Annons
Annons
Bodil Sjöström

Bodil Sjöström

Sierra Leone

Snö och svedda öron i Sierra nevada

En morgonpromenad längs Medelhavets lugna strand, Fuengirola på spanska solkusten. Lite uttråkade. "Vad ska vi göra i dag. Bada? Nä. Spela tennis då? Orkar inte. Åka skidor? Ja!"

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2021-09-15

ATT ENA STUNDEN gå barfota i sanden, och andra stå med tunga pjäxor i snö, det är bara inte möjligt. Säger det om och om igen, med bägge händerna på ratten, från Costa del Sol på väg mot Sierra Nevada, strax utanför Granada i de väldiga Andalusiska bergen.
I bakluckan ligger några hafsigt nerpackade varma kläder, nåja, så varma kläder man nu har med sig på en solsemester. Vem hade planerat för skidåkning? Tokroligt, det här.
Andalusien borde få pris för sina vägar, breda och välskyltade. Nära Medelhavets blå vatten breder de ut sig, ibland så nära att det salta vattnet stänker på vindrutan. I Salobreña vänder vi havet ryggen och gasar på mellan bergen, förbi små vita stenbyar, krukmakerier och vattenfall, kör upp, upp, upp och där långt bort i skyn syns för första gången de snöklädda bergen.
Sierra Nevada var värd för alpina skid-vm 1996, vilket blev det avgörande steget för att placera skidorten på världens pistkarta. Men ändå förvånansvärt okänd för svenskar. Då jag talat med svenska skidåkare om den spanska skidorten har de fnyst. Ett skämt, har någon till och med sagt.
Detta är Europas sydligaste skidåkning. Skidbyn Pradollano, vid foten av hela systemet ligger på 2100 meter över havet, högsta toppen Veleta mäter 3470 meter över havet och är landets näst högsta. Vid klart väder kan blicken nå ända till Marocko.
När vi står där uppe på Veleta, med en frätande stark sol i ansiktet, med milsvid utsikt, med kilometerlånga nerfarter som väntar, med mjuk fin snö under hyrskidorna, med bara en tunn jacka och barhuvad, är det svårt att fatta vad folk fnyst åt. Undrar om de någonsin varit här. Skidåkningen är skön, om än lite enahanda. Pisterna skiljer sig inte så mycket åt, lössnöåkning är rätt så unik eftersom drygt 300 snökanoner förser bergstoppen med den mesta snön. Jag har åkt i forna Jugoslavien, Italien, Österrike och i de svenska fjällen, Sierra Nevada placerar sig bra i den jämförelsen. Väldigt få barn i backarna, och fastän det är högsäsong (början av januari) är det knappt några liftköer alls. Säsongen sträcker sig från slutet av november till början av maj. Solen är så gott som garanterad, från februari och framåt är det så varmt att man kan åka i bikini.
Ska jag klaga på något är det möjligtvis standarden på skidåkarna. Emellanåt får man känslan att nybörjare bussats upp till skidorten för att få leka i backarna. Helt orädda kastar de sig utför. Människor ligger som omkullfallna käglor i backarna, i trånga passager blir det rentav lite farligt.
Men snygga är de. Det måste vara här skidfotografer tar sina bästa bilder. Män och kvinnor är vackert brunbrända, målade med zinkpasta likt indianer och kläderna av snygga snitt och märken. Det blir lite komiskt. Utstyrseln håller inte riktigt vad den lovar. I kabinliften står välstajlade män med årets skidmodeller, pratar högt om senaste åket, spottar ut genom fönstret och gör sig fräna för att de ska imponera. När vi på toppen knäpper på oss skidorna och tar sats utför ser grabbarna mer ut som bambi med syskon på hal is. När vi åker upp med kabinen nästa gång har de fortfarande inte tagit sig ner.
Här och där finns varningsskyltar uppsatta, den som inte kan spanska missar helt varningen, liksom informationen i högtalarna som då och då ljuder över området. På skyltarna står Despacio (sakta) och Solo expertos (endast experter). Den sista pockar till utmaning och det blir lite spännande att se om vi tillhör expertskidåkarna. Ska vi klara nerfarten? Vi bränner på, mjölksyra i benen, stålkanterna beredda. Snön yr, svetten lackar, eller så är det snön som smälter i ansiktet. Återigen möts vi av omkullfallna spanjorer som ligger utkastade i backen, och hur svår var backen? Svart pist kanske, men absolut inget som kräver livserfarenhet på skidor.
Efter sju långa åk, då vi skrikit tjohoo och fattat att vi verkligen kan åka skidor fastän
Medelhavet är så nära, kurrar det i magen. Den som letar efter något gott att äta i Sierra Nevada får leta länge. Pizza och pommes frites är betydligt lättare att komma över än chorizo och calamares. Fotograf Lindström som besöker Sierra Nevada några veckor senare, hittar däremot till de rätta ställena med både öppen spis, gigantiska bufféer och tåbira från pjäxförlösta fötter.
Skidbyn är lik de flesta skidorter i Europa, det är svårt att känna att man är i Spanien så när som på den smattrande spanskan. En skribent i The Guardian beskriver den som “en samling affärer och lägenheter byggda på ett stort parkeringsdäck”. (Vi har välsignat det där parkeringsdäcket, närmare liften än så kommer man knappast.) Sierra Nevada må vara utan större charm, men praktiskt och välplanerat. Och Granada, bara en halvtimmes resa härifrån, har allt man kan önska sig av tapasbarer, klubbar och underverk (Alhambra).
Skidanläggningen i Sierra Nevada drivs av Cetursa, till hälften privatägt, andra hälften statligt. Häromåret investerades motsvarande drygt 150 miljoner kronor i anläggningen, bland annat infördes det smidiga liftkortet i storlek med ett kreditkort, som avläses genom kläderna med hjälp av en stor skärm vid liftspärren.
Öronen börjar svida framåt eftermiddagen. Något solskydd har vi inte penslat på oss, det hettar i ansiktet och de mest utstående kroppsdelarna har fått ta emot de värsta solsmällarna.
–Vart ska vi på after ski?
–Apre ski, heter det.
–Okej, men var. På nåt hotell?
–Nej va trist.
–På playan?
–Ja!
Efter en dryg timmes körning möter vi åter Medelhavet, nu i gulröd glitterskrud av solnedgång. Tittar mig i backspegeln. Ansiktet har förvandlats till en prickig korv, öronen kommer aldrig att bli vad de har varit. Hettan, och känslan av vinden från skidåkningen hänger fast hela vägen tillbaka till Fuengirola. Hur många gånger vi sagt att detta var så underbart crazy, vet jag inte. Vi är fulla av fnitter. Tittar på varandra och kan inte låta bli; parkerar bilen, går ner till stranden, kryssar bland uppdragna blå båtar och övergivna strandsängar. Köper varsin kall öl och går ner till vattenbrynet.
Noll meter över havet.
Guide till Sierra Nevada
Resa dit
Närmaste flygplats är Granada, dit flyger Iberia för ca 4000 kr i januari. Därifrån går det bussar till Sierra Nevada, en taxi kostar drygt 300 kr. Lågprisbolagen Sterling och Traffic Europa kan ta dig till Malaga för mellan 1000 och 2000 kr i januari. Från Malaga till Sierra Nevada tar det en och en halv timme med bil. Hyrbil är väldigt billigt i Spanien, en vecka för ca 1000 kr.
Bo
Hotell för en vecka eller mer bokas genom agencia@cetursa.es. Priser från 400 kr per natt. Nästintill omöjligt att boka enskilda dagar. Bo då
i stället i Granada, ett trestjärnigt dubbelrum mitt i stan kostar omkring 400 kr.
Skidutrustning
Allt som kan ta dig nerför pisterna går att hyra. Skidor/snowboard för en dag kostar knappt 200 kr, en vecka 600 kr.
Liftkort
Priserna varierar extremt mycket beroende på säsong, men ligger lägre än svenska liftkortspriser.
Info
Sierra Nevadas egen sajt är förvisso bara på spanska, men man kan med lite fantasi åtminstone lista ut när det är som dyrast, eller billigast. http://www.sierranevadaski.com.
Spanska ambassadens informationsavdelning, tel 08-6111992, http://www.tourspain.es.


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Sierra LeoneVinterresa

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top