• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Res till Afrika ? träffa dig själv

    På min handled sitter två svarta smala armband. Flera
    gånger har jag fått kommentarer om dem, hur vackert det är med
    ebenholts, att det är ett imponerande massivt material med en märkligt
    mustig svärta.


    Armbanden är av gummi. Förmodligen är de packningar som
    egentligen ska sitta i någon motor. Jag fick dem av en liten flicka som
    tog min hand på en soptipp i Kampala, Ugandas huvudstad. Soptippen var
    hennes hem, jag var en i gruppen av skandinaviska journalister och
    riksdagspolitiker som reste runt i syfte att lära oss mer om det vi bara
    hört talas om. Tredje världen.


    På soptippen fanns matrester som kunde mätta lite, från
    de stinkande högarna kom också värme då soporna förmultnade. Flickan
    höll mig i hand och bad om min adress, om och om igen. Skammen inuti mig
    höll på att skumma över. Ville bort från mitt vita skinn, det sa bara
    pengar i flickans ögon. Aldrig förr har känslan av "vi och dom" varit så
    påträngande. Hon fattig, jag rik, hon behöver hjälp, jag kan hjälpa. När
    vi skildes åt kramade hon min arm och tog av sina svarta armband, gav
    dem till mig, och neg.





    Tredje världen. Så har vi lärt oss benämna de fattiga
    länderna. En ful positionering. Vi i den rika och första världen, ni
    fattiga i den tredje. (Den andra världen syftar på tidigare östblocket).
    Politiker har inför årets val fullt upp att debattera hur mycket (eller
    hur lite) vi ska avsätta i bistånd. Vi ska hålla den där tredje världen
    på plats.


    På min första resa till Afrika var jag tvungen att äta
    sömntabletter. För att det var fantastiskt, så överväldigande, så
    annorlunda. Intrycken var för starka för att lämna på kvällarna. Från
    barnsben har jag matats med bilder av barn med uppsvällda magar och
    torkkatastrofer. Aldrig något om Afrikas rikedomar, kaffet, människorna,
    musiken, världens godaste öl och den absolut ojämförbara naturen. Jag
    såg jättelika hus, mer påkostade än dem i Beverly Hills i Los Angeles,
    vaktade av beväpnade män. Och visst såg jag också kåkstäderna, visst såg
    jag ohyggliga bevis på fattigdom.


    Jag blev förlägen, det jag mötte var inget annat än mig
    själv och mina egna fördomar. Allt jag föreställt mig kom på sniskan,
    bilderna jag burit ett halvt liv var falska, eller åtminstone väldigt
    enahanda. I Zambia mötte jag min allra mörkaste sida, jag som alltid
    gått långt fram i leden i kampen mot rasism. Vi skulle flyga små
    propellerplan från Lusaka till Ndola, platsen där Dag Hammarskjöld
    störtade 1961. Stämningen var uppiskad, vi skämtade brutalt om flygbolag
    i Afrika och när vi blev indelade i små grupper utifrån vad vi vägde,
    och instruerade om hur vi skulle sitta


    i de små planen för att det skulle bli jämvikt, då
    skallrade paniken bland oss. Där stod vi stela och indelade som
    dagisgrupper. Så kom till slut piloterna och när jag såg att vår pilot
    var vit blev jag så lättad att jag började skratta ohejdat. Jag kunde
    inte styra min reaktion, fördomarna jag trodde bara satt i andra smög
    sig på när rädslan blottade mitt rätta jag. Efteråt var det som om jag
    ville säga förlåt. Till vem? Till världens alla svarta som redan vet det
    här, att vi vita alltid, men omedvetet, kommer att bära ett tunt förakt
    mot andra hudfärger. Vi och dom. Första världen och sedan den tredje.





    Ingela Bendt, som skrivit och fotat det fina reportaget
    från Etiopien i det här numret, säger ofta: "Varför reser inte fler till
    Afrika? Det är billigt, det är lätt att resa, och så fantastiskt. Kan du
    fatta?"


    Nej, egentligen kan jag inte fatta. Jag skulle vilja
    skicka mina bästa vänner dit, min mor och far, dig som läsare och mina
    arbetskamrater på Vagabond. Utan att ha varit överallt kan jag nästan
    lova, att ingenstans får man lära känna sig själv och sina egna
    värderingar så som i Afrika. Afrika skriver jag och upprepar ett
    misstag. Som om alla länder i Afrika är likadana. Skulle kanske inte
    rekommendera någon att i första hand resa till Sudan eller
    Kongo-Kinshasa. Och Tchad och Kamerun har säkert lika lite gemensamt som
    Finland och Portugal i Europa. Förlåt igen.





    När jag kom hem från första resan i Uganda stod jag
    inför en flytt och skulle plocka ner hela mitt bohag i kartonger. Jag
    står där med cd-ställ, ljusstakar, slalompjäxor och blomkrukor och svär
    över hur mycket onödiga prylar jag har. Får syn på armbanden på min
    handled. Flickan på soptippen. Kanske gav hon mig det finaste hon hade.


    Jag gav henne ingenting.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!