Hellre marmeladsnack än sevärdhet

– APRIKOS? Undrar mannen i delikatessaffären.

– Nej, tack, säger jag och försöker på obefintlig
italienska förklara att jag söker en marmelad gjord på skalrester av
pressade vindruvor.

Delikatessmannen fattar noll. Han tror att jag är sugen
på vilken marmelad som helst.

– Skogsbär?

– No – uva di vino.

Delikatessmannen börjar härskna. Vad är det för en idiot
som inte vill köpa hans fina marmelader? Han lutar sig över sin upplysta
disk med läckerheter och hojtar med ett alltmer upphetsat rött ansikte.

– Fikon, ananas, mullbär, inge-fära, citron, päron?

Jag backar ut ur butiken – no, no, no grazie. När jag
vänder mig om för att öppna dörren väntar jag mig en marmeladburk i
nacken.

– Kastanj!

Detta var butiken nummer fem och jag har nu ägnat tre
timmar åt den typ av vinmarmelad jag nyligen serverats till en lagrad
mozzarella.

Men egentligen är marmeladen oviktig. Den är mer ett
slags förevändning för att börja snacka. För i de flesta butiker lyckas
min konversation bättre än med arga delikatessmannen. Italienarna blir
lite smickrade när jag stapplar fram mina frågor om denna specialitet
och börjar generöst förevisa andra typiska produkter från Apulien:
torkade tomatknyten med ansjovis, inlagda paprikor fylld med tonfisk.

FÖR MAN MÅSTE HA EN METOD när man turistar. Annars
kommer man hem med tysta minnen av att ha stått framför sevärdheter man
inte fattat ett smack av. Kommer jag inte på någon ovanlighet att fråga
efter har jag alltid en engelsk mutter med tumgänga i fickan att plocka
fram vid nödlägen och den ovanlige, lille rackaren leder mig alltid till
ett dussin mysko affärer och lika många intressanta möten. Därmed hävdar
jag inte att meningen med att resa är att gå omkring och fråga efter
marmeladburkar eller muttrar. Å andra sidan är det inte helt lätt att
säga varför man reser eller varför jag befinner mig här i Bari.

Baris stora sevärdhet är San Nicolas grav. Denne var
biskop i Smyrna, i nuvarande Turkiet, på 300-talet. År 1087 bestämde sig
Bariborna för att staden behövde en rejäl relik och seglade därför
österut för att komma hem med resterna av detta populära skyddshelgon.
San Nicola hade utfört många mirakel och räddat tre flickor från ett öde
som prostituerade genom att betala deras hemgifte. Att han dessutom var
jultomten och färdades över himlen i en paketfylld, rendriven släde
tröttsamt hoandes var däremot obekant.

Däremot värdesatte Bariborna en bra reliks kommersiella
värde. Pilgrimer kom långväga för krafterna i San Nicola och spenderade
då sina slantar på härbärge, mat och religiösa souvenirer. Många
korsriddare seglade av samma skäl ut från Bari då de for iväg för att
befria Jerusalem från de slemma muselmanerna.

DET FINNS EN AFFISCHÖR i Strindbergs drama Ett drömspel.
Denne har just fått ett nytt fiskeredskap, en grön sänkhåv, som han
längtat efter alltsedan han var ung. För en stund är han lycklig, men
sen: “håven var nog så bra, men inte så som jag hade tänkt mig … därför
att tanken är mer än gärningen – högre än saken …”

Så är det även med resor. Vi drömmer, planerar, längtar.
Står sedan där framför berget, stranden, sevärdheten och känner den
omedelbara lyckan sakta överskuggas av en obestämbar besvikelse. Trots
att allt är som det ska, är det ändå inte riktigt som vi tänkt. För,
liksom Strindbergs affischör, drabbas vi av att våra drömmar alltid
överträffar det vi kommer att uppleva.

Att undvika denna resans besvikelse går inte. Något
lät-tare att uthärda blir det om vi inser att en resa inte har ett mål
utan att resan i sig är det värdefulla. Att vara i ett tillstånd av
konstant utforskande av en främmande miljö, det är det som är poängen.
Inser man detta blir besvikelserna lättare att ta och de spontana små
höjdpunkterna lättare att värdesätta. För vi måste förlika oss med
paradoxen att det man planerat nästan alltid övertrumfas av något
oplanerat. Som att en ilsken delikatessman var roligare än jultomtens
grav.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips