer med vietnameser och inlevelsefulla reportage om USA:s orättfärdiga krig. Gav solidaritetsrörelserna för FNL-gerillan råg i ryggen.

6.

"Slagskuggan – Latinamerika inför 70-talet" (1969) av Sven Lindqvist. Intervjuer, historiska exposéer, analyser och intryck från ett ojämlikt och fattigt Latinamerika som höll på att bygga upp sin enorma skuldbörda till USA och övriga västvärlden.

7.

"Har Indien en chans?" (1969) av Folke Isaksson (text) och Stig T Karlsson (foto). Politiska resereportage från en ambitiös indisk rundresa. Väldigt pessimistisk, men också full av klarsynta analyser och vackra formuleringar. Starkt reportage om barnarbetarna i Ferozabad, dit för övrigt fotografen återvände tillsammans med den mer positivt lagda författaren Lasse Berg i boken "I Asiens tid" (2000).

8.

"Fåglarna i Nam Dinh" (1973) av Sara Lidman. En samling reportage och krönikor om det pågående kriget i Vietnam, ursprungligen publicerade i Aftonbladet. Propagandistisk för FNL:s sak (många texter avslutas med postgironummer) och kritisk mot övriga medier i allmänhet och Ulf Nilsson i Expressen i synnerhet.

9.

"Afrika – ett uppdrag" (1976) av Per Wästberg. Ännu en reportagebok från södra Afrika. Apartheid är ännu den förhärskande ideologin i Pretoria. Klassiska reseskildringar blandas med personliga reflektioner och intervjuer med ett brett och spännande spektrum av afrikaner.

10.

"Indien väntar" (1980) av Jan Myrdal (text) och Gun Kessle (foto). Boken som länge var standardverket för alla som var intresserad av Indien. En spretig blandning av vrede, revolutionsförhoppningar och idylliska skildringar av den maoistiska naxalitgerillan – som Myrdal besökte också 30 år senare i "Röd stjärna över Indien" (2011).