• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jaktturism – räddningen för djuren?

    Jaktturism väcker ofta mycket känslor. Om man bortser från eventuella moraliska aspekter så finns det dock exempel där jaktturismen bidrar till att bevara djur och natur. Är det kanske till och med så att jaktturismen, rätt utförd, kan klassas som ekoturism? Vår chefredaktör har gjort en djupdykning i detta laddade ämne.

    Jaktturism – räddningen för djuren?

    Ett laddat ämne

    Den namibiska savannen består i stor utsträckning av taggar i alla dess former. De fastnar överallt när vi smyger genom det torra busklandskapet. Efter en liten stund rinner blodet längs mina smalben. Jag skulle tagit långbyxor. Plötsligt stannar jaktguiden Peter Becker till framför mig. Han böjer lätt på benen och spanar i kikaren.
    Han vinkar till sig jägaren bredvid mig.
    – Oryx, en stor en, viskar Peter.
    Den ståtliga oryxantilopen står i en gräsglänta 60–70 meter bort. Jägaren lägger an. Sekunden senare avbryts cikadornas surrande sång av en hög knall.

    Jaktturismen beräknas omsätta 200 miljoner dollar per år i Afrika. Och ämnet är laddat på mer än på ett sätt. Att skjuta vilda, vackra djur främst för nöjes skull sticker i ögonen på många. Andra menar att jakt är det mest natur­liga i världen och något som vi levt med i tusentals år. Köttet är helt igenom ekologiskt och djuren får leva ett liv i det fria till skillnad från till exempel uppfödda grisar och kycklingar.
    Hur fungerar då jaktturismen i praktiken? Utarmar jakten inte djurstammarna?

    Vi återvänder till Namibia och antilopjakten med jakt­guiden Peter Becker. Peter bor med sin familj utanför Kalkfeld i närheten av Otjiwarongo i Namibia. Han och familjen är boskapsfarmare, men tar också emot betalande jaktgäster. Jakten sker på familjens mark och på några olika granngårdar. Den totala jaktytan är omkring 40 000 hektar, vilket är ett mycket stort område med svenska mått mätt. Ett vanligt jaktlag i Sverige har i regel 300–1 500 hektar mark att jaga på. Det som jagas på Beckers mark är olika sorters antiloper, som lever helt fritt.
    – Vi tar emot 10–12 gäster per år. Tidigare hade vi bara boskapsskötsel. Då försökte vi, liksom alla andra boskaps­ägare, att minimera viltet på marken som konkurrerade med boskapen om föda. Vi hade inte heller något intresse av att bevara något annat än betesmark. Det enda som behövs för framgångsrik boskapsskötsel är gräsytor.
    Peters granne, Gero Elshorst, som också är boskaps­farmare, har sedan några år tillbaka anordnat jaktsafaris på sin fars mark.
    – Djuren hade inget värde innan jakten. Nu är varje djur värt pengar. En kuduantilop är idag värd 1 000 euro i fällavgift. Till detta tillkommer förstås köttet man får. Det är mycket pengar. Nu har folk som inte ens är intresserade av jakt eller viltvård ett ekonomiskt incitament för bevara viltet och dess betesmarker. Jakten kan de ju leja ut till någon som har intresse för det.
    Öster om Namibia, i Kenya, är all jakt förbjuden sedan 1977. I områdena utanför nationalparkerna beräknas an­­talet vilda djur ha minskat med 40–90 procent sedan dess. Befolkningen på landsbygden har spridit ut sig och boskapen är de enda djur som har ett värde för dem. Allt annat än gräsmarker försvinner och alla djur som konkurrerar med boskapen utrotas. Vissa menar att detta skulle kunna ha förhindrats om jakt varit tillåten och de vilda djuren hade haft ett reellt värde som gett de bofasta värdefulla inkomster. I en rapport från World Conservation Union, där Världsnaturfonden (WWF) ingår, konstateras att inkomsterna från jaktturism i högre utsträckning stannar kvar i landet jämfört med vanlig safari- och ekoturism, som ofta bedrivs av stora, utlandsägda bolag.

    Jaktturism, ett ämne som ofta väcker mycket känslor.

    Jaktturism, ett ämne som ofta väcker mycket känslor.

    Jaktturism sker ofta, av naturliga skäl, i områden som domineras av vildmark. Infrastrukturen är ofta dålig och arbetstillfällena är få. Tjuvjakten är också ofta utbredd. I Kenyas grannland, Tanzania, är jakt tillåtet. I Tanzania finns 130 olika jaktområden på 250 000 kvadratkilometer, vilket är nästan 27 procent av Tanzanias totala yta. Nationalparkerna utgör jämförelsevis bara 14 procent av landet.
    I jaktområdena har den legala jakten blivit en viktig inkomstkälla, men också en viktig faktor för att bekämpa tjuvjakten. Vill du bli en jaktarrangör i Tanzania måste du betala några hundratusen kronor per år i arrende för jaktmarkerna, men du måste också ta på dig att sköta antitjuvjakts­arbetet på markerna samt involvera och ekonomiskt stötta befolkningen i närområdet, till exempel genom att bygga skolor, hälsokliniker eller liknande. Detta innebär att 27 procent av Tanzanias yta får någon form av skydd och viltvård. Dessa områden tjänar också pengar, vilket indirekt gör att färre involverar sig i tjuvjakt. Många av de mest effektiva tjuvjägarna rekryteras till och med över till den lagliga jaktverksamheten.
    Enligt rapporten från World Conservation Union förblir vildmarksområdena där jakt sker i regel mer orörda än motsvarande områden med vanlig safariturism. Jaktturismen är med andra ord i högre grad low impact, high income jämfört med övrig turistverksamhet. Många om­­råden tar bara emot ett litet antal gäster per jaktsäsong, i övrigt så fortsätter viltvården och antitjuvjaktsarbetet året om – i områden som har få eller inga inkomstmöjligheter i övrigt. Omkring 18 500 gästjägare beräknas jaga i Afrika per år och bara i Sydafrika, som är det vanligaste jaktlandet, beräknas jakten varje år omsätta 100 miljoner dollar.

    Jakten är hårt reglerad genom lag. Antal djur som får skjutas, jaktsäsong, vilka djur och vilken jaktmetod som får användas är reglerat i detalj. Om jägaren avviker från detta regelverk gör denne sig skyldig till jaktbrott, som i alla länder anses vara ett grovt till mycket grovt brott.
    Därmed inte sagt att det inte finns dåliga exempel och arrangörer som profiterar på olaglig och oetisk jakt. Exemp­len som finns är ofta hårresande och djupt tragiska, som amerikanen som inte var intresserad av jakt men som ville skjuta en kuduantilop för trofén. En kudu tillhandahölls av den mindre nogräknade jaktarrangören – i en hästvagn. Ett skott rakt in i vagnen, sedan var kunden nöjd och kunde återvända hem. Det finns också jakter där viltet inte tas tillvara utan får ligga och ruttna i skogen. Detta uppges ske vid vissa vildsvinsjakter i muslimska länder, där vildsvinet anses vara ett orent djur. Ett annat förkastligt exempel är när en intet ont anande jägare får smyga in i bushen och ett djur hålls i fångenskap fram till dess att jägaren närmar sig. Det finns förstås också gånger där jaktarrangörer, för att optimera sin egen vinst, har skjutit fler djur än vad de på laglig väg tilldelats av myndigheterna.

    Jaktturismen skiljer sig förstås åt mellan länder, regioner och vilket vilt som jagas. En antilopjakt i Namibia är inte detsamma som en elefantjakt i Tanzania eller en råbocksjakt i Polen. En sak har dock de goda exemplen gemensamt: de bevarar viltet och markerna som djuren lever på. Utan viltet blir det ingen jakt, och därmed inga pengar eller arbetstillfällen. Jägarna, det vill säga kunderna, är också mycket måna om naturen och naturupplevelsen i stort. De vill jaga i orörda områden.
    Men kan man verkligen jaga elefant som nämns ovan?
    Är det lagligt? Svaret är ja. Jakten är dock inte särskilt vanlig och den väcker ofta starka känslor – elefanter är vackra och sällsynta. Dessa jakter får ofta också symbolisera den vite mannens rikedom och utnyttjande av Afrika för eget nöjes skull, vilket gör denna jakt än mer laddad. Spaniens kung, Juan Carlos, trampade rejält i klaveret sommaren 2012 då hans elefantjakt i Botswana uppmärk­sammades över världen efter att han fallit och brutit höften. Mitt under brinnande finanskris gav han sig ut på en lyxig och kritiserad jakt. Men inte nog med det – han var ordförande för WWF i Spanien. Kung Juan Carlos bad till slut om ursäkt och hans ordförandeskap för WWF avslutades. WWF tyckte inte att han passade som ansikte utåt för organisationen, men de kritiserade egentligen inte jakten i sig. Roland Gramling, talesperson för WWF i Tyskland, kommenterade kungens elefantjakt i medierna:
     – Tjuvjakt dödar 12 000 elefanter per år. Vi har lärt oss, vilket kan vara utmanande för djur- och naturbeskyddare, att i vissa fall kan reglerad jakt accepteras då det minskar fattigdomen som är bränslet till tjuvjakten.

    Impalor, ett av de vanligaste jaktvilten i Afrika. Köttet smakar utmärkt och är helt igenom ekologiskt. Ett kilo nötkött på tallriken beräknas kräva fem gånger så mycket energiåtgång än motsvarande vikt i viltkött.

    Impalor, ett av de vanligaste jaktvilten i Afrika. Köttet smakar utmärkt och är helt igenom ekologiskt. Ett kilo nötkött på tallriken beräknas kräva fem gånger så mycket energiåtgång än motsvarande vikt i viltkött.

    Den lagliga elefantjakten baserar sig på att vissa grupperingar av elefanter blir för stora för området det lever i, till exempel i en nationalpark som omges av bebyggelse. En eller flera individer måste då skjutas av. Tillstånd ges då av myndigheterna för så kallad skyddsjakt. En jaktarrangör kan då erbjuda denna jakt till betalande jägare, som då skjuter av djuren istället för att nationalparksvakterna gör det. Bonusen med att ge tillstånden till en jaktarrangör är att man då kan ta ut en fällavgift, som går direkt till vilt­vård. Fällavgiften för en elefanthane ligger ofta på några hundratusen svenska kronor. Tillstånden som ges är mycket detaljerade. I de flesta fall är det ett gammalt djur som snart ändå ska dö som får skjutas.
    Sedan kvarstår självklart alltid den rent moraliska aspekten av elefantjakt. Och det är ingen tvekan om att den doftar lite kolonialt unket.
    Jakten på antiloper är mindre känsloladdad. Det finns gott om antiloper och hela djuret används, framförallt det välsmakande och ekologiska köttet.

    Jaktturismen kan vara moraliskt laddad och det finns dåliga exempel, men när den fungerar som det är tänkt kan den bidra till att djur och naturområden får ett värde som de inte haft tidigare. Jakten bidrar ekonomiskt till befolkningen i avlägsna områden, ger ekologiskt kött på tallriken och minskar
    tjuvjakten. Rätt utförd jaktturism bevarar troligtvis också den ursprungliga vildmarken mer än vad vanlig safari­turism gör. Men måste man ändå jaga? Skulle inte det ideala vara om gästerna i sedvanlig ordning ändå jagade med kamera istället för gevär? Jag frågar Peter Becker i Namibia om han skulle vilja ha safari­turister på sin farm.
    – Absolut. Men hur ska jag få hit folk? Vi har varken elefanter, giraffer eller lejon på marken. Då får jag sadla om och skaffa mig en egen liten djurpark, som en av grannarna har gjort. Han har stängslat in sin farm och har hela Big Five därinne. Det är vad safarituristerna vill ha, eller så besöker de nationalparker som Serengeti eller Masai Mara, men däremellan finns det tyvärr inget intresse för att vare sig uppleva eller bevara Afrikas djurliv.

    Mer att läsa på webben

    • Sök på Tourist hunting in Tanzania, IUCN Species Survival Commission. En oberoende rapport från World Conservation Union. Om turistjakt, hur den fungerar och hur den påverkar djurbeståndet i Tanzania.

    • Sök på Environment Magazine och Exploitation or conservation? Can the hunting industry in Africa be sustainable? Negativt och positivt om jakt i bevarandet av Afrikas djurarter.

    • Gå in på wwf.panda.org och sök på hunting-for-conservation i sökrutan. Om hur WWF startade laglig, kommersiell jakt i ett område i Kamerun, vilket gjorde att tjuvjakten försvann.

    Internationell "krav"-märkning saknas

    All jakt är hårt reglerad genom respek­tive lands lag. I fattiga länder med svag rättsstat kan det, av naturliga skäl, finnas högre risk för korruption. Hur utbredd korruptionen är bland myndigheter som reglerar den lagliga jakten är okänt. Vid jakt i de vanligaste jaktländerna i Afrika är detta inget problem, medan problemet kan misstänkas förekomma till och från i en del länder i Centralafrika. Någon övergripande internationell "krav"-märkning av jaktarrangemang finns inte i dagsläget.

    Cirkapriser kostnad per skjutet djur/fällavgift, Namibia

    Kuduantilop 9 000 kr
    Oryxantilop 4 000 kr
    Gnu 9 000 kr
    Elandantilop 12 000 kr
    Springbock 3 000 kr
    Impala 3 500 kr
    Ellipsvattenbock 20 000 kr
    Vårtsvin 2 500 kr
    Buskbock 4 000 kr

    I Namibia beräknas jakturismen bidra till 2,3 procent av landet BNP.

    Visste du att …

    … flera av Världsnaturfondens grundare var storviltsjägare? Organisationen grundades 1961 för att bevara Afrikas ursprungliga djur och naturområden. Idag är WWF en av världens största miljö- och naturvårdsorganisationer, med över 5 miljoner medlemmar världen över.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!