Jakten på Johan Tell

Adressen på det trettio år gamla kuvertet är knapp:
Route, 32789, Merrit Island. Brevet ger inga fler ledtrådar än att
Gladys har en son som är flygare i Vietnam. Därför irrar vi lite håglöst
runt på denna ö i Florida som var ett glesbefolkat träsk tills bestämde
att detta skulle bli uppskjutningsplatsen för deras rymdraketer.

På en mack kollar jag i telefonkatalogen, hittar en
Richard med rätt efternamn och ringer.

– Hej, jag kommer från Sverige och undrar om du
möjligtvis har släkt i där?

– Ja.

– Hette din mamma kanske Agnes?

– Hette och hette. Hon heter det fortfarande. Hon är 93
år.

Egentligen är jag helt ointresserad av släktforskning.
När jag inte hinner med de som lever förstår jag inte vitsen med att
ägna tid åt de redan döda. Men en god historia är jag alltid intresserad
av.

Så var det när min fars urgamla faster dog och historien
om min namne, Johan Tell, som utvandrat till Amerika återigen fick liv.
Denne Johan Tell hade försvunnit från skånska Höganäs på 20-talet av
skäl ingen i släkten ville gå in på och sedan dess aldrig hörts av.
Trodde vi. Men i faster Martas garderob hittades flera brev från denne
emigrant. Ett innehöll ett foto föreställande ett litet vitmålat trähus
på en välansad gräsmatta, en leende Johan i halmhatt och en
indiankvinna. På baksidan stod det: Me and my wife.

Med förhoppning om att hitta halvindianska släktingar
(Pochahontas Tell, varför inte?) for jag till Chicago. Jag letade upp
kyrkor grundade av svenskar, snokade runt på lutheranska kyrkogårdar,
intervjuade svenskkolonins allra äldsta invånare, uppsökte föreningarna
Vikingalogen, Svitiod och Svea, besökte det svensk-amerikanska museet i
stadsdelen Andersonville och ringde de fyra Tell som fanns i
telefonkatalogen.

Jag hittade ingenting om min utvandrade släkting. Men
det spelade mindre roll då jag i stället fick höra många andra spännande
emigranthistorier. Berättelserna avslöjade bland annat bakgrunden till
den amerikanska kartans tjugo stycken Stockholm, sjutton stycken Swede
Creek samt historierna bakom en Ingeborg Road och en Lake Hjalmar.

Floridahistorien började med att min frus mormors syster
lämnade den halländska obygden för att hamna i Rhode Island utanför
Boston, föda sex barn varav en sedermera blev granne med Floridas
rymdraketer.

Att bara klampa in i ett amerikanskt hus och be att få
titta runt är ingen bra idé. Men har man med sig ett trettio år gammalt
brev och några diffusa släktband blir det genast helt okej.

Två kvällar efter telefonsamtalet är vi därför bjudna på
middag hemma hos Richard som släpat dit både gamla Agnes och en kusin
och dennes familj. Vi står runt ett stort matsalsbord och plockar
kryddstarka räkor, kycklingvingar och annan hämtmat ur gnissliga
frigolitkartonger.

Vi utbyter levnadsöden. På min dator visar jag bilder
från Halland. Richard berättar att Agnes och hans pappa flyttade ner
till Merrit Island för att basa för öns postkontor, att han växte upp
som en Tom Sawyer bland mangroveträsk och alligatorer (mina barn har
fått order om att inte nämna Vietnamkriget) och att deras tomt steg i
värde när började exploatera ön och såldes till en tillfällig
IT-miljonär.

Sen går vi husesyn. Tre bilar i garaget till familjens
tre medlemmar. Pool innanför ett gigantiskt myggnät, gräsmatta ner mot
en liten kanal och båthus med två upphissade båtar.

Som avslutning sjunger mina döttrar Stilla natt på
svenska. Gamla Agnes rörs då till tårar och minns plötsligt lite svenska:

“I Jesu namn till bords vi gå

Välsigne Gud den mat vi få

Amen”

Sen är det som om Agnes vill ge mina döttrar ett klokt
råd att bära med sig ut i livet.

– Vet ni? Att jag blivit så gammal, det tror jag beror
på att jag en gång blev träffad av blixten. Jag fick lite extra energi.

Varefter hon böjer sig fram och visar en svart, liksom
intatuerad, fläck på en bit kal hjässa.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips