Annons
Annons
Krönika

E-helsningen hem ar stendod

NERJAS GRÄNDER FYLLS med folk. Solen ska strax gå ner i det glödröda Medelhavet, brunbrända semesterfirare har varit hemma på hotellet och duschat, tagit på sig de finare kläderna och luktar gott om hela kroppen. Ännu några timmar till den sena spanska middagen. Nu är tid för hälsningen hem. Jag strosar en av gatorna ner

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

NERJAS GRÄNDER FYLLS med folk. Solen ska strax gå ner i det glödröda Medelhavet, brunbrända semesterfirare har varit hemma på hotellet och duschat, tagit på sig de finare kläderna och luktar gott om hela kroppen. Ännu några timmar till den sena spanska middagen. Nu är tid för hälsningen hem.
Jag strosar en av gatorna ner mot havet, på ena sidan ligger byns internetkafé, på den andra finns en liten butik med sololjor, tyska tidningar och vykortsställ. Jag gör som alla andra, vänder näsan mot cybervärlden. Internet går snabbt och är billigt (om man är snabb).

Vill bara hora av mig. Solen gar snart ner i det glodroda havet. Vi har atit gott under veckan har, men olet tycker jag ar trakigt och smaklost. Snart aker vi hem. Ses da. Jag langtar. Halsa.

E-POSTBREVEN ÄR INTE bara stendöda på grund av brist på prickar, de är också ett allvarligt hot mot omtanke. Jag faller lätt för frestelsen att hälsa hem via tangentbord, men vykorten skrivna på kafébord har oändligt större dimensioner än ett platt mejl.
Att få ett vykort av någon? mmm, ett tummat bevis på kärlek. Någon har stått där vid ett vykortsställ med solen i ryggen och tänkt; det där, det passar Bodil, det kommer att göra henne glad. Någon har sparat det där vykortet till en fin stund vid ett strandkafé eller en bullrig bar. Skrivit med omgivningen som inspiration, ritat lite kanske, och sedan letat frimärke. Sånt kräver en del. Och slutligen, jagat en brevlåda. Där tar en snäll postgumma eller -gubbe vid, sedan flyger det över hav och land, personal på flygplatser får jobba och en annan postgumma eller -gubbe tar vid där hemma.
Skit samma om det kommer fram efter den som skickat. Det är tanken som räknas.
Hur mycket reskänsla får man på ett internetkafé? Oavsett om man befinner sig i Hanoi eller Hagfors ser de likadana ut. Lysrör i taket, världskarta på väggen, datorer som sett bättre dagar och på sin höjd finns en ordinär espresso att köpa. Det märks på mejlen man får, inte för att jag vill verka otacksam, men de är fulla av fakta, långa berättelser om hur man tagit sig från A till B men få skildringar av hur det ser ut, hur det känns, hur det luktar. Vykorten däremot kan innehålla små reseskildringar i miniatyr. “Solen skiner på mina bara ben, har just beställt ett glas vin, det doftar salt från havet. Mannen som serverar har fingrar krokiga som färsk ingefära.” Man kan man till och med tejpa fast lite sand på vykorten. (Eller göra en pussa-här-markering.)

VYKORTEN JAG FÅR sätts upp med kylskåpsmagneter, med omtänksamma vänner finns stora delar av världen hemma i köket. Och inte har man hjärta att senare slänga dem, de små budbärarna av mänsklig värme. Ner i en låda åker de för att flera år senare plockas upp och orsaka minnen av vänner, eller gapflabb för hur fåniga vykortsmotiv det finns. Tidsdokument i sina skönaste form.
Har aldrig någonsin skrivit ut ett mejl och satt det på kylskåpet. Sparar dem gör jag i och för sig. I datorn. Praktiskt men fruktansvärt tråkigt. För att inte tala om älskade slitna adressboken. Full med namn man mött i världen, strukna namn på vänner som förlorats, omskrivna adresser, skilsmässor, nya par som bildats, barn som flyttat hemifrån och fått egen adress och lösa lappar med hemliga hälsningar. En liten bok med ofantligt värde.
I mejlvärlden förpassad till en mapp.

INTERNET EFFEKTIVISERAR vänskap. En kvart på ett internetkafé och man kan med lite planering höra av sig till alla som betyder nåt. Man skriver helt enkelt en rasande trevlig berättelse om hur man har det och skickar till sin vän, men med dolda adresser till andra. Det finns de som inte är lika diskreta, som skriver resebrev och skickar till en lång adresslista. Jag har också gjort det. Men när jag själv blivit mottagare av dem är det som om någonting dör inuti. Det är inte skrivet till mig, det bara en massa ord inskickade i internets makalösa ledningar. Iskallt och kostnadseffektivt.
Det finns de som säger att de slutat skriva vykort ? nu-när-det-går-så-lätt-med-internet. Jag gör tvärtom, när det gäller hälsningen hem blir Nerja mitt sista internethak. Nu vänder jag mig mot vykortsställen och ropar: Bevara vykorten, rädda världens postgång, gynna frimärkskulturen och länge leve omtanken!


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top