Annons
Annons
Krönika

Resa med andras barn

Man ska inte tro att man rest på riktigt om man inte rest med sina barn. Sådana antydningar kan vi barnlösa få. Jag gör någonting mycket bättre, jag reser med andras barn. Jag reser med Fredrik. Han är på väg hit, jag sitter hemma vid köksbordet och väntar. Vi ska göra en resebudget han och

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Man ska inte tro att man rest på riktigt om man inte
rest med sina barn.

Sådana antydningar kan vi barnlösa få. Jag gör någonting
mycket bättre, jag reser med andras barn. Jag reser med Fredrik. Han är
på väg hit, jag sitter hemma vid köksbordet och väntar. Vi ska göra en
resebudget han och jag, för vi ska åka till New York.

Jag har känt honom sedan han var ett frö i mammas mage,
jag har fått hans mammas förtroende sedan han bara var några dagar ung.
Hon kom till mig på jobbet, mitt i Stockholms city, jag trodde att hon
bara ville visa upp honom, så som alla nyblivna föräldrar gör. Men hon
satte honom i mitt knä och sa: “Jag ska bara göra några ärenden, vi ses
vid Mariatorget.”

Mellan city och Mariatorget är det tre
tunnelbanestationer. Jag var genomsvettig och livrädd när jag lotsade
det lilla knyttet bland stressade storstadsbor och ner för oändliga
branta rulltrappor. Min längsta resa var det, och jag var förbannad på
Fredriks mamma som var så oansvarig och lämnade sitt barn bara så där.
Men jag vet att det var då det hela började, det var då jag för första
gången fick bli en viktig vuxen, och det var från den dagen jag och
Fredrik började erövra världen. På egna resor, genom böcker och genom
stora samtal.

Dagen efter Estoniakatastrofen var vi och fikade.
Fredrik var fem år.

– Vet du, jag såg något förskräckligt på teven i går,
det var en båt som sjönk, sa han plötsligt och spärrade upp de blå
ögonen.

– Det var så hemskt. Jag tänkte på barnen och mammorna,
och då grät jag lite. Och så tänkte jag på båten. Havet är jättedjupt.
Det är säkert väldigt mörkt där nere. Alldeles kolsvart.

Benen höll på att ge vika på mig och det hettade i
ansiktet. Vad rörde sig i hans huvud egentligen? Fredrik slog händerna
för öronen och sa att han inte ville prata om det sorgliga och på en
halv sekund var samtalet inne på dinosaurier i stället.

Men sen kom det. Fredrik öste ur sig sina funderingar om
hur livbåtar fungerar och om de räcker till alla. Flera gånger om året
åker Fredrik till Åland med sin farmor. Han hade egna bilder av de stora
färjorna, han var bara fem år och kunde ana skräcken ombord på Estonia.

Nu är Fredrik en blivande tonåring med storlek 42 i
skor. Vi ses varje onsdag, går och simmar och gör läxorna ihop. Hans
anteckningsböcker från skolan är fyllda av teckningar, flaggor,
fotografier och egna upplevelser från världen. Med en pappa från
Rumänien, en farmor och en mormor som älskar att resa och med en familj
som alltid tagit med barnen på nya resmål har Fredrik fått egna
referenser till medias utrikesnyheter och till länderna som fröken talar
om.

Och kompisar. Och språk. För något år sedan var en av
mina vänner från New York här och hälsade på, Fredrik var med, lite
blyg, samtidigt väldigt nyfiken. Men Harry Potter löser allt. Min vän
Sarah frågade Fredrik om han läst någon av böckerna och så var alla
dörrar öppna och Fredrik började prata engelska i en jädrans fart. Några
veckor efter det att Sarah återvänt till New York kom ett paket på
posten till Fredrik. Samtliga Harry Potter-böcker på engelska (då fanns
bara två utgivna på svenska). Såklart blev Fredrik poppis i plugget, och
han läste böckerna, och skrev om dem, på engelska. Jag behöver väl inte
säga vilken plats Sarah fick i Fredriks hjärta. Det är bland annat
därför vi nu ska åka till New York.

Bland annat. Det har blivit svårare och svårare att
fånga honom. Tidigare var det spännande att bara komma hit och sova
över, nu drar kompisarna och rollspel mer. Förr var det ett äventyr som
krävde stora förberedelser när vi gjorde våra vårresor till Göteborg (=
Liseberg) och Köpenhamn (= Tivoli) Nu måste vi erövra den stora världen.

Han fick New York-biljetten i födelsedagspresent förra
året. Jag vet, jag skämmer bort honom. Men det är nu eller aldrig vi gör
den här resan. Mittemellan barndomen och vuxenlivet, just när
nyfikenheten är som störst, strax innan han lämnar mig och andra vuxna,
för att prova sina egna färdigheter. Och jag vill vara den som tar med
honom dit, jag vill känna mig viktig. Jag vill betyda något för honom.

Jag har aldrig släppt mina vakande vingar över honom,
och aldrig för en sekund har jag känt att Fredrik inte litar på mig. Om
några dagar sitter vi på planet. Inget snack om dinosaurier längre, nu
lär vi varandra hur man flörtar. Fredrik har ett särskilt sätt att
nästan obemärkt lyfta på ena ögonbrynet.

Men nu är han på väg hit till mig, med tunnelbanan. Han
är någonstans mellan city och Mariatorget.


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top