En skymning utan filter

Det är något magiskt med den här kvällen. Fåglar landar
över hela sjön. Jag har satt mig på ett hemligt berg, här ser jag himlen
färgas röd. Mina hundar ligger på varsin sida om mig. Vanligtvis brukar
de sova när jag sitter så här, men de håller sina huvuden högt, klipper
med ögonlocken och tittar då och då på mig för att liksom kolla att jag
är med. Solen ska gå ner i viken snart. Fåglarna för ett sånt liv,
tjattrar, ropar, stojar. De har fest.

Det är en skymning utan filter, ögonblick av närvaro och
hela världen känns där jag sitter. I ett annat land går solen upp. Samma
sol som jag ser röd och rund, värmer någon annan om en stund.

Liljekonvaljen ropar i backen, det nordiska ljuset slår
jorden i blom, det är lätt att bli förälskad nu, lätt att leva. Jag
lämnar inte detta land på sommaren. Nej, inte ens om det regnar hela
tiden. Jag ska åka till Hälsingland, stå på Öjeberget ovanför Järvsö och
se Ljusnan som en silvertråd genom det blågröna landskapet. Sen drar jag
till Åbyfjordens lugna vatten på västkusten. Går barfota på de rosa
varma klipporna, kanske fiskar jag krabba med några barn. Och jag hoppas
tiden räcker även för Skåne och så en fjällvandring i norr … Ni får
ursäkta, men ingen utlandsresa i hela världen får mig att resa härifrån
nu.

Fåglarna har just avslutat sin långa resa, de har valt
att landa här, just på min sjö. En del bär med sig damm ända från
Afrikas grässlätter, eller spår från Bosporen. Långt där borta har de
varit under vintern, käkat, jobbat och sovit, men en del med anade
jägarpipor i buskagen. Så ryktas det om våren upp i norr, om ett
generöst land, tolerant mot alla fågelarter och åsikter. Det blir möte
och val om avresedag. Vingarna tränas och så lyfter de med kroppar fulla
av förväntan. Över Schengenland och över europeiska unioner har de
flaxat, över militära allianser och konflikter, badorter, och
huvudstäder, för att ta sikte på Orlången i Huddinge kommun. Totalt
utmattade glider de in och sjöns invånare bjuder upp till dans. Det är
inte så lite hedrande att bli utvald sådär, de har kommit hit för att
häcka.

Himlen spelar i fantastiska färger nu, ovanför mitt
huvud vilar hela oändligheten, jag kan ana en och annan liten stjärna.
Vet ni, jag läste i en bok att det finns 200 miljarder stjärnor i
Vintergatan, vår galax. Till ytterkanten av Vintergatan är det 20 000
ljusår. Ett ljusår är 9 460 700 000 000 kilometer.

Jag blir nästan tokig när jag tänker på sådant.

Vansinnet fortsätter, för utanför vår galax finns ett
trettiotal andra, tillsammans bildar vi den lokala galaxhopen. Se den
framför dig som en boll, tre miljoner ljusår i diameter. Den lilla
bollen ingår i en annan jätteboll med andra små galaxhopar. Jättebollen
mäter tio miljarder ljusår i diameter. Längre än så når inte dagens
optiska mätinstrument. Längre än så klarar nog inte heller människans
förstånd.

Jorden är bara en liten skitsak. Undrar om någon därute
ens lägger märke till oss. Jorden som utmärkt sig för sina
naturrikedomar och levande liv. Planeten som är fullt upptagen med att
dra gränser och hävda vad som är mitt och ditt. Klotet där 20 procent av
jordens befolkning lever på 80 procent av världens tillgångar. Det är
konstigt att det inte tippar över, klotet, att det orkar snurra i samma
takt fast det får så lite för sin möda. Kanske rodnar jorden ibland,
skäms lite inför sina planetgrannar.

Och däruppe i det ofantliga är han, Dennis Tito, han som
beskrivits som den förste rymdturisten. Han som har ett hus på 2800
kvadratmeter i Los Angeles och som pröjsat 20 miljoner dollar för sin
semesterresa. Det är vad man får betala för att se sin planet från ett
raketfönster. Kanske sitter han där och blir tokig över plutteplaneten,
lyssnar på Beatles i sin bärbara cd-spelare och undrar vad han ska göra
med sitt liv.

Hans reskamrater är ryssar. Gissa om hans gamla
arbetskompisar på Nasa är sura. De gillar inte alls att någon med fet
plånbok kan köpa sig en plats i rymden. Av säkerhetsskäl sägs det, men
det bara ryker av politiska undertoner. Även rymden ska erövras.

Det är något alldeles särskilt med den här kvällen. Bara
jag, min kikare, fåglarna nere på sjön, och mina två hundar. Livet är
här och nu, livet är stort, och av solen syns bara en liten dallrande
kam. Långt härifrån sitter någon annan som jag och förundras över alltet
och inget och tittar på soluppgången.

Nu har vattnet färgats lila. Fåglarna och jag är lika
fria.

---

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Krönika • Restips