• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Behöver man verkligen vara rädd för att lifta?

    "Förut liftade jag jämt. Aldrig var jag rädd. Alltid fick jag förr eller senare lift. Varför har jag blivit så feg?" undrar Vagabonds redaktör Per J Andersson.

    Behöver man verkligen vara rädd för att lifta?

    Vi befinner oss i en dal i italienska Dolomiterna. Vi behöver ta oss till dalen bredvid. Det går ingen buss. Att vandra över passet tar hela dagen.
    – Så vad gör vi? undrar jag.
    – Ställer oss med tummen i vädret vid vägkanten förstås, svarar fotografen Johan som jag reser med.
    – Går det nuförtiden?
    – Är du dum eller?

    Skamsen över min räddhågsenhet sätter jag upp tummen och slår på leendet, blicken mild och vädjande mot förarna som kisar mot solen bakom sina ­vind­rutor, vilket gör det svårt att avgöra om de är glada, besvärade eller bara bländade.
    Johan ser obesvärad ut. Jag lider inombords av rädslan för att inte ha full kontroll. Efter tio minuter stannar en bil som körs av en kvinna. I baksätet två sjuåriga pojkar och en lurvig hund.
    – Hoppa in om ni får plats, säger kvinnan leende.
    Jag hamnar mellan barnen och får hunden i knät. Efter en stund infinner sig lyckan. Lyckan över att allt är möjligt och att människan är generös.

    Men varför har jag blivit så feg att Johan fick knuffa in mig i bilen? När jag var runt tjugo liftade jag ju nästan jämt. Från Västerås till Stockholm för att gå på konsert, kors och tvärs i Israel och på Västbanken för att det var en livsstil – och från München till Malmö för att jag var pank och ville hem. Aldrig var jag rädd. Alltid fick jag förr eller senare lift.
    En gång på autobahn tyckte en tysk flicka i en blå VW Golf att jag och min resvän Jonas inte skulle behöva bo på vandrarhem när det fanns lediga sängar hemma hos hennes vänner.
    – Så bjuder vi på frukost imorgon och kör er till ett bra liftarställe.
    – Vilken lysande idé! nickade vi med samma ansiktsuttryck som två femåringar som erbjöds smågodis en vanlig sketen tisdag.
    Men det var då det. Nu är det ju så farligt att lifta. Säger alla.

    Men de som säger så har fel. Så in i helvete fel. Våldsbrotten har sedan sextiotalet minskat dramatiskt i Sverige, enligt Brottsförebyggande rådet. Ja, i trygga Sverige ja! tänker du. Men i resten av världen då? Svaret är att även där sjunker antalet våldsbrott. Frankrike, Tyskland och Italien har hälften så hög andel dödligt våld i förhållande till folkmängden som i mitten av nittiotalet, medan morden i Spanien minskat med en femtedel och i Danmark med en fjärdedel, enligt FN-statistik. Men i fattiga Östeuropa då? Njet! I Kroatien, Estland, Lettland och Litauen har våldsbrotten halverats. Också Bulgarien, Tjeckien, Ungern och Polen har minskat antal våldsbrott. Men i resten av världen har väl ändå …? Glöm det! Också i Kina, Indien, Thailand och Filippinerna har antalet mord minskat.
     
    Så varför säger alla att det är så farligt att lifta? Det handlar nog om mediernas detaljrapportering om brott och en allmän (men felaktig) uppfattning om att världen är livsfarlig. Sociologerna Graeme Chester och David Smith menar att liftarkulturens sorti handlar om att ökat välstånd stigmatiserat liftarna. Tummen i luften förknippas med fattigdom, något som bara farliga avvikare sysslar med.
    Men räds inte! Ut och lifta! Eller börja med att så där lite lagom wild & crazy resa utan att förboka varenda hotellnatt! Testa att släppa kontrollen! Du kommer inte att dö. Det gör inte ens ont. Tvärtom.

    liftarens hand.

    Då normalt. Nu avvikande.

    3 liftarminnen

    München–Malmö
    Många liftare vid påfarten till autobahn. Lång väntan. Vandrade olagligt längs motorvägen. Skjuts till närmaste Raststätte, där flickan i krönikan här bredvid plockade upp oss. Nästa dags lift tog oss till Hamburg där vi frusna övernattade i en park. Därefter lift till färjan i Travemünde. Inga pengar till mat. Hovmästaren ombord bjöd två panka pojkar på oxfilé och rödvin.

    Haifa–Nasaret
    Först lift med kibbutzbonde i traktor. Därefter med play­boy från Tel Aviv som älskade att köra för fort. ­Avsläppta i Nasaret, där en palestinsk pojke erbjöd oss gratis mat och logi hemma hos sin familj. Vi fick raki också.

    Västervik–Stockholm
    Lift upp till Rödsle vid E22:an. Därefter ­direktlift ända till Stockholm. Snabbare än bussen och tåget. Avsläppt vid Hornstull. Promenerade till Långholmen, la mig leende ner i gräset och sov en timme.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!