Tur och retur – att resa och samtidigt komma hem

Det är elva år sedan han reste till Yttre Hebriderna första gången, och sedan dess har han kommit tillbaka minst en gång om året, oftast två. Konstrasten till hans liv i Milanotrakten är knivskarp, och det är precis det han gillar. Att verkligen komma bort – och samtidigt komma hem.

Tur och retur – att resa och samtidigt komma hem
Karin Wallén, krönikör. Just nu: Snörar vandringskängorna för mitt livs första möte med schweiziska berg.

Alonzo är inte typen som är ute efter att bocka av resmål och återvända med historier om hur han upptäckt nya delar av världen. När han är tillbaka från semestern har han ungefär samma bilder i kameran som förra året. Han går på repeat. Han vet vad han får. Han får regn, dimma och snabba växlingar till sol, som spricker fram när molnen hastat iväg över himlen. Och nu står han och myser vid vandrarhemsfönstret när regnet äntligen strilar mot rutan efter några dagar av uppehåll. Han vill ha sina öar som de är: bråkiga och rufsiga. Vilda och överraskande. Bäst är det i oktober. När det är lite lagom bistert och folktomt. 

Alonzo är en återvändare. En som inte ser resandet som ett tillfälle att åka till tidigare obeträdd mark, utan tvärtom njuter av att upprepa samma visa gång på gång. Han är långt ifrån ensam. Det finns många som återvänder till samma stad, ö, strand eller hotell – år efter år, utan att tröttna. Vissa gör det för känslan av trygghet och bekvämlighet, andra gör det för att lära känna en plats mer på djupet. (Eller bara för att säkra lite sol och värme, men det är tydligen inte Alonzos grej.)

Det finns helt enkelt resmål som blir en del av människors liv. Det finns stugor som bokas i samma namn, samma vecka, varje år. Det finns husvagnar som inte gör annat än återvänder till samma camping varje sommar, och där blir de stående, som om hjulen kört fast. 

Att resa är inte samma sak för dig som för mig. Att resa är inte samma sak varje gång. Det kan handla om att upptäcka, utforska eller bocka av. Det kan handla om att njuta, vila eller förstå. 

Det kan handla om att bli kompis med en plats. Att starta en liten kärleksaffär. Men den ska vara lagom ytlig och samtidigt otvivelaktigt trogen – så där så man kravlöst kan strosa omkring utan tvångsmässigt umgänge. För när man redan gjort sin jungfrufärd och sett det viktigaste, då kan man unna sig att blunda en stund. Det är ett rofyllt sätt att förhålla sig till resandet. Det jag inte gör den här gången kan jag alltid göra nästa.

Alonzo, återvändaren, får sin årliga vink och ett hej och kanske en öl på den lokala puben. Busschaffisarna i Yttre Hebriderna låter honom åka gratis. Han har inte direkt blivit nära vän med någon öbo, det är inte därför han åker hit igen och igen. Tvärtom vill han oftast bara vara i sitt eget sällskap. Det är liksom känslan han vill träffa igen. Sinnesstämningen. 

Det är något med ödsligheten som tilltalar honom. Omgivningen är vilsam och dramatisk på samma gång. Människorna är vänliga utan att göra sig till. En gång glömde han en kamerapryl på en buss någonstans. När han kom tillbaka året därpå blev han genast igenkänd – och busschauffören plockade fram den där manicken som Alonzo trott att han aldrig skulle se igen. Som om det hade hänt igår. Som att tiden stått still, i väntan på honom.

3 x misslyckade återturer 

Luang Prabang, Laos
Första gången: ljuv kärlek. Åtta år senare: katastrof. Samma fina arkitektur, men nu med svensk pizzeria innanför fasaderna. Samma nattmarknad, men nu med samma dussinprylar hos alla försäljare.  

Nattmarknaden i Luang Prabang. Det var bättre förr. Foto: Thinkstock.

Klong Nin, Thailand
Den där söta lilla stranden lite söderut på Koh Lanta skulle vara underbar för evigt. Min hängmattetillvaro där var som en hel evighet från "svenskstranden" längre norrut. Men sedan hände det. Kalles Kaviar på frukostmenyn. Den besvikelsen. 

Neukölln, Berlin
Det här handlar inte om min misslyckade återresa, utan om andras. De som var i Berlinstadsdelen Neukölln innan gentrifieringen slog till på riktigt, de som minns när en kaffe kostade en euro och allt som fanns var sunkiga hörnkrogar. Själv är jag en av de nya, som dansar in och "förstör".