• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Resdjävulen har gjort mig till ett ego

    Jag har tänkt på den så många gånger, stunden när jag
    stod där i dörren och sa hej då med en 35-liters ryggsäck packad med
    underkläder och en oskriven dagbok. Undrar om jag inte var lite dum i
    huvudet.
    Jag hade just träffat den stora Kärleken och var nyförälskad,
    nästintill sinnesjuk. Jag sa ja till allt om oss två, hela livet
    planerades på några veckor, flytta ihop, bli en familj, åldras ihop,
    alltid alltid vara tillsammans.
    Sånär som på min resa då.
    Ett varv runt
    jorden på egen hand, planerad sedan ett år tillbaka. En sådan ställer
    man bara inte in.
    Varje dag tittade kärleken mig djupt i ögonen och bad
    mig stanna hemma. Jag tittade djupt tillbaka och sa att vår kärlek
    skulle få blomma då jag kom tillbaka.
    Det där sista sa vi om och om igen
    när jag gick hemifrån den dagen. Kärleken ville inte släppa mina händer
    och gjorde allt för att inte befria gråten. Jag svalde och mådde illa.
    Med avsky betraktade jag mig själv, hade lusten att resa så ruskiga
    krafter i sig att den övervann kärlek? Var den en sån djävul att den
    gjorde mig till ett stort ego? Jag var berusad av det oskrivna äventyret
    som låg framför mig, jag var nyfiken på mig själv, om jag skulle klara
    av det. Och nu hade jag också något att komma hem till.
    På planet
    mellan Helsingfors och Los Angeles hamnade jag mitt emellan två
    pratglada medelålders män. Mitt i pratet började det bli trögt att vrida
    huvudet åt sidan. En stelhet spred sig från nacken, upp åt huvudet och
    sedan ut mot käkarna. Antagligen hade jag överreagerat på
    stelkrampssprutan.
    Sprit och tabletter är ingen bra kombination, men för
    att döva smärtan och skräcken tog jag allt gift som fanns att få. Jag
    har inget minne av hur jag tog mig från Los Angeles till San Francisco
    där jag i förväg bokat in mig på stans billigaste guesthouse. Men jag
    vaknade till när jag stod i receptionen, stel som en stelopererad, och
    hörde orden – "There was a call for you from Sweden". Kärleken hade
    redan ringt.
    I ett rum med 57 sängar låg jag sjuk i en vecka. Kärleken
    ringde varje dag. Varje gång fick jag instruktioner om vad jag skulle
    äta och vilka tabletter jag fick ta. Varje gång talade vi om vårt nya
    gemensamma liv när jag kom hem.
    Jag hade alla skäl i världen att resa
    hem bums.
    Istället levde jag ut min längtan efter kärlek som på den
    bästa film. På stans kaféer satt jag och skrev brinnande kärleksbrev med
    tårarna rinnande nerför kinderna.
    I Los Angeles fick jag två paket på
    poste restante. Ett från mamma, ett från Kärleken. Jag tummade på dem,
    luktade, gissade och sparade dem som små skatter. Inte förrän jag satt
    på planet mot Söderhavet öppnade jag paketen. Kärleken hade gjort en
    fotobok om sig själv, fotograferad i en skitig badrumsspegel, barnsligt,
    underbart och mitt hjärta höll på att lossna. Mamma skickade bullar och
    Trollhättans Tidning. Under Fijis stjärntak satt jag den natten, läste
    varenda stavelse i min barndoms tidning och åt mammas bullar. På dagarna
    strosade jag ensam på Fijis stränder.
    Men så var det som om något brast.
    Hemlängtan sved i mig, jag skrek, med oanade krafter skrek jag med
    armarna spärrade rakt ut. Jag slet av mig mitt tunna linne som den
    värsta karl och skrek mot havet så blodådrorna höll på att spricka.
    Någonting i mig frustade fram att jag var fri att göra vad jag ville,
    men att jag var fast i idén om Den stora resan. När som helst kunde jag
    boka om och inom några dagar flyga in i famnen på Kärleken. Men jag
    gjorde det inte. Resdjävulen hade satt sina klor i mig. Jag kunde inte
    skaka mig loss, jag hade inte längre något att säga till om. Det var
    bara att följa med.
    Det är tretton år sedan som jag trotsade mina
    känslor för att få resa. Jag har gjort det igen. Och igen och igen.
    Svikit vänner för att utforska världen. Lämnat öden här hemma för att
    skapa nya någon annanstans. Sparat pengar till nya resor istället för
    till hem och hushåll. Jag är ett resego som ska resa till varje pris.
    Det har inte varit så lite svårt att komma över. Jag har övat ramsor som
    "borta bra men hemma bäst" och försökt intala mig att gräset inte alls
    är grönare på andra sidan. Men jag kommer inte ur mitt begär. Mitt liv
    var menat så här.
    Jag är besatt.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!