Borta på Borneo

Man vet att man är långt borta när en kvinna köper
kycklingfötter på en marknad, när männen på restaurang New Arafats
uteservering tittar på tevesänd, amerikansk fribrottning och när den
minimala McDonald’s säljer mjukglass och popcorn, men inget annat.

Finns det något som ligger längre bort än Borneo?

Jo, jag vet att Sydpolen är mer avlägset. Ändå kvarstår
myten om Borneo som världens ände, något som underhållits av
generationers reseskildrare.

Studerar man en karta över Borneo slås man av att enorma
områden fortfarande är väglösa. Var det inte så att man för en tid sedan
hittade en ny elefantras på Borneo? Det är något annat än biologer på
våra breddgrader som får vara glada om de upptäcker ett nytt kvalster
som uteslutande bor i fleecetröjor.

Ett flyg, en buss, en flodbåt senare sitter jag själv på
en liten lodge i väglöst land. Den svarta, dyiga leran som klibbar långt
uppför trädstammarna och den svaga doften av rutten fisk i bungalowens
väggar och möbler påminner om översvämningen som just dragit sig
tillbaka.

Det ligger en nätpyton på en gren, det sitter en näsapa
i ett träd, det flyger en fjäril stor som dubbla handflator. I floden
flyter en krokodil. De stora är tjuvskjutna och transformerade till skor
och handväskor. En flygande lemur liknar en ivägkastad dörrmatta när den
glider från ett träd till ett annat. Några makaker håller liv i en
trädtopp. De verkar vara på konstant grinigt humör.

Natten kommer med nya ljud. Cikador, grodor, ödlor –
alla med det gemensamma att de låter större än vad de är.

Fyra fladdermöss ritar vinkelhakar i mörkret, en uv
blänger från en gren medan några mal upprepar sina suicidala studsar mot
den väsande stormlyktan.

Att bo här, i denna ogenomträngliga regnskog, vid denna
forsande, farliga flod, med dess malariamyggor, måste i dag vara lika
hopplöst som när författaren Joseph Conrad för drygt hundra år sedan
förlade handlingen i sin roman Almayers dårskap hit.

“Almayers tankar sysslade ofta med guld – guld som han
inte hade lyckats komma över, guld som andra hade kommit över, på
ohederligt sätt förstås, och guld som han alltjämt tänkte komma över.”

Almayer är en dåre på flera plan. Han tror att det
räcker med att vara den ende vite mannen på Borneos östkust för att bli
rik. I hans tankevärld är det omöjligt att turen skulle kunna gynna
områdets malajer, araber eller kineser. Människor han föraktar.

En dag måste en nyupptäckt flod skänkas Almayer. En flod
han ska segla uppför med bomullstyger, mässingsgonggongar, gevär och
krut. En last han ska byta mot guttaperka, rotting, pärlemor, fågelbon,
vax och harts.

Almayers andra dårskap är att denna rikedom ska göra en
vit kvinna av dottern han fått med sin malajiska fru. Så högt älskar han
sin dotter att han i sina drömmar förblindas till att tro att överflöd
ska göra henne accepterad bland rasister som han själv.

Inget blir som han hoppats.

Conrads mästerliga lilla roman rymmer ett stort
ställningstagande. När hela världen var på väg in i historiens mest
rasistiska tidevarv skrev Conrad i bokens förord att han själv inte
bedömde folk efter deras ras:

“Jag nöjer mig med att hysa sympatier för vanliga
dödliga, var de än lever – i hus eller tält, vid dimhöljda gator eller i
skogarna bortom den mörka randen av dystra mangroveträd som kantar
havets ödsliga vidd.”

I gryningen, när diset lättar och gruppen av osannolikt
fula näsapor i trädtopparna börjar röra på sig, stiger jag i en flodbåt
som tar mig uppströms. Efter en stund stryps motorn och vi glider in
till strandbanken. På en trädgren nästan rakt ovanför mig sitter en
orangutang. Den tuggar lugnt och metodiskt blad medan den nyfiket
betraktar mig.

Jag känner ett slags lyckorus strömma igenom mig. Jag,
som inte ens gillar djur, blir alldeles upprymd. Här sitter jag, mitt i
Borneos regnskog, i ett blekt gryningsljus, i en liten båt på en strid
flod och betraktar en orangutang som glor tillbaka.

Jag är definitivt väldigt långt borta.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips