• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Hej då husvagnen

    Inte ett ord sa jag då mitt barndoms hus skulle säljas. Tog mig dit som
    en plikttrogen hund, plockade ihop saker som inte skulle få plats i den
    lägenhet mina föräldrar valt att flytta till. Gick ett sista varv ner
    till badviken, tittade länge ut över sjön där jag en gång lärt mig
    simma, där jag ensam rott med båten till Stora ön för att tjuvröka.


    För sista gången låste jag sedan dörren till vedboden där jag byggde min
    första egna koja. Jag sa inget, fann mig i att detta tillhör livet och
    åkte hem till Stockholm igen med intetsägande blick på E4:an.


    Men nu. Husvagnen. Nu ska jag säga hej då till husvagnen.


    Jag lärde mig gå i husvagnen. Jag fick brevvänner från exotiska länder
    (Danmark) genom husvagnen, skolans geografibok fick liv genom våra resor
    och jag var någon, när jag fick berätta om något av de äventyr vi varit
    med om. Som när pappa körde på passkontrollen mellan Väst- och
    Östtyskland (han sa att det var järnridån som vi kört på).


    Och jag hatade den. Det var en strid utan dess like de sista tokiga
    tonåren för att slippa, ALLA kompisar var ju hemma utom jag. Och jag har
    i vuxen ålder aldrig haft någon som helst längtan att resa med det
    trånga skalet, med sura bilköer bakom sig. Men min barndoms första
    minnen av frihet finns däri. Som att sitta i husvagnen på en
    parkeringsplats mitt i centrala London och äta Bullens pilsnerkorv och
    pulvermos.


    Nu ska den säljas.


    "Man lämnar saker hela tiden, hela livet", säger pappa ganska
    osentimentalt, han orkar inte längre koppla på och av vagnen på bilen.
    Han går med käpp, men har köpt husbil, för ut och resa ska de ändå. Han
    och min mamma.


    Man lämnar saker bakom sig för att hitta på nåt nytt, tänker jag för att
    inte gå sönder. Tobias Larsson har lämnat Bulgarien för att ägna sig åt
    en guidebok om Thailand som kommer ut på Vagabond Förlag i höst.
    Margareta Jonilson har försett oss med nyttigheter om mobiltelefoni och
    Shanghai, och styr nu mot Dalsland. Per Johnsson, vår redaktör med
    nyhetsnäsa, går ut genom dörren och lämnar redaktionen för en
    välbehövlig semester med familjen. Karin Wallén som gett oss tips från
    Sicilien lämnar landet för att skriva om Baskien. Vi lämnar detta nummer
    i händerna på er och börjar arbeta med nästa, som blir ännu snyggare,
    bättre, modernare. Vi snyggar till formen och slipar innehållet. Nummer
    7, ute i september, blir en ny skinande Vagabond.


    Sådant är lättare att tänka på. För husvagnen klarar jag aldrig att säga
    hej då till. Kan se den framför mig. Hur den står tom och ledsen på ett
    industriområde någonstans i Västsverige.


    Men en dag kommer en ny familj att få syn på den, föräldrar med litet
    barn på armen och med en fräknig flicka i handen, två krulltottar, lite
    äldre, är redan inne i husvagnen och hoppar i sängarna. Och de säger
    till varandra att det här blir väl bra, och funderar ett tag om de har
    råd, det får bli i stället för sommarstuga.


    De köper den med lite hjälp från sina föräldrar, de packar den full av
    mat, leksaker och kläder och köper en bilatlas över Europa.


    Snart fylls husvagnen av upplevelser. Snart ska två vuxna och fyra barn
    för första gången bli berörda av friheten i att resa.