Annons
Annons
Krönika

Bakom journalistens ridå

Avslutade just en artikel om sos International i Köpenhamn för Vagabond Inside. En artikel bland många andra, kan tyckas. Men bakom ridån har något annat försiggått. Jag har väntat nitton år på att se hur sos International arbetar. Jag har själv stått där, 400 mil hemifrån med andan i halsen och forcerad röst, stått där

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Avslutade just en artikel om sos International i
Köpenhamn för Vagabond Inside. En artikel bland många andra, kan tyckas.
Men bakom ridån har något annat försiggått. Jag har väntat nitton år på
att se hur sos International arbetar. Jag har själv stått där, 400 mil
hemifrån med andan i halsen och forcerad röst, stått där i en het
telefonkiosk och sagt att nu måste ni hjälpa mig, nu måste ni komma
fort, för min kamrat ligger orörlig på ett sjukhus.

Det var den bästa sommaren, den var min och Mariannes,
vi band vänskapsbanden hårt, det var svindlande och tågluffen som låg
framför oss var ett sånt häftigt pirr i magen den sommaren.

Men Mariannes mamma och pappa ville inte. De var djupt
oroliga. Det var deras mardröm att Marianne, 18 år gammal, skulle ta
tåget och hoppa av där det kändes bra utan att ha någonstans att sova.
Jag överdriver inte.

Det slutade med att min mamma och pappa övertalade dem.
Jag vet faktiskt inte hur det gick till, kan ha nåt att göra med att de
själva upptäckt Europa på fri fot.

Paris, Nice, Monte Carlo, vi svepte över kontinenten. Vi
tog oss ända ner till Algarve och tyckte att det var det vackraste
naturen kunnat skapa. Vi åt meloner på stranden, drack Madeira om natten
och vi delade tankar, Marianne och jag. Vi delade också den lilla rosa
dagsryggsäcken på hennes rygg, den som fastnade i berget när vi skulle
klättra ner till nudiststranden. Den som fastnade så att Marianne
tappade taget och försvann ner för berget, för att sekunden senare rulla
ut på sanden långt där nedanför. Ett styggt sår i foten, men det var
inte det som gjorde mest ont. “Ryggen”, sa Marianne tyst, och där
började vår egen mardröm.

På en spånplatta på Portimãos sjukhus fick hon ligga,
engelskan var bristfällig bland personalen och efter röntgen sa de bara
“can’t walk”. Två kotor var allvarligt skadade. Under några timmar var
vi fullständigt förkrossade tills vi förstod att can’t walk betydde att
hon inte kunde gå nu. Men sen då? Ingen kunde ge besked. Jag kördes ut
från sjukhuset, jag var i vägen. “Ring sos”, sa Marianne. Oroliga
föräldrar gör att man kollar upp sånt där innan man åker. Och vi lovade
varandra att inte ta kontakt med dem där hemma förrän vi visste lite mer.

På sos International gav de mig besked att en läkare
skulle komma med specialbår och hämta Marianne, de letade bara efter
plats på ett flyg. Dagarna gick. Marianne låg på sin spånskiva. En dag
när jag kom in till henne sa hon: “Pappa har ringt. Jag fattar inte hur
han har fått reda på det. Du måste ringa honom.”

Han grät oavbrutet i telefonen. Inte ett ord sa han. Jag
försökte lugna, sa att vi ordnar det här. Men inte ett ord sa han, inte
ens när jag sa hej då.

Då ringde jag min mamma, en trots allt lättad mamma. I
tidningarna hade det stått om en olycka på Algarvekusten, det stod en
del om hon som ramlat ner. Inget om hennes kamrat.

Dagarna gick utan besked från sos. Jag minns inte hur
många dagarna var, men jag kan lova att den väntan satt sina spår. När
läkaren till slut kom med sin specialbår såg jag hur de varsamt lyfte in
Marianne i en ambulans. Stängde dörrarna och körde iväg ut från
sjukhusområdet, mot Lissabon.

Jag blev kvar på trottoaren.

Två dagar kvar på tågluffarkortet. Min bästa vän åkte
där borta, svårt skadad, mina ben vek sig och jag blev sittande där
länge, länge.

Två decennier senare besöker jag sos som journalist med
block och penna i knät. Jag berättar min historia kort, använder den som
ett verktyg, frågar om hur de bemöter människor som bevittnat en olycka,
hur de hanterar människor i kris och om närstående kan få hjälp med
resan hem. Antecknar flitigt om det skyddsnät som finns nuförtiden. Om
hur sos till och med kan ta på sig att ringa oroliga föräldrar. Jag
intervjuar larmoperatörer, transportkoordinator, läkare och mot slutet
av dagen träffar jag Gerd. En trygg dansk dam med knallröda läppar och
omsorgsfullt fixad frisyr. Gerd har arbetat på sos i över 20 år. Hon
svarar plikttroget på mina frågor i säkert en timme. Plötsligt avbryter
hon. “Nu har du frågat mig så många frågor, nu är det min tur att fråga
dig. Hur mår du i dag? Har du någon kontakt med Marianne?” Det är som om
ljuset på den stora larmcentralen runt om oss släcks och en enda
punktstrålkastare riktas på oss två. Hon ställer frågan jag väntat så
länge på. Hon ser mig. Jag måste harkla mig flera gånger, min röst bär
inte riktigt. Jag berättar om hur jag tog mig hem på en illegal
charterbiljett, hur Marianne snabbt kom på benen, att vi gled isär,
förlorade kontakten, att jag vet att hon fått barn men inget mer.

Och jag känner inuti hur rädd jag var där nere i
Portimão, och att jag bär kvar för mycket, för ingen har frågat hur jag
egentligen mådde då. Förrän nu.

Det blev en artikel om sos arbete i Vagabond Inside,
och jag har berättat min egen historia här. Nu ska jag hitta Marianne.


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top