Livet är inget lotteri

Fick ett mejl som uppmanade mig att flytta till USA. Det
enda jag behövde göra var att vinna ett lotteri med ett Green Card som
vinst – det gröna kortet ger möjlighet att bo och arbeta i USA. Blir man
någonsin klok på USA? Att många länder lottar ut körkort är uppenbart,
men finns det något annat land där staten lottar ut uppehållstillstånd?

På det gröna kortets hemsida får jag veta att 15 procent
av jordens befolkning inte är kvalificerade att delta i lotteriet. Vill
man få redan på om man tillhör denna paria fyller man i några fält och
klickar i några rutor med variabler såsom “nationalitet”, “utbildning”
och “arbete”.

Jag väljer “Irak”, “outbildad” och “arbetslös”. Får
förstås nobben direkt. Typiskt amerikaner, tänker jag, säkert ett
arabförbjudet lotteri. Ändrar därefter den första variabeln till
“Sverige”. Får trots detta ett nekande svar. Upprörande!

Men det visar sig att det är viktigare att ha ett arbete
än varifrån man kommer. Provar en massa andra mysko länder: Somalia,
Ryssland, Saudiarabien, Libyen, Eritrea, Mongoliet och Nordkorea. Inga
problem. Det är bara att lotta på.

Undantagen är ganska få med bland annat länder som
Mexiko, Kina, Haiti, Sydkorea, Indien och Vietnam. Orsaken, meddelar
hemsidan, är att mer än 50000 immigranter från dessa respektive länder
redan tagit sig över de amerikanska gränserna de senaste fem åren.
Därmed anses ländernas kvoter uppnådda. Men för den som råkar vara född
i ett av dessa länder är loppet inte helt kört. Det räcker med att vara
gift med någon från ett godkänt land som Albanien, Burkina Faso eller
Kiribati.

Varför gör de så här, amerikanerna?

Är det för att tjäna pengar? Vid förra lotteriet bidrog
tio miljoner lycksökare med sammanlagt fyra miljarder kronor.

Eller är lotteriet till för att stävja den illegala
invandringen? Eftersom det i princip är omöjligt, oavsett om man kommer
från Sverige eller Afghanistan, att på laglig väg flytta till USA,
kanske detta är ett sätt att få dem som överväger att en mulen natt
simma över Rio Grande att i stället sitta hemma och hoppas på en
lotterivinst.

Eller, och nu är jag konspiratorisk, är det ett sätt för
USA att skaffa sig ett enormt register över människor som vill ta sig
till USA? När dessa sen står där i immigrationskontrollen och hävdar att
de bara vill besöka Disneyland, skickas de hem eftersom Onkel Sam vet
vad de egentligen vill.

Eller är det helt enkelt ett smart sätt för USA att
sålla fram människor med det slags kompetens landet behöver?

Eller anser USA helt enkelt att lotteri är det mest
rättvisa när så många vill komma in?

Samtidigt med mejlet om det gröna kortet läser jag att
Financial Times publicerat en undersökning om invandrares möjligheter
till arbete. Jämfört med i USA är risken för en invandrare att bli
arbetslös i Sverige dubbelt så stor. Av länderna i EU hamnar Sverige
allra längst ner.

Förutom att statistiken visar på diskriminering visar
den även på ett korkat samhällsekonomiskt tänkande. När idioterna i Ny
Demokrati gastade om att invandrarna kom hit och tog våra jobb glömde de
bort att vi faktiskt behöver invandrare för att behålla vår höga
ekonomiska nivå och för att finansiera vårt pensionssystem.

Ser man enbart till landets bästa är således den
amerikanska invandringsstrategin betydligt bättre än den svenska.

Vad det gröna kortets lotteri däremot helt struntar i är
varför immigranten vill lämna sitt hemland. För ingenstans frågas det:
Vill du komma till USA för att du i ditt hemland:

– förföljs för dina politiska, religiösa eller sexuella
åsikters skull?

– drivits från din jord och ditt hem för din etniska
tillhörighets skull?

– sett stora delar av din släkt våldtas och mördas?

– inte får gå i skola eftersom du är en flicka?

I Sverige ser immigrationsmyndigheterna mer till den
invandrades humanitära behov och vilka fasor familjerna flytt från –
vilket förstås utesluter lotteri om uppehållstillstånd. Om de som söker
sig hit är professorer, läkare, mekaniker eller något annat nyttigt
spelar ingen roll.

Det känns rätt bra att Sverige har den inställningen.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips