Tao enligt Theroux

Resesällskap är fångna i en glasbur. Där innanför blir man en självtillräcklig enhet som världen utanför inte orkar tränga in i. Resandet blir mindre förutsägbart om man i stället reser ensam, även om känslan av utanförskap gör ont.

Tao enligt Theroux
Resa ensam ger mer, tycker Paul Theraux. Foto: Thinkstock

Flyga kors och tvärs, umgås med landsmän och ständigt vara uppkopplad för att i realtid berätta om resan för dem där hemma. Är det att upptäcka världen? Nej, nej, nej, svarar den amerikanske författaren Paul Theroux, som anser att en innehållsrik resa kräver uppoffringar (logga ut) och mod (res ensam)

Theroux slog igenom på sjuttiotalet med Den stora järnvägsbasaren, en bok om att tågluffa i Asien. Boken inspirerade en av reseskildringens stora ikoner, Bruce Chatwin, att snöra vandrarkängorna och bege sig till Argentina och skriva I Patagonien.

Efter 50 år som globetrotter, 35 år som reseskildrare och 10 reseböcker sammanfattatande han 2011 vad resorna lärt honom i essä- och citatsamlingen The tao of travel. Filosofiska citat om resandet blandas med diskussioner om vad resande författare genom tiderna tyckt om allt från turismens exotiserande till resans besvikelser.

Jag utnämner härmed Paul Theroux till den sista reseromantikern, en fullständigt otidsenlig typ som ännu tror på den långsamma resans och det spontana mötets magi. Möten som dessutom skildras utan ideologiskt motiverad välvilja. Han tror på sina egna känslor, även de griniga, och vad hans ögon ser. Blir han förbannad på en stroppig indier i en tågkupé struntar han i risken att bli kritiserad för kolonial attityd och ser till att det osar svavel om skildringen. Aldrig, aldrig ett historiskt dåligt samvete som yttrar sig i "alla är så vänliga och allt är så vackert här".

Resandet ska enligt Theroux ske på landbacken, helst med tåg. Att flyga är inte att resa. Punkt slut. Han "hatar att dimpa ner från himlen på nya platser …", i stället vill han långsamt "länka den ena platsen till den andra".

Han hyllar också idén om att resandet måste vara att kunna försvinna, om så bara för en stund. I sin bok om vedermödorna på vägen mellan Kairo och Kapstaden, Dark star safari (2003), sympatiserar han med Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Theroux förstår precis hur han måste ha känt det när han kröp som ett djur på alla fyra in i djungeln för att undkomma Marlows flodbåt. Ungefär: Kurtz var en galning, men hans vilja att hamna utom räckhåll är allmänmänsklig.

Och så reser han helst solo. Resesällskap är fångna i en glasbur. Där innanför blir man en självtillräcklig enhet som världen utanför inte orkar tränga in i. Resandet blir mindre förutsägbart om man i stället reser ensam, även om känslan av utanförskap gör ont. Ett nödvändigt ont ("Resande är inte semester, och ofta motsatsen till vila") som alla reseskildrare måste uthärda för att det ska bli bra texter ("Perioder av akut känsla av ensamhet är en grundläggande del av resandet").

Eller som Madame de Staël, känd för sina litterära salonger i 1700-talets Paris, formulerade det: "Resande är ett av de sorgligaste nöjena i livet."

Tao betyder väg – vägen du måste ge dig ut på för att skaffa dig kunskap och insikt. Resandets tao enligt Theroux: res ensam, res lätt, res landvägen, stäng av mobilen och skaffa dig minst en ny vän där ute.

Den här texten publicerades första gången i Dagens Nyheter Boklördag i oktober 2011.

Läs mer

Bruce Chatwin: Vandraren som klev in i litteraturen.

Essä: Reseskildringen måste uppdateras.

Krönika: För den som reser är världen vacker.