Dominikanska republiken: Karibiska rytmer och grönskande hemligheter

Långt ifrån allt-inkluderat-hotell med privatstränder finns ett annat Dominikanska republiken. Där bergen veckar sig i nyanser av grönt, där vågorna skummar in över folktomma stränder och där taktkänsla är att frigöra höfterna från resten av kroppen. Här är livet både kamp och glädje, religion och passion.

Dominikanska republiken: Karibiska rytmer och grönskande hemligheter

En-två, en-två. En-två, en-två.
Neonljusen fladdrar till synes slumpmässigt över det lilla dansutrymmet framför baren men jag har minsann börjat fatta det här med merengue. Takten sitter. Fötterna är med. Jag känner mig redo att börja involvera resten av kroppen. Få lite feeling.
– No no, no penguin! ropar han som för och släpper plötsligt mina händer.
Så börjar vi om. En-två, en-två. No penguin alltså. Hur hamnade jag på det här dansgolvet och i det här sällskapet överhuvudtaget?
De med klackar och chiffong. Jag med jeanskjol och gympaskor. De som gått på danskurs. Jag som hade tänkt titta på.
Genom neonflimret ser jag bartendern mortla mynta för fulla muggar. Han häller upp mojitos med ena handen och trummar takten med den andra. Medan mina fötter gått över till att trampa en-två-tre-fyr, i en dominikansk bachata. Nu säger han att jag har talang. Pingvinen i mig får hållas kort.

På klubben Replay i Las Terrenas kan du svänga höfterna.

Innanför de grälla träfasaderna i kvarteret som kallas Pueblo de Pescadores – fiskebyn – har ett lågsäsongs­sömnigt Las Terrenas börjat vakna till liv. Dagen har växlat mellan regn och solsken men temperaturen har varit behaglig. Atlantkustens vågor har varit vänliga och de gulgröna palmbladen har frasat ovanför våra huvuden ute på landtungan väster om byn, där sanden är som lenast under fötterna. De franska pensionärerna har förstås spelat boule och druckit pastis, och sedan farit vidare på sina fyrhjulingar med vinden som en hårfön i sina flyende frisyrer.

Las Terrenas, på norra delen av Samanáhalvön, med lång strand och minst lika lång fransk kärlekshistoria.

På Samanáhalvön kan man klara sig rätt bra på franska, trots att spanska är språket i Dominikanska republiken. Det fanns en tid när kolonisatörer och erövrare avlöste varandra i den här delen av landet. Både Spanien, Haiti, Frankrike och USA har periodvis ockuperat området, och även om inte fransmännens makt höll så länge har de genererat turistströmmar som varit desto mer beständiga.
Därför äter vi frukost på det franska bageriet i byn, en tidig morgon innan vi åker till Los Haitises. Enligt sitt gamla namn ligger nationalparken "mellan berg". Det låter helt rimligt efter att ha färdats på den kurviga vägen över Samanáhalvön, kantad av grönveckade sluttningar och röd jord. En väg som skär och skruvar sig fram till bryggan där vi stiger i båten och far söderut över sundet.

 

Mangroveskogen i Los Haitises bevarar ett helt ekosystem.

Det börjar med en grå pelikan. Och en till. Sedan är det ingen idé att hålla räkningen längre, för de kommer från höger och vänster, högt och lågt. Med näbbarna stramt indragna mot hakan, som om de hade nackspärr. Vi kör slalom mellan öarna, och igenkänningen styr tankarna till södra Thailand eller Halongbukten i Vietnam. Samma typ av skärgård med toppiga, grönfluffiga kalkstensbumlingar i klargrönt vatten.
En vit häger står statystilla i vattenbrynet, där mangrove­­skogens väldiga rötter välver sig upp över vattenytan och verkar slåss om utrymmet. Det är ett väldans trassel. Men krabbor, fisk och små räkor trivs perfekt. Där bladen faller ner och förmultnar får de sin näring, och sedan skogen blev nationalpark 1976 skyddas den från avverkning. Därmed avvärjs hotet mot ett helt ekosystem.

 

Tufsiga kalkstensöar i Los Haitises, där pelikaner och fregattfåglar häckar.

Långt innan Christofer Columbus steg iland på nord­kusten en dag hösten 1492, och döpte ön till Hispaniola, levde taínofolket här. I nationalparken har man hittat deras lämningar i form av keramikkrukor, målningar och ristningar. Vi ser deras avbildningar på väggarna i droppstensgrottorna: lindade barn och dansande shamaner. Valar, hajar, fladdermöss och kajmaner. Tyvärr syns en del senare bidrag till "konsten" också. Klotter från klåfingriga besökare som bara måste lämna lite avtryck inför framtiden. Som om de riskerar att utrotas som grupp de med, precis som taínofolket.

Bevarade ristningar från taínofolket.

Columbus landstigning på nordkusten var inte den första i Karibien, men kom att bli den viktigaste i den spanska erövringen av området. Och en katastrof för urbefolkningen. När han lade till med sina tre skepp Niña, Pinta och Santa Maria togs Columbus emot med vänlighet och intresse från taínohövdingarna, som gärna bytte till sig europeiska varor mot sitt guld. Nästa gång kom han med sjutton skepp och 1 500 personer, och förslavningen av folket inleddes. Det bjöds på motstånd, men att försvara sig med pilbågar mot eldvapen var förstås hopplöst. Förutom strider med dödlig utgång var det också nya sjukdomar som tog taínofolkets liv.
– Kvinnor som var gravida försökte döda sig själva eller framkalla missfall, för att deras barn skulle slippa födas in i slaveri, säger vår guide, när vi begrundar en av väggarna, där droppstenar hänger som stearinspill i dunklet

Rotsystemen vindlar genom grottorna där taíno­stammen en gång levde.

Stranden i Encuentro är sig inte riktigt lik. Men det är bara bra, tycker Antonio "Emmy" Sanchez. För tjugo år sedan var det hit han åkte när han ville ägna hela helgen åt att bemästra vågorna. Visst fanns det okej surf bara ett stenkast från hans hem i Santo Domingo på sydkusten, men inte som här på nordkusten. Här upprepar sig bra vågor konstant, och drar in som volang efter volang mot den ljusa stranden.
När Antonio var ung var det inte många som surfade i Dominikanska republiken. Ett trettiotal personer kanske, och bara ett par kvinnor.
– Folk brukade titta på mig som om jag hade två huvuden. Så konstig var jag, säger han och vänder sig för att heja på några gamla vänner i vimlet av folk och brädor.
Högtalare basunerar ut allt om de senaste prestationerna och domarnas poäng. Långa kameraobjektiv riktas mot vågorna och de som för tillfället guppar där ute, i väntan på nästa chans att få visa upp sig. Det är tävling för nybörjare och veteraner, lokala och internationella. Och en chans för Dominikanska republiken att visa sin styrka som surfnation.

Rossi Rosario, surfare på Playa Encuentro.

Fenomenet som brukar kallas localism – att lokala surfare agerar oschyst och försöker stänga ute andra från vågorna, existerar i princip inte här. Det finns så långa öde stränder och så många "breaks" att det räcker till alla. Det betvivlar vi inte när vi promenerar ensamma längs stranden, på väg hem till vår bas i actionsportiga Cabarete.
Vi känner oss förstås nödda och tvungna att försöka smälta in. Så vi börjar morgonen med yoga. Det hör liksom till att göra något fysiskt eller åtminstone ha som målsättning att göra det när man är i Cabarete. Kanske surfa, dyka, åka mountainbike eller testa canyoning.

Alla gör yogaställningen Barnet, utom Lily. Hon gör Hunden.

Här och där längs huvudgatan ser vi reklam för ­adrenalintriggande aktiviteter och avslappnande spabehandlingar, men där vi tagit in går man lite längre. Förutom kitesurfskolan, ett crossfitgym och en skate­boardramp finns här – en cirkusskola. Akrobatik känns ändå lite övermaga i denna arla morgonstund så jag väljer ett mjukt uppvaknande på yogaterrassen.
Yorkshireterriern Lily går runt och nosar på deltagarna, medan instruktören Molly O'Meara leder oss genom en inledande solhälsning. Vi gör kobran. Krigaren. Hunden.
Sedan blir det alltmer avancerat när vi ska hålla ut längre, vika oss dubbla och sträcka oss mer än vi trodde var möjligt. Värmen är redan påtaglig och svetten gör svidande räder ner i ögonen. Molly utlovar extra mag­övningar som en liten överraskning och lurar mig slutligen in i mitt livs första riktiga huvudstående. Inget mindre än ett litet mirakel alltså.
Efteråt ligger jag utslagen på rygg och blundar, när jag känner en dutt i pannan och doften av lavendelolja. Jag är märkt och godkänd.
– Good job today, viskar Mary.

Kaffet odlas i bergen, och kostar tre kronor hos Margarita i Puerto Plata.

I byn Munoz, strax utanför Puerto Plata, går den brittiska pensionären Billy med pigga steg förbi skolbyggnaden. Hon ska möta upp två killar hon träffat dagen innan, och undervisa dem i engelska.
– Jag har ändå inget annat för mig, och jag tycker att det är kul! Det här är så långt ifrån allt-inkluderat-turism man kommer, konstaterar hon och skrattar.
För samtidigt som de stora hotelljättarna i Punta Cana på Dominikanska republikens östkust lockar till sig stora grupper till sina inmurade komplex med buffémat och privat­stränder, finns också en annan sorts turism i landet.
Till exempel här, i en liten by i norr, där en stor del av befolkningen är papperslösa haitier. Häromkring fanns förut flera sockerrörsodlingar, men sedan några år har plantagen lagts i träda och jobben upphört. De haitier som fortsatt lever här gör det under ständigt hot om utvisning. Sedan hösten 2013 finns ett beslut om att personer med haitisk härkomst ska kunna skickas tillbaka, även om de är födda i Dominikanska republiken.
Om och när beslutet börjar verkställas väntar svåra problem, inte bara för det katastrofdrabbade Haiti, som fortfarande lider av sviterna efter den stora jordbävningen 2010, utan inte minst för de människor som levt här i åratal – kanske generationer. Många kan inte språket och har inga som helst kopplingar till landet de sägs tillhöra.
En turistbuss på landsbygdsäventyr passerar. Samtidigt växer kön till skolan, där en frivillig­organisation öppnat sin ambulerande läkarstation, till stöd för de haitiska immigranterna och de papperslösa.

Gatuförsäljare i Puerto Plata.

Puerto Plata var landets ledande turistområde innan Punta Cana tog över som inte bara Dominikanska republikens utan hela Karibiens hotellrumstätaste område.
Flera hotell har fått lägga ner sedan konkurrensen om de internationella gästerna blev för stor. Men visst finns det fortfarande turister, och längs huvudleden ser vi dessutom reklam för en annan typ av boende. Så kallade cabañas, som hyr ut rum per timme under namn som "Hollywood", "Sensacion" och "Lust after work".
Det kan tyckas motsägelsefullt med det öppet marknadsförda vänsterprasslet och den stadigt förankrade katolska kyrkan, sida vid sida i samma kvarter. 

Teleférico i Puerto Plata. För den som inte räds höjder och små utrymmen.

Jesus verkar inte uttrycka någon särskild åsikt i frågan, från sin utsiktsplats på berget ovanför centrum. Men så står han också ofta gömd i ett moln. Så vi åker upp till honom. Tar Teleféricon, linbanan, upp till toppen av Isabela de Torres, och får fjärilar i magen.
Det magiska ögonblicket när linbanan går genom molnet, och en åskknall som skälver i fjärran. En Jesus med utsträckta armar som plötsligt framträder när vinden tränger undan ovädret och låter blå himmel och en vid­öppen utsikt ta över.
Där nedanför ligger stan med sina små pastellfärgade hus. De lummiga parkerna och det pampiga torget. Den långsträckta strandpromenaden Malecón, där eftermiddagstemperaturen börjat locka ut flanörerna och posörerna. De som lutar sig mot muren och spanar på folk. De som rejsar med sina motorcyklar för att imponera på åskådarna och de som tävlar i grenen stereovolym, med meterhöga hög­talare fastspända på biltaken. Ett plastglas med rom och cola i ena handen och den andra fast förankrad i midjan. Takten som sitter som den ska när jeansrumporna börjar gunga. En-två, en-två. Lösgjorda höfter som rör sig i smittande rytmer och en basgång som når ända upp till himlen.

Guide Dominikanska republiken

Resa dit

Det går charter från Skandinavien med flera olika bolag. Vill man resa reguljärt flyger tex United och Delta till Fort Lauder­dale och Miami i Florida. Där­ifrån går flera dagliga avgångar till Santo Domingo med till ­exempel Spirit eller ­JetBlue, för under en tusenlapp, enkel resa. Alternativ är direktflyg med ­British Airways från London till Punta Cana.

Ta sig runt

Lokalbussarna kallas gua-gua – billiga och ganska långsamma, särskilt om du färdas i en större stad med många stopp. Gua-gua från Las Terrenas till Cabarete tar ca 3 timmar och kostar ca 45 kr.
Taxi går även att ta längre sträckor, till exempel från Las Terrenas till Las Galeras på Sa-manáhalvön för ungefär 650 kr.
Motoconcho är namnet på motorcykeltaxin. En färd på 2–3 kilometer kostar ca 15 kr per person.
Långfärdsbussarna brukar hålla bra kvalitet hos Caribe Tours (caribetours.com.do), Metro och Javilla. Resa mellan Puerto Plata i norr och Santo Domingo i söder tar 4 timmar och kostar ca 50 kr.

Bo

El Rincon de Abi, Las Terrenas. Trivsamt, franskägt hotell med gemensamt utomhuskök för gästerna. Rum från 360 kr. 5 Calle Emilio Prud'homme, Las Terrenas. Tel 809 240 66 39.

Hotel Alisei, Las Terrenas. Lägenheter och rum med rymliga balkonger, nära stranden och med pool, restaurang och spa på området. Dubbelrum från 800 kr. aliseihotelspa.com.

Extreme Hotel, Cabarete. Enkla rum för den som vill bo nära stranden och ha tillgång till flera typer av träningsmöjligheter. Bra och mysig restaurang på området. Dubbelrum 330 kr. extremehotels.com.

Vårt val: Hotel Mountain View, Puerto Plata. I en stad där det inte vimlar av hotell i centrum är det här din bästa giv. Rena och praktiska rum, helt okej service. Dubbelrum ca 230 kr. Tel 809 586 57 57.

 

 

Köttet och fisken kommer oftast med ris eller tostones (friterade plataner).

Äta och dricka

Vanliga kvarterskrogar har ofta kyckling eller fisk på menyn. Tillbehören kan vara en utsökt mofongo (mosade plataner med vitlök och ibland stekt fläsk), tostones (friterade plataner), ris eller batata frita (friterad sötpotatis). Är du i Puerto Plata och vill äta bra fisk ska du besöka Pescaderia Los Primos i Maimón, där du själv pekar ut vilken fisk du vill ha.
På turistorterna är det gott om italienskinspirerade trattorior och restauranger med både överkomliga pizzor och dyrare kötträtter.
Ölsorten över allt annat är Presidente, och romsorten alla blandar i sin Coca-Cola är Brugal. De finns till salu på närmaste kvartersbutik, colmado.

Prisläge

På de billigaste småhaken kan du äta dig mätt för knappa ­tjugolappen. Men på de flesta re-stauranger handlar det snarare om mellan 40 och 90 kr, eller upp mot 150 kr för finare kötträtter. En 33 centiliters öl ca 15 kr. Ju längre från stranden du tar dig, desto lägre priser.

Säkerhet

Dominikanska republiken är ett land som dras med korruption och många våldsbrott och rån. Men i områden där turister rör sig är polisnärvaron i allmänhet tät. Det är inte farligt att åka buss, men man ska vara försiktig med att gå på ödsliga gator, och inte röra sig utanför säkra områden när mörkret fallit.

Mer att läsa

What about your saucepans?
är en bok skriven av brittiska Lindsay de Feliz som bor i Dominikanska republiken sedan många år. Det är en intressant berättelse om hennes möte med ett land som fungerar så diametralt annorlunda än vi är vana vid, och om hur hennes mans försök att bli politiker slutade i katastrof. Finns att köpa på Amazon, eller via hennes blogg med samma namn: yoursaucepans.blogspot.se.

Missa gärna!

Språkförbistringen. Det är i stort sett bara hög­utbildade, turistarbetare och så kallade Sanky Pankies (killar som raggar på turister) som kan engels­ka. Missa inte att ta med spanskordboken!

Missa inte!

Drickspåslag. Restauranger på turistorter lägger ofta på 10 procent service och 18 procent skatt ovanpå menyns priser. Var beredd på det!

Färggranna träfasader hör till i Dominikanska republiken. El Pueblito vid stranden El Chaparral är inget undantag.

3 sorters äventyr

1. Vattenfall. En bit utanför Puerto Plata finns Damaj­aqua Cascades, eller "de 27 vattenfallen". Att uppleva dem är inte att sitta och titta på det vackra skummande vattnet. Det är att ta sig fram i det – genom att hoppa, åka kana, simma, klättra, kippa efter andan. 27charcos.com

2. Valskådning. Från mitten av januari till slutet av mars är det säsong för knölvalar i havet utanför Samanáhalvön. Lär dig hur havets giganter lever, hör hur de låter och se (om du har tur) den där klassiska stjärtfenan när den vinkar hej ovanför vattenytan. whalesamana.comcolonialtours.com.do

3. Danskurs. Dansskolan by Bolivar i Las Terrenas lär dig dansa som en dominikan. Testa salsa, cha-cha, merengue eller den urdominikanska dansen bachata, och lär dig frigöra de där höfterna! Runt 75 kr för en lektion i grupp, och det dubbla för en privatlektion. bybolivar@gmail.com, tel 809 977 99 38

Du kanske också är intresserad av:

Reportage:
Historiska kvarter i Havanna, Kuba
Jamicas blåa berg
Nicaragua - paradisöar och barfotastränder
Tobago – Karibiens skönaste ö

Resepoddar:
Kryssningar
Sydamerika