Hej då husvagnen

Inte ett ord sa jag då mitt barndoms hus skulle säljas. Tog mig dit som
en plikttrogen hund, plockade ihop saker som inte skulle få plats i den
lägenhet mina föräldrar valt att flytta till. Gick ett sista varv ner
till badviken, tittade länge ut över sjön där jag en gång lärt mig
simma, där jag ensam rott med båten till Stora ön för att tjuvröka.


För sista gången låste jag sedan dörren till vedboden där jag byggde min
första egna koja. Jag sa inget, fann mig i att detta tillhör livet och
åkte hem till Stockholm igen med intetsägande blick på E4:an.


Men nu. Husvagnen. Nu ska jag säga hej då till husvagnen.


Jag lärde mig gå i husvagnen. Jag fick brevvänner från exotiska länder
(Danmark) genom husvagnen, skolans geografibok fick liv genom våra resor
och jag var någon, när jag fick berätta om något av de äventyr vi varit
med om. Som när pappa körde på passkontrollen mellan Väst- och
Östtyskland (han sa att det var järnridån som vi kört på).


Och jag hatade den. Det var en strid utan dess like de sista tokiga
tonåren för att slippa, ALLA kompisar var ju hemma utom jag. Och jag har
i vuxen ålder aldrig haft någon som helst längtan att resa med det
trånga skalet, med sura bilköer bakom sig. Men min barndoms första
minnen av frihet finns däri. Som att sitta i husvagnen på en
parkeringsplats mitt i centrala London och äta Bullens pilsnerkorv och
pulvermos.


Nu ska den säljas.


"Man lämnar saker hela tiden, hela livet", säger pappa ganska
osentimentalt, han orkar inte längre koppla på och av vagnen på bilen.
Han går med käpp, men har köpt husbil, för ut och resa ska de ändå. Han
och min mamma.


Man lämnar saker bakom sig för att hitta på nåt nytt, tänker jag för att
inte gå sönder. Tobias Larsson har lämnat Bulgarien för att ägna sig åt
en guidebok om Thailand som kommer ut på Vagabond Förlag i höst.
Margareta Jonilson har försett oss med nyttigheter om mobiltelefoni och
Shanghai, och styr nu mot Dalsland. Per Johnsson, vår redaktör med
nyhetsnäsa, går ut genom dörren och lämnar redaktionen för en
välbehövlig semester med familjen. Karin Wallén som gett oss tips från
Sicilien lämnar landet för att skriva om Baskien. Vi lämnar detta nummer
i händerna på er och börjar arbeta med nästa, som blir ännu snyggare,
bättre, modernare. Vi snyggar till formen och slipar innehållet. Nummer
7, ute i september, blir en ny skinande Vagabond.


Sådant är lättare att tänka på. För husvagnen klarar jag aldrig att säga
hej då till. Kan se den framför mig. Hur den står tom och ledsen på ett
industriområde någonstans i Västsverige.


Men en dag kommer en ny familj att få syn på den, föräldrar med litet
barn på armen och med en fräknig flicka i handen, två krulltottar, lite
äldre, är redan inne i husvagnen och hoppar i sängarna. Och de säger
till varandra att det här blir väl bra, och funderar ett tag om de har
råd, det får bli i stället för sommarstuga.


De köper den med lite hjälp från sina föräldrar, de packar den full av
mat, leksaker och kläder och köper en bilatlas över Europa.


Snart fylls husvagnen av upplevelser. Snart ska två vuxna och fyra barn
för första gången bli berörda av friheten i att resa.