Res till Afrika ? träffa dig själv

På min handled sitter två svarta smala armband. Flera
gånger har jag fått kommentarer om dem, hur vackert det är med
ebenholts, att det är ett imponerande massivt material med en märkligt
mustig svärta.

Armbanden är av gummi. Förmodligen är de packningar som
egentligen ska sitta i någon motor. Jag fick dem av en liten flicka som
tog min hand på en soptipp i Kampala, Ugandas huvudstad. Soptippen var
hennes hem, jag var en i gruppen av skandinaviska journalister och
riksdagspolitiker som reste runt i syfte att lära oss mer om det vi bara
hört talas om. Tredje världen.

På soptippen fanns matrester som kunde mätta lite, från
de stinkande högarna kom också värme då soporna förmultnade. Flickan
höll mig i hand och bad om min adress, om och om igen. Skammen inuti mig
höll på att skumma över. Ville bort från mitt vita skinn, det sa bara
pengar i flickans ögon. Aldrig förr har känslan av “vi och dom” varit så
påträngande. Hon fattig, jag rik, hon behöver hjälp, jag kan hjälpa. När
vi skildes åt kramade hon min arm och tog av sina svarta armband, gav
dem till mig, och neg.

Tredje världen. Så har vi lärt oss benämna de fattiga
länderna. En ful positionering. Vi i den rika och första världen, ni
fattiga i den tredje. (Den andra världen syftar på tidigare östblocket).
Politiker har inför årets val fullt upp att debattera hur mycket (eller
hur lite) vi ska avsätta i bistånd. Vi ska hålla den där tredje världen
på plats.

På min första resa till Afrika var jag tvungen att äta
sömntabletter. För att det var fantastiskt, så överväldigande, så
annorlunda. Intrycken var för starka för att lämna på kvällarna. Från
barnsben har jag matats med bilder av barn med uppsvällda magar och
torkkatastrofer. Aldrig något om Afrikas rikedomar, kaffet, människorna,
musiken, världens godaste öl och den absolut ojämförbara naturen. Jag
såg jättelika hus, mer påkostade än dem i Beverly Hills i Los Angeles,
vaktade av beväpnade män. Och visst såg jag också kåkstäderna, visst såg
jag ohyggliga bevis på fattigdom.

Jag blev förlägen, det jag mötte var inget annat än mig
själv och mina egna fördomar. Allt jag föreställt mig kom på sniskan,
bilderna jag burit ett halvt liv var falska, eller åtminstone väldigt
enahanda. I Zambia mötte jag min allra mörkaste sida, jag som alltid
gått långt fram i leden i kampen mot rasism. Vi skulle flyga små
propellerplan från Lusaka till Ndola, platsen där Dag Hammarskjöld
störtade 1961. Stämningen var uppiskad, vi skämtade brutalt om flygbolag
i Afrika och när vi blev indelade i små grupper utifrån vad vi vägde,
och instruerade om hur vi skulle sitta

i de små planen för att det skulle bli jämvikt, då
skallrade paniken bland oss. Där stod vi stela och indelade som
dagisgrupper. Så kom till slut piloterna och när jag såg att vår pilot
var vit blev jag så lättad att jag började skratta ohejdat. Jag kunde
inte styra min reaktion, fördomarna jag trodde bara satt i andra smög
sig på när rädslan blottade mitt rätta jag. Efteråt var det som om jag
ville säga förlåt. Till vem? Till världens alla svarta som redan vet det
här, att vi vita alltid, men omedvetet, kommer att bära ett tunt förakt
mot andra hudfärger. Vi och dom. Första världen och sedan den tredje.

Ingela Bendt, som skrivit och fotat det fina reportaget
från Etiopien i det här numret, säger ofta: “Varför reser inte fler till
Afrika? Det är billigt, det är lätt att resa, och så fantastiskt. Kan du
fatta?”

Nej, egentligen kan jag inte fatta. Jag skulle vilja
skicka mina bästa vänner dit, min mor och far, dig som läsare och mina
arbetskamrater på Vagabond. Utan att ha varit överallt kan jag nästan
lova, att ingenstans får man lära känna sig själv och sina egna
värderingar så som i Afrika. Afrika skriver jag och upprepar ett
misstag. Som om alla länder i Afrika är likadana. Skulle kanske inte
rekommendera någon att i första hand resa till Sudan eller
Kongo-Kinshasa. Och Tchad och Kamerun har säkert lika lite gemensamt som
Finland och Portugal i Europa. Förlåt igen.

När jag kom hem från första resan i Uganda stod jag
inför en flytt och skulle plocka ner hela mitt bohag i kartonger. Jag
står där med cd-ställ, ljusstakar, slalompjäxor och blomkrukor och svär
över hur mycket onödiga prylar jag har. Får syn på armbanden på min
handled. Flickan på soptippen. Kanske gav hon mig det finaste hon hade.

Jag gav henne ingenting.

---

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Krönika • Restips